Det ultimata vapnet

Jag suckade tungt där jag satt vid mitt stora elfenbenskrivbord. Fullskrivna papper låg i travar över hela skivan. Rapport efter rapport om folk som på ett eller annat sätt ville trotsa mig. Jag kastade grymtande det senaste bidraget på en av högarna och tittade upp på Lackey som stod på post innanför dörren.
  ”Om nu alla är så noga med att kalla mig en maktfullkomlig diktator, varför envisas de ändå med att inte alls göra som jag säger?”
  Lackey skakade på huvudet och ryckte på axlarna. ”De måste väl helt enkelt vara mycket tröga, min herre.”
  Jag suckade igen och trummade med fingrarna på min nya förgyllda pistol, som låg ovanpå en av de mindre pappershögarna.

Just då hördes en öronbedövande knall, samtidigt som jag kände en stark krutlukt och hela rummet blev disigt av rök. Lackey skrek och rusade fram för att skydda mig, men såg ut att springa emot något och föll till golvet. Röken samlade sig över honom, för att i nästa ögonblick tätna till en gestalt. Ovanför en kvardröjande molnslöja svävade nu överkroppen av en mycket muskulös man i kamoflagegrönt linne och med en officersmössa på huvudet. Figuren bugade mot mig och började tala: ”Vad önskar min herre?”
  ”Ve-Vem är du?”
  ”Jag är vapnens ande, som du kallade på när du knackade på pistolen du nu håller i handen, min herre. Jag är kapabel och förpliktigad att utföra varje destruktiv önskan min herre yttrar till mig.”

Spårkod AA398HT7G

Jag kommer alltid att minnas det som att det var fyra personer närvarande. Så var det inte riktigt. Där var en gammal Tipol-veteran – slätstruken och anonym, som alla blir med tiden. Där var en mordisk galning till förrädare i en Tipol-rekryts gröna uniform. Där var en liten förskrämd, förvirrad, förtvivlad och förgrymmad gosse.
  Där var också kroppen av en som inte längre var närvarande. Den viktigaste människan i världen. Min far. Den finaste människan världen har skådat.
  Jag minns att jag var den där lille pojken. Ännu idag minns jag precis hur gossen upplevde den stunden. Jag kom in genom dörren just som galningen mördat min far. Jag såg min fars kropp rasa ihop och galningen respektlöst lägga ned den på golvet.
  Den äldre mannen dök samtidigt upp i dörröppningen mittemot. Så veteran han var kom han för sent. För en sådan försummelse kan man väl nästan säga att han förtjänade det som hände sedan. Han måste själv ha tyckt så, i alla fall. Han blev stående helt handfallen och tycktes mumla för sig själv. Mördaren gick fram, tog tag i honom och satte munnen till hans öra. Strax därpå låg även veteranen död på golvet.

Döm mig inte

Ja, det var jag – jag kan inte ljuga för dig. Inte medvetet. Det var jag som slog sönder den. Men det var i misshugg: det var inte den jag var arg på. Den fanns bara där, tillhands, när jag blev arg.

Jag vet inte riktigt varför jag tog till just den. Den hängde intill mig på väggen. Jag hakade ned den och lyfte den högt. Utan att tänka visste jag väl att det skulle bli effektfullt att använda den. Jag sprang, jag slog. Det var jag. Jag var så arg. Då. Jättearg! Nu är jag inte arg längre. Jag känner snarare … just ingenting.

Du, titta inte på mig sådär, som om jag gjort något brottsligt. Jag vet att den var dyrbar, men det var som sagt inte avsiktligt som jag förstörde den.

Jo, visst förstod jag att den skulle gå sönder. Det var förstås meningen. Någonstans ville jag säkerligen att mitt tillhygge skulle ta mer skada än han skulle göra. Han skulle framför allt uppleva dramatiken, äntligen förstå hur arg, hur vansinnig, han gjort mig. Så jag offrade den. Fastän jag visste att den var dyrbar. Den var det vackraste jag ägde, verkligen ägde.

Jag visade faktiskt prov på en riktigt pricksäker reaktion där, mitt i ilskan, när jag tänker efter. Han hade precis slagit hela mitt liv i spillror, och sedan bara vänt sig bort. Då tog jag det enda riktigt vackra jag hade kvar och slog det i spillror över hans huvud. Den enda replik jag hade kvar att ta till.

Att även den kunde vålla så mycket skada – det insåg jag egentligen aldrig. Inte förrän det var för sent. Rött. Rött under, över och, framför allt, ut ur halsen. Han föll ihop direkt. Jag får aldrig ens veta om han hann uppfatta min replik.

Den var tung och skärvorna var både vassa och hårda. Det har jag fått känna själv. Är det inte nog? Varför tittar du på mig sådär? Dömande. Vad är jag skyldig till? Det är ju inte som om jag gjorde det med flit. Jag hann aldrig ens tänka. Jag insåg inte resultatet. Inget var planerat – verkligen inte.

Jo visst, jag kan inte förneka att det var jag som tog den. Som slog sönder den i en viljehandling. Men jag hyste inte något agg till den. Jag kom emot den i misshugg. Min blick och mitt fokus var helt riktat på något annat. Då.

Nu ser jag bara dig. Din dömande blick, som antagligen är det sista jag kommer att se i livet. Här, där jag sitter böjd över den stora skärvan i min mage. Har jag det inte svårt nog? Min skatt ligger i spillror. På skärvorna omkring mig talar det röda om detta som jag själv inte orkar tala om. Allt är slut, och det är på väg att sluta. Hur kan du envisas med att se på mig på det viset?

Hur skulle jag kunna låta bli?

Ishmails avgörande fynd

Ishmail ville inte se den, ville inte se någonting, ville bara gå på för att komma hem. Det gick inte – den var alldeles för vacker. Han var tvungen att stanna och huka sig invid den.

Den var ännu vackrare på nära håll. En liten guld- och silverglittrande nyckel, som samtidigt såg spröd och oförstörbar ut. Det tunna gyllene axet liknade till formen de välvda bladen på de gamla stridsyxor som prydde väggen i hotellbaren. Greppet var en gyllene oval, som man kunde trä fingret igenom. Skaftet som förenade delarna var av någon glänsande metall, till synes nästan lika vit som pärlemor.

Verklig kärlek

 Karolina låste upp ytterdörren och klev in i hallen. Julius, som precis höll på att ställa in dammsugaren i städskåpet, vände sig om och log. ”Hej, älskling! Du är tidig. Hur var det på kontoret?”

”Jäktigt! Som alltid.” Hon sparkade av sig skorna och skyndade vidare in i lägenheten. ”Vi ska skriva nytt avtal redan i morgon och plötsligt inser jag att jag har hälften av alla nödvändiga papper här hemma. I femtioelva olika pärmar. Hoppas att allt finns där.”

Julius stängde skåpet och tog ett par steg efter henne. ”Oj, då! Kul! Jobbigt! Lugn, du hittar nog allt du behöver. Du är duktig på att spara papper, ju.” Hans halvkonstlade skratt lät dämpat, eftersom han vänt sig om igen. ”Jag går ned till tvättstugan ett ögonblick”, ropade han.

Karolina grymtade mekaniskt inifrån kontoret. Skrivbordet var i stort behov av att städas. De flesta papper som hon skulle behöva till imorgon satt säkert prydligt i pärmarna som stod i dubbla rader på hyllorna ovanför, men inte allt. Hon hade haft något framme häromdagen. Det fanns nu någonstans i röran. Lika bra att ta itu med skrivbordet på en gång.

Allt som finns kvar att säga

Varför? Jag har ju inte … Kom inte närmare! Hon viskade så vackert, när hon ville. Och regnet. Var det regnet? Eller rann det blod?

Det var de blåa som jag tyckte bäst om. När de seglade. När vi flög – efter er. Man kan bara inte äta kakan och ha den kvar. Det ringer, ringer, men ingen svarar. Inte jag.

Det är klart att det rann blod! Knivar kan göra så. Var det då mitt fel? Bodde jag faktiskt där? Nu finns det ingenting på den platsen, just där en gång allting fanns. De hade allt. Jag fick låna. Lånta tårar. Lånta tårar, vad är det för snack? De var alltid mina, jag behöll dem ju alltid inom mig.

En del himlar var gråa. Ibland var de svarta. Blinkande prickar som stirrade. I nattluften var det svalt. Tyst. Längre bort var det barnen som svalt. Maten? Den hade jag svalt. Oftast.

Jag har inte alltid varit lika galen. Det kryper liksom på en. När man är beredd. När man vet att det blir så. Det som man fruktar. Det blir möjligt. Låter det vettigt? Då menade jag nog något annat. Jag minns inte vad hon hette, inte ens hennes ansikte. Längre. Kanske syntes det alltid på mig. Vad jag gjorde i regnet. Var det kniven jag lånade? Kan inte någon svara! Få tyst på signalen. Är det ett alarm?

”Du borde inte vara här!” Det var det som hon viskade. Varje gång. Men det var inte varje gång hon ville. Varför är jag så ensam här? Kom inte närmare, sa jag ju! Hallå, är det någon där? Ni borde inte lämna oss ensamma.

Koto kommer upp sig

Apan Titalin satt på en tjock gren som sträckte sig ut över floden och stirrade oupphörligt uppåt mot någonting bortom vattnet. Hennes kompis Koto kom och satte sig bredvid.

”Vad gör du, Titalin?”

”Du, titta på det stora Kungsträdet där på andra sidan”, uppmanade Titalin. ”Det som står precis vid flodbanken. Titta högt uppe i kronan. Vad ser du?”

Koto tittade och tittade. ”Är det inte en stor apa som sitter och gungar på en gren?”

”Jo, precis. Så stor, så hög, så nöjd. Upphöjd över alla andra. Aporna på andra sidan floden är så högfärdiga. De tror bestämt att de är bättre än vi på den här sidan. Bara för att de har så många fina höga träd att sitta i. Lätt för dem att sitta där och vara högfärdiga. Jag skulle önska att någon ville visa dom där borta att det finns apor från den här sidan också som kan ta sig lika högt.”

”Ja”, svarade Koto, ”någon borde allt lära dem en läxa.”

”Exakt!” Titalin kliade sig frenetiskt under armen ett ögonblick. Så vände hon sig om och svingade sig ned på grenen under. ”Nej, nu är jag hungrig. Det finns visst fina mogna syltfrukter i ett träd borta på Tjatterkullen. Ska du med?”

”Nej.” Koto menade inte att vara oartig. Hon vände sig hastigt om och dolde tänderna mot sin vän. ”Jag menar: Nej tack, jag har precis ätit.”

Vad fattas dig, broder?

Där var det igen. Klottrat på badrumsväggen. En lång rad av bokstäver huller om buller. Precis som på papperslapparna han tryckt i mina händer. Då, när han tittade på mig med det där bedjande uttrycket i ögonen. Som om något fattades honom. Min bror. Vad skulle fattas? Har jag inte gjort allt för honom?

På vers, en rimmad saga: Om kungen, som fick kärlek jaga

Det var en gång en sagokung,

som var satt att över sitt rike vaka.

Men vår sagas kung var väldigt ung,

han hade ännu ej funnit nå’n maka.

Ynglingen fick ej någon ro i sin sal,

varje dag var för honom en plåga.

Ensamheten blev till hemska kval,

i längtan efter kärlekens låga.

Och plötsligt en dag hans tålamod brast;

i salen han kunde ej längre bli kvar.

Den natten en ryttare flydde med hast;

på morgonen riket kungalöst var.

Vid hovet blev stämningen bister:

Nu var goda råd dyra.

Man utnämnde snabbt en minister,

som i kungens namn fick styra.

Kvinnan, fasan och räddningen

I den vida skogen växer de höga träden tätt

och varje stig är smal.

Där finns bara någon enstaka solbelyst plätt,

eller lövtäckt sal.

En ung kvinna rör sig bland skuggorna.

Skogen beskrivs bäst som dunkel och skum.

Varhelst man trampar finns där en knagglig rot.

Varje gren på träden är knotig och krum

Och många av trädstammarna är svarta som sot.

Trevande med händer och fötter snubblar kvinnan framåt mellan träden.

Den Mörka rör på sig, börjar att hasa;

kravlar allt fortare fram.

Lämnar efter sig ett spår av ren fasa,

där mellan sten och stam.

Den unga kvinnan stelnar till, lyssnar, sniffar i luften. Fastän underlaget egentligen inte tillåter det börjar hon springa.

Det behövde skrivas

Käraste

Idag har jag insett att det är så mycket som jag har lämnat osagt mellan oss i alldeles för många år. Det må vara i senaste laget, men nu känner jag att jag är redo att formulera de meningar som aldrig uttalades när de skulle. Nu slår det mig att det är över tjugo år sedan du senast fick ett brev av mig och jag önskar innerligt att jag hade skrivit till dig tidigare. Jag har mycket att ta igen.

Det jag vill göra nu på en gång är att be dig om förlåtelse. För så mycket. Förlåt mig för det hänsynslösa sätt på vilket jag en gång stövlade in och ställde ditt liv på ända. Jag kunde ha gjort allt så annorlunda då. Det är så mycket som hade kunnat vara annorlunda mellan oss idag.

Dagen då jag slutade leva

 Svinja tycktes sova som ett barn på sin magra halmbädd. Bara hennes hand avvek från den bilden: utsträckt genom det trånga gallret höll den Dakors hand i ett fast grepp. Dakor var vaken, hade varit vaken hela natten. Han satt med pannan mot gallret och tittade oavvänt på den sovande Svinja. Att väcka henne kom inte på fråga, trots att han längtade efter hennes närvaro. Han ville att de skulle suga ut så mycket som möjligt ur varje ögonblick. Hon ville att tiden skulle gå, fort, med så lite av hennes delaktighet som möjligt, fram till avgörandet. Vad Svinja ville gick före.

Stygg

Mentalskötare Jörgen Hansson vaknade. Han satt på en stol med huvudet hängande, så att han såg ned i sitt knä. Det var blodfläckar på hans rock. Han kände hur en varm droppe rann utmed baksidan av örat, nådde ut på snibben och föll. Droppen byggde på en av fläckarna i knäet. Jörgen insåg att hans huvud hade fått ta emot en rejäl smäll strax bakom vänstra örat. Han ruskade på huvudet för att få tankarna att klarna. I stället var han nära att förlora medvetandet igen.

Att han förblev sittande i stolen berodde enbart på att hans armar satt fast i den. Mycket försiktigt vred han på huvudet och såg att han satt på en av stolarna från personalköket. Armarna var bundna vid stolen med hjälp av kökshanddukar.

Sakta lyfte han blicken för att se sig om. Det var blodstänk och pölar av blod på köksgolvet framför honom. Mitt i pölarna låg det något.

Någon låg där. Kroppen var så sönderslagen att den var oigenkännlig, men det syntes att den varit klädd i skötarrock. De slitna svarta basketskorna bekräftade det som Jörgen redan visste: Det var Christer som låg där, Christer Thörne, hans kollega sedan tio år tillbaka.

Spårkod AA398HT7G

Jag kommer alltid att minnas det som att det var fyra personer närvarande. Så var det inte riktigt. Där var en gammal Tipol-veteran – slätstruken och anonym, som alla blir med tiden. Där var en mordisk galning till förrädare i en Tipol-rekryts gröna uniform. Där var en liten förskrämd, förvirrad, förtvivlad och förgrymmad gosse.

Där var också kroppen av en som inte längre var närvarande. Den viktigaste människan i världen. Min far. Den finaste människan världen har skådat.

Jag minns att jag var den där lille pojken. Ännu idag minns jag precis hur gossen upplevde den stunden. Jag kom in genom dörren just som galningen mördat min far. Jag såg min fars kropp rasa ihop och galningen respektlöst lägga ned den på golvet.

Den äldre mannen dök samtidigt upp i dörröppningen mittemot. Så veteran han var kom han för sent. För en sådan försummelse kan man väl nästan säga att han förtjänade det som hände sedan. Han måste själv ha tyckt så, i alla fall. Han blev stående helt handfallen och tycktes mumla för sig själv. Mördaren gick fram, tog tag i honom och satte munnen till hans öra. Strax därpå låg även veteranen död på golvet.

En sommar av väntan

 Jag går nerför stigen mot vattenbrynet och känner varje barr och gruskorn under mina bara fötter. Där tallarna tar slut stannar jag upp och böjer mig ner efter ett grässtrå att stoppa i mungipan. Sedan går jag de sista stegen ut på den flata klippan och sätter mig ner på kanten, där klippan viker tvärt ner i det klara vattnet.

Tidigare idag har vi dykt ner i det vattnet härifrån klippan och sedan plaskat runt och brottats och simmat i kapp tills vi inte orkade mer. Därefter låg vi här uppe på klippan och tjattrade medan solen försiktigt torkade oss. Detsamma som vi gjorde igår och i förrgår och dagen före det. Rutiner som känns nya varje dag.

Nu – när den strålande solen till slut är inne på det allra sista av sin bana denna sommardag – har vattnet ro så långt ögat kan nå. Vid skymningstid badar vi inte. Nu kommer den bästa stunden på hela dagen, det obeskrivliga ögonblick då vi sitter tysta sida vid sida på denna klippa och ser solen gå ner bakom horisonten av blått vatten. Den enda absolut undantagslösa av de rutiner vi har format dessa sommardagar.

Sommar är det verkligen, tänker jag, samtidigt som jag känner hur väntan börjar pirra i mig, just på denna plats är det sommar som ingen annan stans. Det är den slags sommar som man bara kan hitta i böcker och filmer. En sommar för alla sinnen, tänker jag vidare, i ett försök att distrahera mig själv från den stegrande ivern och ängslan med vilken jag väntar. Jag väntar, eftersom det alltid är jag som kommer hit först. Det är väl en del av rutinen, traditionen. Jag kommer hit i god tid och sedan sitter jag och väntar och blir allt ängsligare att du inte ska komma innan solen går ner. Du kommer ju alltid – alltid i sista ögonblicket, men du kommer. Ändå hinner jag bli lika ängslig varje gång. Så låt nu sommaren distrahera sinnena.

Jag ser sommaren runt omkring mig: tallarna bakom mig med fläckar av grönt gräs mellan stammarna; på båda sidor om mig strandkanten som löper bort i fjärran; den blå vattenytan under mig, utmed vilken just nu endast små, knappt synliga vågor rör sig; himmelen ovanför, utför vars sida solen kanar allt fortare och vars färg vattnet har lånat. Jag känner sommarens dofter: allt som grönskar, allt som blommar; dofter av strand, dofter av vatten; doften av värme som kommer att stanna kvar också när solen har sjunkit undan. Sommar­kvällens ljud – inget påträngande, men de finns där: det allra tystaste av kluckande där vattnet och klippväggen möts; surret av de insekter som ännu orkar vara aktiva borta vid grästuvorna; ett lätt brus från tallarna när en vindpust drar förbi; ett oidentifierbart rop från någon fågel i fjärran. Klippan, som värmts av solen hela eftermiddagen, ger en varm känsla av sommar i huden på mina ben. Faktiskt känner jag till och med smaken av sommar, tack vare det obliga­toriska grässtrået i min mungipa.

Överväldigande som den är, upp­levelsen av sommar, hjälper den emellertid inte mycket för att dämpa ivern i min väntan på dig. Snarare kan jag inte bärga mig tills vi båda delar upp­levelsen tillsam­mans. Nu måste du snart komma, solen står redan så lågt och den tycks bara falla fortare, ju närmre den kommer vattenytan därborta. Jag vänder mig dock inte om för att titta efter dig, det vore så fel, som att svika ett förtroende. Jag vet ju att du kommer. Dessutom så kröker sig stigen och gömmer sig bakom en tätare dunge av tallar och buskar, så jag skulle ändå inte se dig förrän du nästan var framme.

Fantastiskt, tänker jag, där jag sitter och ser ut över vattnet, viken tyngd det är i denna stillhetens rutin. Vi utför alla vår del med en orubblig trohet – jag, du och själva naturen omkring oss. Inte en enda kväll har solen skymts av moln på denna plats denna sommar. Inte en enda kväll har vattnet krusats av mer än de allra obetydligaste vågor, eller tallarna där bakom mig ruskats av mer än en lätt bris. En tyngd som får hela denna rutin att kännas lika absolut som dygnets växlingar. När har inte natt följt på dag? När har du inte kommit precis i sista ögonblicket?

Stillhetens rutin, förresten? Jo, det är det nog, trots ängslan inom mig. Det är en iver som är stillsam i all sin styrka. Jag väntar ivrigt på att du ska komma och vara vid min sida. Den ivern vill också att allt ska vara rätt och är därför också det enda som kontrollerar den ängslan den själv skapar, medan jag sitter stilla och väntar. Ängslan gäller ju allt som det skulle innebära om något blev fel i ögonblicket, i rutinen – om du faktiskt inte kom – men om ängslan hade kontrollen skulle den själv förstöra rutin och allt. Det finns egentligen inget skäl för ängslan, den är bara en krydda i väntandet. För du kommer ju alltid, så också i kväll, det gör du ju. Väl?

Det jag kommer att minnas starkast ifrån denna sommar, långt efter att den försvunnit till minnenas land, kommer kanske att vara just väntan. Alla ögonblick av väntan precis innan det oskattbara kommer. Väntan på att du ska dyka i vattnet efter mig. Väntan innan du säger de där orden som ruskar om hela tillvaron, orden och meningarna som alltid dröjer, eftersom du hämtar dem så djupt inifrån. Väntan på ögonblicket då du vänder dig emot mig med ditt gnistrande leende. Mest av allt kanske jag kommer att minnas ögonblicken då jag väntar i våldsam stillhet på att du ska sätta dig bredvid mig, i rutinen som är dagens höjdpunkt. Den som väntar på något gott, förväntar... En sommar fylld av väntan.

Nu har solen verkligen nått slutet på sin bana och jag kan tydligt se att detta blir den mest fantastiska solnedgång som någonsin skådats. Du får inte missa det här! Varför kommer du inte? Just som jag ofrivilligt tar sats för att vända på huvudet hör jag det lätta ljudet av bara fötter på stigen bakom mig. Plötsligt är jag helt lugn också inombords. Det enda lilla som blir kvar och kan skvallra om allt som rört sig där, är tyngden av mina andetag. Jag kastar inte ens en blick åt sidan när du sätter dig ner intill mig.

Hand i hand, i fullständig tystnad, ser vi solen slukas av – och sluka – sin egen spegelbild. En stund senare, medan allt fler stjärnor gör sig synliga på himmelen, går vi tillsammans tillbaka uppför stigen – tysta, hand i hand.

A man walks into a … job interview.

Oscar knackade lätt på dörren, vred om handtaget och klev in på Ms. Gildenshines kontor.

Hans bistra chef lade på luren och lyfte blicken från sina skrivbordspapper. ”Ja?” utropade hon på sitt tvära och avmätta sätt.

Oscar höll upp sin stora fullskrivna kalender: ”Klockan är fem i två, Ms. Gildenshine. Ni har en ny arbetssökande inbokad klockan två.”

”Javisst, javisst!” Hon sköt sin pappershög åt sidan. ”Tack, Oscar! Har du din Notebook redo? Nå, ta stolen där och sätt dig där du brukar! Vem är det nu?”

”Mr. Kennel. Kenneth Kennel. Fina meriter och en personlig rekommendation från direktör Craenward.”

”Ja, det låter ju lovande.” Ms. Gildenshine såg upp på klockan på väggen. ”Men det ser inte så lovande ut för honom.”

Oscar följde hennes blick och visste precis vad hon menade. Ms. Gildenshine hade mycket strikta krav på sina arbetssökande. Den första och sista regeln var att man inte fick komma för sent till sin anställningsintervju. Absolut inte. På inga villkor. Kom man inte i tid behövde man inte komma alls. Kenneths chanser höll på att ticka iväg för gott.

Ett annat perspektiv

Detta var andra gången far var försenad till kvällsmålet. Ingrid ställde grytorna på bordet och sprang ut ur stugan. Hon fann honom på åkern där han stod på knä och hackade i jorden. Att se honom så fick det att värka i hjärtat – och inte blev det bättre av att se hur lite han fått gjort sedan hon lämnade honom.

”Far! Far! Det är dags för kvällsmål!” Hon gick fram till honom. ”Låt mig hjälpa dig upp. Är det ryggen nu igen?” Hon visste mycket väl att det var ryggen – att det alltid var ryggen. Far sa sällan något, men det syntes att värken aldrig släppte honom längre. Som bäst var den lite mildare.

”Jo – lugn flicka, jag kan resa mig själv!” Han tog spjärn med hackan i jorden och lyckades komma på fötter. ”Jo, nog sätter det åt lite åt det hållet.” Ett sådant medgivande betydde att Ingrid inte skulle ha behövt se de blanka ögonen för att förstå hur oerhört plågad han var.

Far såg sig om på åkern och noterade samma sak som Ingrid. ”Har du redan kvällsmålet färdigt? Kan det inte vänta en liten stund. Jag behöver bli färdig här.”

Att detta var sant visste Ingrid, men hon visste också att det inte skulle gå. Frustrationen fick henne att vara ovanligt rättfram mot honom: ”Kvällsmålet blir redan sent som det är. Det mörknar nu. Far, vi får inte mer gjort här idag, det vet du. Kom nu innan maten kallnar!” Hon såg hans förtvivlan. ”Vi tar igen det imorgon, far. Det här kommer att lösa sig, jag lovar!”

”Jo. Jovisst, det löser sig. Vi tar nya friska tag imorgon.” Fars röst var tillkämpat stadig och stark. Han tog ledningen hemåt mot stugan och slapp därmed att se vem som nu hade blanka ögon.

Bortbytingen

Flickan i den långa vida klänningen gick genom skogen med snabba, men försiktiga steg. Med en lång herdeflöjt tryckt mot barmen sicksackade hon sig fram från trädstam till trädstam. Hela tiden såg hon sig ängsligt om.

Hon hoppade till när en lång gestalt plötsligt uppenbarade sig bakom ett buskage, men blev fort lugn igen. Det var ju sonen på herrgårn, Käcka Palle kallad; han var mycket väl känd av alla i dessa trakter, även dem som han själv inte kände.

Palle var en yngling som var i farten ifrån tidig morgon till sen kväll. Han lämnade visserligen sällan herrgårn, utom för täta utfall till marknadsplatsen, som låg omkring två fjärdingsväg från gården. Herrgårn var grundlagd av Palles far, Pål Styvnacke, endast något år innan Palle själv föddes och såväl Mor Seldrika som de båda männen hade ännu fullt upp med att göra en riktig gård av huset och de omgivande markerna.