Kvinnan, fasan och räddningen

I den vida skogen växer de höga träden tätt

och varje stig är smal.

Där finns bara någon enstaka solbelyst plätt,

eller lövtäckt sal.

En ung kvinna rör sig bland skuggorna.

Skogen beskrivs bäst som dunkel och skum.

Varhelst man trampar finns där en knagglig rot.

Varje gren på träden är knotig och krum

Och många av trädstammarna är svarta som sot.

Trevande med händer och fötter snubblar kvinnan framåt mellan träden.

Den Mörka rör på sig, börjar att hasa;

kravlar allt fortare fram.

Lämnar efter sig ett spår av ren fasa,

där mellan sten och stam.

Den unga kvinnan stelnar till, lyssnar, sniffar i luften. Fastän underlaget egentligen inte tillåter det börjar hon springa.

Vittringen är tydlig och klar.

Den Mörka vet nu vad Den jagar.

När Den vet så väl vad Den har,

kan Den jaga outtröttligt i dagar.

Kvinnan springer nu som om livet hänger på det. Driven av desperation och inre insikter blir hon allt stadigare på foten i loppet över rotknölarna. Men hon vet inte om det kommer att vara nog.

”Nå, Rupert, nu får du allt börja förklara dig.” Malkolm hejdar sin färdkamrat med en hand på axeln. ”Vad gör vi här egentligen?”

Patrick kliver upp bredvid dem. ”Ja, jag instämmer. Vart är vi på väg, och varför? Och det är nog bäst att vi är framme snart, broder Lars orkar knappast gå mycket längre.”

”Jodå, jodå!” Flämtande kommer broder Lars ifatt dem, tungt stödjande sig på sin vandringsstav. ”Jag kan inte ta mig fram lika fort som ni, men så långt som ni går, så långt går jag också. Envishet är allt jag behöver, och tålamod är allt jag ber er om.”

Rupert ställer sig med ryggen mot en stam. ”Vi stannar här och vilar en stund, så kan jag svara på era frågor.”

Broder Lars sätter sig genast tacksamt på den knaggliga pall som några hopflätade rötter generöst nog åstadkommit just där – den första lilla vänlighet som skogen visat honom. Malkolm och Patrick förblir stående och tittar uppfordrande på Rupert.

”Nå”, börjar denne, ”alla vet att vi mycket snart behöver välja en ny furste över oss. Och fastän inget ännu har sagts högt om detta, så vet förstås alla redan att valet i själva verket kommer att stå mellan tre personer.”

”Som sagt”, infaller Malkolm, ”detta vet jag redan. Du syftar på Patrick, mig och dig själv. Vi tre som står här nu. Men vad har det med denna skogspromenad att göra?”

Patrick kastar en hastig blick omkring sig. ”Du har väl inte fått för dig att göra av med dina medtävlare?”

Rupert tittar på honom med en rynka mellan ögonbrynen. ”Var nu inte så dum, Patrick! Vi tre har varit kamrater sedan barnsben och känner varandra utan och innan. Vi har alltid tävlat om det ena eller det andra, men alltid förblivit hederliga och lojala mot varandra. Det är väl märkligt att någon ens skulle komma på tanken att det är annorlunda nu!”

Patrick rodnar och viker undan med blicken.

Malkolms porlande skratt löser som alltid upp all spänning mellan kamraterna. Han för ledigt samtalet vidare: ”För att fortsätta tala om det som alla vet, så har ju redan Oraklet utsagt hur den nya fursten ska väljas.”

Patrick fyller lungorna och ger rösten en djup klang: ”’Vår nya furste finnes i de tappras skara. Ni kommer att finna den som visar sin värdighet genom hjältemod och kraft, genom att träda fram som en räddare i nödens stund. Den som kan avvärja den mörkaste fara och fasa.’ Så har Oraklet talat.”

Kvinnan vacklar och tvingas sakta in, när ett anfall av utmattning fördunklar hennes blick och gör benen mjuka. Hon kan emellertid inte stanna, får inte ge upp. Hennes sinnen har visat henne allt. Hon vet varför hon springer, vet vad det är som jagar fram genom skogen, vet att hon inte kan låta denna förkroppsligade fasa komma ikapp sitt byte. Hon vet att det finns en – just en – räddare i skogen, att det finns en mötespunkt att nå fram till. Sedan behöver hon inte springa mer. Ur desperation och hopp mjölkar hon fram nya krafter och ökar på nytt takten. Hon springer utan att se sig om.

Rupert nickar. ”Precis så, kamrater, men ni hörde inte Oraklet säga något om när och hur. Otålig och nyfiken som jag alltid har varit, gick jag ensam till Oraklet i morse och frågade om han inte hade något mer att lägga till. Då la han händerna på mina axlar och sa detta:

’Innan dagen är över kommer ett äventyr i skogens djup att ge er svaret ni söker. Räddaren ska skiljas ut och det ska vittnas om den nya fursten för allt folket.’ Så har Oraklet talat.”

”Aha!” Patrick rätar ivrigt på sig. ”Så en av oss kommer att skiljas ut som hjältemodigare än sina kamrater här inne idag?”

”Och du tog med broder Lars som opartiskt och trovärdigt vittne”, konstaterar Malkolm. ”Upp med dig, broder, nu fortsätter vi. Var har vi detta äventyr?”

Den Mörka anar ett annalkande hot,

en motståndare rör sig i trakten.

En väpnad hand över stövelklädd fot.

Men inte slår Den Mörka av på takten.

Den Mörka råder här, bland sten och rot.

Inte skulle det så kunna vara,

att Den backar, för en ynka människas hot,

som själv kan namnas All Fara.

Kvinnan känner hur krafterna börjar sina alltmer, men fortsätter att springa så gott hon kan. Mötespunkten är nära, men så är även den kravlande fasan.

Broder Lars pustar på bakom de tre ivriga kamraterna. ”Hör du, Rupert, jag vet inte om det var så klokt av dig att ta med oss alla in hit. Det första man får lära sig om Utsagorna är hur bedrägliga de kan vara för den ovise. Den som aktivt försöker få dem att slå in brukar bli obehagligt överraskad. Särskilt om han tror att de kan användas till hans egen fördel.”

”Åh, broder Lars, var nu inte en sådan olycks... Vad var det där?”

”Hu, känner ni stanken?”

”Det hörs därifrån!”

”Men vad är det, vad är det för något?”

”Aaaaah!”

”Spring, spring, spring! Rör på er! Hjälp mig! Vi är förl...”

Den Mörkas jakt är nu över.

Här står fyra förstenade bitar mat.

Det som Den allra mest behöver

är någon att överösa med sitt hat.

Den kommer med glöd i ögat och i munnen en låga;

en fara och fasa som utsläcker allt hopp.

Med njutning förmedlar Den en olidlig plåga.

Men nu har någon fullbordat sitt lopp.

Uppbådande sina sista krafter drar den unga krigaren sitt svärd. Trotsande stanken tar hon språnget upp på odjurets krälande kropp. Hon löper uppför ryggen och måttar ett hugg över nacken. Men fienden har känt hennes närvaro och vrider på kroppen så att hon kastas av. Hastigt rullar hon undan strålen av eld och kommer på fötter. I nästa stund kastar hon sig på marken igen, rullar tillbaka in under det upplyfta huvudet och hugger till. Vrålet och stanken är båda bedövande, men hon rullar vidare ut på andra sidan, reser sig och svingar svärdet en gång till. Det är över. Hon faller handlöst till marken.

Broder Lars blinkar, blinkar igen. Långsamt börjar han känna närvaron av sin egen kropp. Så snart benen lyder honom tar han några steg framåt och tittar på odjuret. Elden i ögat och gapet är släckt. Det groteska huvudet är till hälften skiljt från resten av besten.

Lättad ser Lars sig om, och upptäcker kvinnokroppen intill odjuret. Han går fram och hukar sig över henne. Hon lever, men har inte mer sinnesnärvaro än vad som behövs för att igen och igen fylla lungorna med luft. Broder Lars inser att hon offrat allt för att rädda honom och hans färdkamrater. Hon kommer att behöva vård innan hon kan få krafterna tillbaka.

Han reser sig och tittar på de andra, som ännu står handfallna där odjuret överraskade dem. ”Pojkar, rör på er, vi har ett jobb att utföra. Först ska vi skära till grenar och ta av oss våra mantlar. Vi kommer att behöva en bår. Sedan ska vi skära några kvistar till och tillverka en krans. Innan dagen är slut ska vi bära vittne till allt folket att deras nya furste är funnen.”