Ishmails avgörande fynd

Ishmail ville inte se den, ville inte se någonting, ville bara gå på för att komma hem. Det gick inte – den var alldeles för vacker. Han var tvungen att stanna och huka sig invid den.

Den var ännu vackrare på nära håll. En liten guld- och silverglittrande nyckel, som samtidigt såg spröd och oförstörbar ut. Det tunna gyllene axet liknade till formen de välvda bladen på de gamla stridsyxor som prydde väggen i hotellbaren. Greppet var en gyllene oval, som man kunde trä fingret igenom. Skaftet som förenade delarna var av någon glänsande metall, till synes nästan lika vit som pärlemor.

Det måste vara en mycket dyrbar nyckel, det insåg Ishmail. Det var inte ett föremål man bara kunde gå förbi och strunta i, även om man var trött och längtade till maten och sängen därhemma. Han plockade upp nyckeln ur rännstenen och såg sig om för att se var den kunde ha kommit ifrån.

Ishmail hade inte hunnit längre på sin hemfärd än att han precis rundat hörnet på Hotell Fantastique, den stora byggnad som var hans arbetsplats. Han befann sig i en trång gränd som var tom på allt, om man bortsåg från den smala rännstenen intill hotellväggen där hans fynd hade legat. Nyckeln måste ha kommit från hotellet.

Han tittade upp. De nedersta våningarna brydde sig inte ens om att ha några fönster på gaveln, men längst upp, där hotellet reste sig högre än taket på fabriken mittemot, fanns det en rad franska balkonger. Alla fönster var stängda, utom det invid hörnet, precis ovanför Ishmail. Där måste fönstren stå vidöppna, för allt som syntes var det gapande mörka hålet in till rummet innanför. En tunn helgrön gardin hade lurats ut av en vindpust och dinglade nu utanför metallräcket. Ishmail kände det som att den vinkade till honom, kallade på honom.

Han suckade. Efter åtta timmars intensivt städande i diverse lokaler på hotellet var det sista han ville att gå tillbaka in igen och söka upp ännu ett rum. Icke desto mindre fann han sig snart stående i huvudentrén.

Receptionisten, en gråhårig herre vid namn Konrad, verkade förvånad över att se honom där. ”Hej, Ishmail, är det något du har glömt?”

”Nej.” Ishmail höll upp nyckeln, som blänkte anmärkningsvärt starkt i halvdunklet. ”Jag hittade denna i gränden utanför.”

Konrad såg ut att skygga tillbaka för ett ögonblick och backade rakt in i nyckeltavlan bakom sig. Alla nycklar på krokarna började vicka fram och tillbaka och ett svagt klingande hördes. Han hämtade sig snabbt och lutade sig fram över disken, på vad Ishmail tyckte var ett hungrigt vis. ”Ah, en nyckel, ja, dem har jag hand om. Ge den till mig, så ser jag till att den kommer till rätta.”

Ivrig att komma hem var Ishmail glad att få lämna ifrån sig nyckeln, men just som han skulle sträcka fram den föll hans blick på de andra nycklarna bakom Konrad. Ingen av dem såg ut som Ishmails. De blanka tingestarnas intensiva vickande ingav honom emellertid en egendomlig känsla, som om de utförde en nekande rörelse – en varning. Gör det inte! Han tvekade.

”Nej. Ursäkta, men eftersom det var jag som hittade den känner jag mig också ansvarig för att återlämna den till dess rätta ägare.”

Konrads ansikte drogs samman. Han grep om rumsnyckeln han höll i tills knogarna vitnade. Ishmail insåg hur trött han var när han i nästa ögonblick började se syner. Nu tycktes det honom som att Konrad höjde ett stort svärd med tandad egg och riktade spetsen mot Ishmails bröst. En åskröst tycktes mullra: ”Ge mig den, sa jag!”

Instinktivt grep Ishmail hårdare om sin nyckel och höjde händerna i försvarsställning. För ett ögonblick fick han för sig att hans egen nyckel växte sig större och att han plötsligt svepte en yxa med rakbladsvass skinande egg framför sig och slog undan svärdet. Han blinkade.

Det klirrade till. Konrad hade tappat sin nyckel på disken. Än en gång stod han med händerna framför sitt bortvända ansikte, som om han blivit bländad av något. I nästa ögonblick sänkte han armarna och log mot Ishmail, som om ingenting hänt. ”Naturligtvis, jag förstår. Var hittade du nyckeln?”

Ishmail bet sig i tungan för att väcka sig själv. ”Jag tror att den har kommit från rummet längst upp på östra gaveln, det precis i hörnet mot framsidan.”

Det ryckte i Konrads ansikte, när flera miner på en gång tycktes slåss om utrymmet: hat, hunger, skräck, triumf – men allt var borta i en blinkning. Ishmail tänkte att han inbillat sig på nytt. Receptionisten log fortfarande och nickade vänligt. ”Det måste vara rum nummer nioåttasex. Victoria Guardia. Ta hissen där, ända upp, gå ut åt vänster och följ gången så långt det går.”

Någon minut senare stod Ishmail och knackade på dörr nummer nioåttasex. Den öppnades genast av en mörk kvinna i en elegant vit klänning. ”Kom in”, sa hon innan Ishmail ens hunnit öppna munnen. Hon drog in honom i sviten och stängde hastigt dörren. ”Har du nyckeln?” frågade hon ivrigt.

Ishmails hjärta bultade, han kände igen kvinnan. De hade setts precis häromdagen och han mindes varje detalj som om det hänt precis nu. Han stod och polerade yxorna i hotellbaren när hon passerade. Deras blickar möttes och kvinnan tvärstannade. Ishmail kände en laddning byggas upp mellan dem så påtagligt att nackhåret reste sig. Men lika snabbt som hon stannat vände kvinnan bort blicken och började gå igen, som om inget hade hänt. Aldrig hade Ishmail känt sig så övergiven som i det ögonblicket, fastän han inte förstod varför. Men nu stod kvinna framför honom igen.

”Du”, stötte han fram, ”det var du som ...”

Hon satte en hand över hans mun. ”Har du nyckeln, städare?” insisterade hon högljutt.

Ishmail, vacklade till, ännu mer förkrossad än senast, men lyckades i alla fall hålla upp nyckeln.

I det ögonblicket hördes en kraftig smäll och hela låset på dörren bakom honom föll ned på golvet. Dörren pressades upp och in kom Konrad med en stor pistol i handen och mörka glasögon på näsan. ”Den tar jag.” Han ryckte åt sig nyckeln och tittade på kvinnan. ”Din plan fungerade inte riktigt, Victoria. Jag såg nyckeln och vilken kraft den har. Jag visste direkt vad som letat sig tillbaka till oss. Trodde du verkligen att du skulle lyckas smuggla den förbi mig – och det med den här vilsna städarens hjälp?”

Victorias mörka ansikte antog en grå nyans, men hon knep samman läpparna och höjde en hand, där en gyllene ring började stråla allt starkare. Konrad hötte med pistolen. ”Nej, försök inte, nog vet du vid det här laget att vår magi aldrig blir lika konkret i denna värld som dess egna redskap och vapen.” Han knackade på sina glasögon. ”Jag är skyddad mot ditt ljus, men du har inget att sätta emot en dödlig kula. Spelet är äntligen över!”

Hon sänkte händerna, sedan huvudet. ”Ja, du vinner.” Hennes röst var nätt och jämnt hörbar. Så kastade hon en flyktig blick på Ishmail och höjde rösten en aning. ”Men inte ens nu tänker du väl på allvar göra en av denna världens inneboende illa? Du lyder ännu under De Högsta Lagarna.”

Även Konrad gav Ishmail en hastig blick. ”Börjar han konstra följer jag denna världens lagar och försvarar mig. Det var du som blandade in honom först, ansvaret faller på dig. Så länge ni båda gör som jag säger kommer ingen till skada.”

Ishmail började hämta sig från alla överraskningar såpass att han kunde ge röst åt frågan som ekade inom honom. ”Vad är det som händer?”

”Ah, vet du inte?” Konrad tittade på honom med ett tunt leende. ” Victoria, då! Håller du inte dina hantlangare informerade. Du ser ju hur det går. Det är därför jag arbetar ensam när det gäller. Men jag har inget emot en publik vid de rätta tillfällena, så nu kanske du skulle kunna upplysa den unge herrn om min triumf?” Sättet han förde pistolen på visade att det sista inte var en fråga utan en befallning.

Victoria suckade och backade ett steg. ”Unge man, jag är ledsen att jag drog in dig i detta. Allt har sin början på en plats mycket fjärran och avskiljd från den här. Herr Konrad var där en mäktig och vis magiker. Men han drabbades av högmod och förföll till ondska och maktbegär. I fruktan för att han skulle förgöra hela världen försökte magikernas råd förvisa honom från magins rike och sända honom hit. Men han gjorde svårt motstånd och kampen var lång, svår och förödande. Till slut blev jag, som var en i rådet, tvungen att själv gå genom porten för att kunna föra Konrad med mig. Porten lyckades jag därefter stänga på så vis att ingen kunde öppna den igen utan den nyckel jag hade med mig.”

Victoria rörde på handen som om hon kastade ifrån sig något. ”Innan magikern hann förstå vad som hänt och börja orientera sig på den här sidan lät jag sända bort nyckeln, utan att själv veta vart den tog vägen. Jag visste att Konrad aldrig skulle släppa mig utom syn- och räckhåll, och att han skulle tvinga mig att öppna porten igen om jag det kunde. Så jag uteslöt oss båda från den möjligheten.”

”Dåre!” utbrast Konrad. ”Du kämpar emot Lagarnas Uppfyllelse. Min är makten och visdomen! Det är min bestämmelse att råda över världen. Allt du kan göra är att förhala mitt rättmätiga trontillträde.”

”Detta var nästan trettio år sedan i din tid”, fortsatte Victoria vänd mot Ishmail. ”Men nyckeln bar mitt märke och det var förstås oundvikligt att den till slut letade sig tillbaka till mig. När jag upptäckte att detta höll på att inträffa var allt jag kunde hoppas på att Konrad inte anade hur det låg till. Kanske kunde jag ändå lyckas få tillbaka nyckeln utan hans vetskap och återvända till vårt rike för att förgöra porten från andra sidan.”

”Men du kunde varken smyga eller skrämma nyckeln förbi mig. Nog ser du nu att du inte kan hindra min bestämmelse? Var är porten?” Konrad viftade ivrigt med vapnet igen. ”Ta mig till porten så får ni båda leva!”

Victoria vände sig resignerat om och gick före in i nästa rum. Hon pekade på en stor möbel, helt i metall, som för Ishmail såg ut som en märklig blandning av gammaldags kläd- och kassaskåp. Dörren var prydd med flera vred och handtag.

Konrad log. ”Ah, ja, du gör så konstnärliga saker, Victoria silversmed. Om du bara haft förstånd att veta när du skulle böja din nacke, kunde du ha blivit en framstående tjänare i min stab.”

Han sprang fram till skåpet, hittade ett litet nyckelhål mellan två vred och hade snart dörren öppen. Innanför kunde man ana en gång som ledde bort i totalt mörker. Konrad vände sig om i öppningen. ”Beskåda min triumf och förtvivla! Du blir kvar i den här kraftlösa världen till dess din tid rinner ut, Victoria.” Dörren gick igen med ett skarpt klickande.

Omedelbart sprang Victoria fram och vred om ett handtag. ”Så, nu kommer han inte ut igen. Pistolen är oanvändbar i metallskåpet.” Hon sprang tillbaka, tog Ishmail i handen och drog honom bort till den franska balkongen, där fönstret nu var stängt. ”Kom, min son, nu ska vi resa hem! Lägg din hand här på draperiet!” Hon vred på huvudet och såg hans vidöppna mun och ögon. Då log hon – först vemodigt, men efterhand som hon talade lyste hennes ögon allt mer triumferande. ”Jo, det är som jag säger. Ishmail, du är min son, som jag fått försaka i så många år, men nu har återfunnit. Du, min son, är nyckeln!”

Ishmail stirrade förvirrat på henne ett ögonblick. Så, i ett nu, föll alla pusselbitar i hans ödesmättade liv på plats. Han log tillbaka och kramade Victorias hand hårt. Tillsammans lade de sina fria händer på gardinen, på vilken bilden av en äng som sträckte sig långt bort i fjärran framträdde. Stora gyllene blommor lyste emot dem från alla håll. Deras blickar möttes på nytt.

”Farväl hotell Fantastique!”

”Farväl städvagnen, för gott!”