tisdag, maj 20, 2014

Det ultimata vapnet

Jag suckade tungt där jag satt vid mitt stora elfenbenskrivbord. Fullskrivna papper låg i travar över hela skivan. Rapport efter rapport om folk som på ett eller annat sätt ville trotsa mig. Jag kastade grymtande det senaste bidraget på en av högarna och tittade upp på Lackey som stod på post innanför dörren.
  ”Om nu alla är så noga med att kalla mig en maktfullkomlig diktator, varför envisas de ändå med att inte alls göra som jag säger?”
  Lackey skakade på huvudet och ryckte på axlarna. ”De måste väl helt enkelt vara mycket tröga, min herre.”
  Jag suckade igen och trummade med fingrarna på min nya förgyllda pistol, som låg ovanpå en av de mindre pappershögarna.

Just då hördes en öronbedövande knall, samtidigt som jag kände en stark krutlukt och hela rummet blev disigt av rök. Lackey skrek och rusade fram för att skydda mig, men såg ut att springa emot något och föll till golvet. Röken samlade sig över honom, för att i nästa ögonblick tätna till en gestalt. Ovanför en kvardröjande molnslöja svävade nu överkroppen av en mycket muskulös man i kamoflagegrönt linne och med en officersmössa på huvudet. Figuren bugade mot mig och började tala: ”Vad önskar min herre?”
  ”Ve-Vem är du?”
  ”Jag är vapnens ande, som du kallade på när du knackade på pistolen du nu håller i handen, min herre. Jag är kapabel och förpliktigad att utföra varje destruktiv önskan min herre yttrar till mig.”


Jag samlade mig snabbt. ”Åh, det var hög tid att du dök upp!” Min blick föll på den närmaste rapporten. ”Först önskar jag att du utrotar alla människorätts- och miljöaktivister i världen.”
  ”Sagt och gjort, min herre.”
  Lackey nickade gillande medan jag bläddrade vidare. ”Likaså alla rebeller i landet, samt varje officerare som konspirerar mot mig.”
  ”Sagt och gjort, min herre.”
  ”Förinta grannländerna som vill kriga mot mig, stormakterna som vill lägga sig i mina statsangelägenheter och affärsmetoder – ja, och så de direktörer och liknande som inte alls vill göra affärer med mig. Och alla som försöker tjäna pengar på mig.”
  Lackey verkade inte riktigt hänga med i svängarna längre, för han tittade nu på mig med öppen mun. Anden log och böjde på huvudet. ”Sagt och gjort, min herre.”

Jag började bli varm i kläderna och reste mig beslutsamt upp. ”Gör slut på alla arbetare och bönder som är missnöjda med sina villkor. Hm, vi kan gott göra oss av med alla kvinnor på en gång. Och alla omyndiga, de är bara resurskrävande.”
  Lackey gav till ett rop. ”Nej, min herre, jag ber er, hejda er och tänk efter först!”
  ”Sagt och gjort, min herre”, sa anden.
  ”Seså, Lackey!” förmanade jag. ”Vet din plats! Tänk efter själv istället. Utan din familj kan du tjäna mig desto uthålligare och hängivnare.” Jag tog upp ett nytt papper. ”Ande, jag vill också ...”
  Jag avbröt mig i total bestörtning när Lackey slängde sig mot mig och grep efter min pistol. ”Min herre, jag kan inte tillåta detta längre, ni måste sansa er! Tänk efter först!”
  I vanvettig vrede boxade jag bort honom. ”Även du, min Lackey! Du vill förbjuda mig, du vill bestämma över mig? Du lägger hand på mig? Ande, döda Lackey!”
  ”Sagt och gjort, min herre.” Lackey rasade ihop som ett korthus och blev stilla.
  Jag stirrade på hans kvarlevor. ”Och utplåna varje undersåte som understått sig att så mycket som tänka en trotsig tanke mot mig!”
  ”Sagt och gjort, min herre.”

Något skakad satte jag mig ned. ”Det räcker så länge, du kan gå.” Varelsen bugade och försvann. Jag lade handen på kommunikationspanelen och tryckte på en knapp. Ingen kom in. Jag tryckte igen. Jag tryckte på alla knappar och skrek i mikrofonen. Inget hände. Jag reste mig och gick ut ur rummet. Salongen utanför var tom. Ja, hela huset. Telefonen var död. Sist gick jag ut på balkongen och såg ned på riket under mig. Inte en levande själ någonstans, men många stora byggnader, eller hela städer, stod i brand.

  Ilsket slog jag min pistol i räcket. Med ett dån uppenbarade sig anden igen.
  ”Vad önskar min herre?”
  ”Titta!” Jag pekade på förödelsen. ”Ser du detta? Inser du vad du har gjort?”
  ”Jag har uppfyllt min herres önskningar”, svarade kanaljen leende.
  ”Du kommer att straffas för det här!”
  Anden såg sig om innan han tittade på mig med en lätt höjning av ena ögonbrynet. ”Hurdå, min herre?”
  För en gångs skull blev jag mållös. Jag gnisslade tänder för ett ögonblick, men så kom jag på det. Det är väl inte för inte som jag är regent. Jag såg bistert på det självgoda monstret och pekade mot den största branden. ”Ande, jag önskar att dessa lågor ska brinna för evigt och att den som har åstadkommit allt detta plågas mitt ibland dem utan att dö!”
  Istället för att bli förskräckt vid mina ord log anden till min förvåning ännu bredare: ”Sagt och gjort, min herre.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar