Det behövde skrivas

Käraste

Idag har jag insett att det är så mycket som jag har lämnat osagt mellan oss i alldeles för många år. Det må vara i senaste laget, men nu känner jag att jag är redo att formulera de meningar som aldrig uttalades när de skulle. Nu slår det mig att det är över tjugo år sedan du senast fick ett brev av mig och jag önskar innerligt att jag hade skrivit till dig tidigare. Jag har mycket att ta igen.

Det jag vill göra nu på en gång är att be dig om förlåtelse. För så mycket. Förlåt mig för det hänsynslösa sätt på vilket jag en gång stövlade in och ställde ditt liv på ända. Jag kunde ha gjort allt så annorlunda då. Det är så mycket som hade kunnat vara annorlunda mellan oss idag.

Förlåt mig för att jag orsakade så många onödiga konflikter mellan oss och våra föräldrar. För att jag missade din examensdag. Förlåt mig för min aviga reaktion när vi fick reda på att vi väntade tvillingar. För att jag inte var starkare och stabilare under graviditeten. För att jag var en så otrygg partner och förälder när Viktor och Rebecka var födda.

Förlåt mig för alla gånger jag inte kunnat säga ”Jag älskar dig” när jag visste att du behövde det. För de sårande ord som så mycket lättare kom över mina läppar. Förlåt mig för varje gång som jag var tyst, vänd bort från dig och in i mig själv, när du borde ha haft hela mitt fokus.

Förlåt mig för all tvätt jag lämnat otvättad, all disk jag lämnat odiskad och alla gånger jag lämnade den gamla opeln otankad.

Förlåt mig för att jag var så berusad den där kvällen när Rebecka ramlade nedför trappan, och du ensam fick åka taxi med barnen till akuten. För att jag inte förmådde ta tag i situationen när Viktor mobbades i skolan. För att du fick bära nästan hela lasset med deras fotbollsträning, medan den varade.

Jag har alltid älskat dig, bara dig, men min kärlek har aldrig varit lika stark och stabil som din. Den har givit efter för fruktan, för retlighet och självupptagenhet. Förlåt mig för min ofullkomliga kärlek, som aldrig varit nog för att hålla oss två samman. Förlåt för att jag gav upp och reste bort när cancerdomen föll. Det finns nog inget beslut som jag beklagar så mycket som det.

Ja, käraste, alla dessa ”förlåt” var jag tvungen att få ur mig, men ännu mer skriver jag till dig för att få säga: Tack!

Tack för din kärlek som är och alltid har varit så stark!

Tack för att du en gång tog emot mig i ditt liv, accepterade mig och mitt kaos, och bringade reda i alltihop med din vishet och värme. Tack för att du är en sådan enastående diplomat och kan reda ut alla konflikter som jag så lätt hamnar i.

Tack för ditt tålamod med mig när jag har varit ute på turnéer, vare sig jag rest ensam eller med dig och barnen. Tack för ditt mod och din smittsamma stabilitet när blotta tanken på föräldraskap var nära att skrämma livet ur mig. Tack för att du hjälpte mig förbi allt detta och till att se vilket mirakel vi har fått vara delaktiga i. Vilka mirakel vi fått oss till skänks.

Tack för alla gånger du tvättat, diskat och tankat. Tack för att du alltid givit mig en chans att bidra till hemlivet med det som jag klarat av: Laga mat, dammsuga, klippa gräset och trimma rosenbuskarna.

Tack för att du var så nykter och samlad den där kvällen när vi satt och myste och Rebecka plötsligt kom tumlande nedför trappan. Du räckte till för att lugna både barnen och mig, och dessutom ha sinnesnärvaro att ringa efter taxi och se till att få henne undersökt. Tack!

Tack för att du så envist och så finkänsligt fick skolan och de andra föräldrarna att ta situationen för Viktor på allvar och vidta nödvändiga åtgärder. Tack för hur starka du har hjälpt våra barn att bli.

Tack för att du coachade lagen så bra så länge barnens fotbollsintresse levde. Tack för att du hjälpte mig att hitta de intressen jag kunde dela med barnen, och för att du fortsatte att vara precis lika stöttande för oss alla när de lämnade fotbollen för dans och piano.

Tack för att du alltid har älskat hela din familj med en kärlek som har gjort allt möjligt. En kärlek som aldrig låtit något komma emellan oss. Tack för att du kom efter mig meddetsamma och inte gav mig en chans att fly, då när fruktan och sorg tog över allt i mitt liv. Tack för att du visade mig att vi kunde besegra min sjukdom tillsammans. Tack för att du gjorde det till verklighet. Tack för att du förlät mig min feghet och otro, mitt svek.

Tack för att du har förstått mig ändå, när jag inte har kunnat formulera orden ”Jag älskar dig”. Tack för att du har godtagit min bristfälliga och ostadiga kärlek och fullkomnat den med din. Tack för att du har låtit mig uttrycka min kärlek till dig på det sätt jag har kunnat: Krama dig tills det knakar i revbenen; älska med dig tills du har varit dyblöt av svett och sådär vackert vild i ögonen.

Jag önskar så att jag hade skrivit till dig tidigare, för jag vet ju att jag kan uttrycka mig mycket bättre i skrift än i tal. Tänk så mycket som har blivit klarare för mig, bara genom att jag har skrivit detta. Jag lovar att jag nu ska fortsätta skriva brev till dig, så många som du önskar.

Nu när barnen är utflyttade och mitt turnerande är över ska jag äntligen ge dig det du har förtjänat hela tiden: Allt mitt fokus. Här och nu börjar jag med att säga till dig: Jag älskar dig, älskar dig, älskar dig! Och jag lovar att jag hädanefter ska säga det högt också.

Jag har aldrig varit bra på att köpa saker, så detta brev blir min silverbröllopspresent till dig. Tack för de år jag har fått dela med dig. Jag ser så fram emot våra nästkommande tjugofem år tillsammans. Fastän jag inte begriper varför, vet jag att du gör det också, och det får mig att jubla: Tack!