Stygg

Mentalskötare Jörgen Hansson vaknade. Han satt på en stol med huvudet hängande, så att han såg ned i sitt knä. Det var blodfläckar på hans rock. Han kände hur en varm droppe rann utmed baksidan av örat, nådde ut på snibben och föll. Droppen byggde på en av fläckarna i knäet. Jörgen insåg att hans huvud hade fått ta emot en rejäl smäll strax bakom vänstra örat. Han ruskade på huvudet för att få tankarna att klarna. I stället var han nära att förlora medvetandet igen.

Att han förblev sittande i stolen berodde enbart på att hans armar satt fast i den. Mycket försiktigt vred han på huvudet och såg att han satt på en av stolarna från personalköket. Armarna var bundna vid stolen med hjälp av kökshanddukar.

Sakta lyfte han blicken för att se sig om. Det var blodstänk och pölar av blod på köksgolvet framför honom. Mitt i pölarna låg det något.

Någon låg där. Kroppen var så sönderslagen att den var oigenkännlig, men det syntes att den varit klädd i skötarrock. De slitna svarta basketskorna bekräftade det som Jörgen redan visste: Det var Christer som låg där, Christer Thörne, hans kollega sedan tio år tillbaka.

Bortom kroppen syntes ett par kraftiga ben i upprätt ställning. Dessa tillhörde Granit-Ante, som nu stod och tittade på Jörgen med sin allra sorgsnaste blick. I händerna höll han gamla kedjor indränkta i färskt blod. En tung kedja i varje hand. Kedjorna kom från panikrummet. Blodet kom lika säkert från Christer.

Jörgens ögon svepte över rummet. Han satt på en köksstol nära fönstret, med ljuset i ryggen. Köksbordet stod som alltid inskjutet mot väggen till höger. Spisen och diskbänken till vänster. Dörren ut till korridoren rakt fram.

Men Jörgen satt bunden på en stol och mellan honom och korridoren låg blodet och liket. Där stod dessutom den väldige Granit-Ante med sina sorgsna ögon. Och kedjorna.

När Jörgen åter mötte hans blick började Granit-Ante långsamt att tala, med allvarstyngd röst: ”Du har varit stygg, Jörgen, mycket stygg.” Han ryckte med armarna så att kedjorna dansade och skramlade.

Jörgen kände hur ljudet sände rysningar upp och ned utmed ryggraden. Han var helt torr i munnen. Snabbt drog han saliv och fuktade tungan och läpparna. ”Neej, Ante, nej, du känner ju mig. Har jag någonsin varit annat än hygglig mot dig?”

Granit-Ante tycktes begrunda detta för ett ögonblick och Jörgens blick flackade igen. En liten stekpanna låg uppochner på köksbordet. Det var nog den som gett Jörgen hans bula.

”Du har varit stygg, Jörgen.” Granit-Ante sänkte armarna och kedjorna rasslade igen. Rysningarna blev starkare. Jörgen försökte tänka så hastigt som hans huvud alls tillät.

Det var mycket stilla i köket för ögonblicket, men allt därinne vittnade om det vansinnesraseri som härjat bara för en liten stund sedan. Mentalskötaren Jörgen visste att raseriet inte dragit sig tillbaka för gott. Det bara laddade om batterierna för att återkomma med förnyad styrka. Det satt redan och väntade på sin nästa attack, redo; krypande i väggarna; osande i blodfläckarna; darrande i luften. Det var bara Granit-Ante som tycktes omedveten om dess oundvikliga återkomst.

Jörgen måste utnyttja det tillfälliga lugnet. Han måste prata sig ur den här situationen innan raseriet bröt ut igen. Det var hans enda chans.

Han såg in i Granit-Antes hundögon och nickade. ”Ja, Ante, jag har varit stygg. Men inte lika stygg ändå som Christer, väl?”

Granit-Ante såg ned på den blodiga kroppen. ”Christer är död.”

”Ja, Christer är död. Han fick vad han förtjänade, va? Han var alltid så taskig mot dig, rent utav grym. Jag vet att jag borde ha sagt ifrån, men du vet ju hur Christer var, det gick inte att gå emot honom.”

Jörgen hade inte mycket tid innan nästa raserivåg skulle välla fram. Han vädjade till Granit-Ante med enträgen röst och snabbt framstötta ord. ”Ante, jag har varit stygg, det är riktigt. Men du vet att jag alltid har försökt vara din kompis. Inte behöver du hålla mig bunden här. Christer är död, Ante, det är över. Det är över! Nu är det dags att vi lägger bort kedjorna, eller hur?”

Granit-Ante såg ned på länkarna i sina händer. Han riste med dem igen och rysningarna gjorde gelé av Jörgens ryggrad. Sedan släppte de stora händerna sitt grepp. Kedjorna rasslade ljudligt ned över liket och blev liggande. Jörgen sög in luft. En liten seger.

”Såja, bra Ante, min vän, vi behöver inga kedjor längre. Och du, Ante, inte behöver du hålla mig bunden här. Vi är ju kompisar. Vi vill inte varandra något illa.”

”Men du har varit stygg.” Nu hade Granit-Ante tårar i ögonen. Han stod stilla och såg på Jörgen, kluven. Samtidigt var vansinnet nästan färdigladdat. Det riste förväntansfullt i luften; det var nästan märkligt att inte glasen borta i diskstället skallrade av det. Men bjässen var ännu omedveten om vad som var på väg.

”Ja, jag har varit stygg”, sa Jörgen hastigt, ”men du kan väl förlåta mig, gamle vän? Du vet ju att doktor Kalme har pratat om förlåtelse. Doktorn är klok, han vet vad man ska göra när någon har varit stygg. Varför går vi inte och pratar med honom om det här. Du tycker ju så mycket om doktorn, Ante.”

Granit-Ante log när doktorns namn nämndes. Han började ge vika. Jörgen satsade allt: ”Kom, ta loss mig nu, så går vi och letar upp doktorn. Han kan reda ut allt detta.”

Granit-Ante tog ett kliv över Christer, förbi kedjorna. Hurra! Bjässen var stark som en oxe, men om Jörgen bara fick armarna fria innan raseriet bröt ut igen så skulle han i alla fall ha en chans. ”Bra, Ante, kom nu.”

Granit-Ante tog sakta ett kliv till, men så stannade han tvärt och stirrade på Jörgen med ögon som smalnade till springor.

För sent! Det är för sent! Vansinnesraseriet var tillbaka. Jörgen sköt ifrån med fötterna, så att stolen vippade bakåt. Den stötte emot kanten av fönsterbrädan, bytte riktning och välte åt sidan. Jörgens axel och det sargade huvudet tog smällen, men han kände det inte. Han skrek för full hals. ”Åh hjälp! Men så hjälpe mig någon: vad måste du vara så långsam för, Ante? Varför kom du inte och tog loss mig?”

Mellan Granit-Antes ben kunde han se kedjorna orma sig över Christers kropp. Synen fick honom att skaka av välbehag och hunger.

”Ge mig mina kedjor! Ge hit! Jag ska visa hur man gör med dem! Christer Tyrannen var bara början! Jag ska visa doktor Kalme och Dregel-Johan och dig också, Granit-Ante. Jag ska krossa er allihop. Mina kedjor. Mina! Ge hit!”

Men Granit-Ante var inte kvar. Hans tunga steg hördes försvinna nedåt korridoren åtföljda av den sävliga sorgsna rösten, som nu ropade den också. ”Doktor Kalme, doktorn, var är du, doktorn kom! Jörgen har blivit så stygg.”