Jag kommer alltid att minnas det som att det var fyra personer närvarande. Så var det inte riktigt. Där var en gammal Tipol-veteran – slätstruken och anonym, som alla blir med tiden. Där var en mordisk galning till förrädare i en Tipol-rekryts gröna uniform. Där var en liten förskrämd, förvirrad, förtvivlad och förgrymmad gosse.
Där var också kroppen av en som inte längre var närvarande. Den viktigaste människan i världen. Min far. Den finaste människan världen har skådat.
Jag minns att jag var den där lille pojken. Ännu idag minns jag precis hur gossen upplevde den stunden. Jag kom in genom dörren just som galningen mördat min far. Jag såg min fars kropp rasa ihop och galningen respektlöst lägga ned den på golvet.
Den äldre mannen dök samtidigt upp i dörröppningen mittemot. Så veteran han var kom han för sent. För en sådan försummelse kan man väl nästan säga att han förtjänade det som hände sedan. Han måste själv ha tyckt så, i alla fall. Han blev stående helt handfallen och tycktes mumla för sig själv. Mördaren gick fram, tog tag i honom och satte munnen till hans öra. Strax därpå låg även veteranen död på golvet.
För stunden förmådde jag inte känna vare sig fasa eller sorg över detta andra mord. Mitt fokus var helt riktat på min älskade far, som låg livlös på golvet. Jag ville inte tro på det, men jag unnades inget uppskov. Vissheten att han var död kom ögonblickligen, tillsammans med en gränslös förtvivlan.
Jag hade hunnit komma fram och sätta mig vid fars sida innan mördaren lagt sitt andra offer till rätta på golvet. När jag böjde mig fram över hans ansikte möttes jag bara av en tom blick. En tomhet som aldrig ens kommit i närheten av det ansiktet så länge far levde. Det kändes som om jag nu drabbades av en dubbel insikt om att han var borta, borta för alltid.
En snyftning vällde upp och riste min kropp. Förrädaren vände sig om och upptäckte mig för första gången. Hans haka föll ned och han blev mycket blek. Jag höll andan när han gick emot mig; jag var säker på att det var min tur nu.
Galningen pekade nedåt och sa något till mig. Jag var för uppjagad för att egentligen lyssna, men minns att han pratade förvirrat om att fars död var nödvändig – att det var mördarens enda chans eller nåt.
Det befängda i påståendet att det någonsin kunde vara motiverat att döda min gode, milde far gjorde mig rasande. Förtvivlan backade tillfälligt undan för förgrymmelsen. Liv och kraft vaknade oväntat upp inom mig. Jag skrek åt förrädaren. Jag vrålade. Det fanns inte en chans i världen att han skulle slippa undan sitt straff för detta vansinnesmord. Det gav jag mitt ord på, innan ilskan ebbade ut i snyftningar igen. Åh, far!
Mördaren blev ännu blekare. Jag trodde att han skulle döda mig på fläcken, men i stället stirrade han på mig och på far med uppspärrade ögon. Han backade undan, som om han verkligen var rädd för mig. Så vände han sig bort, tog ett språng i luften och försvann.
Men inte innan jag hunnit se hans spårkod. Jag såg den, och jag minns den ännu idag. AA398HT7G. Varje Tipol-agent bär runt på en sådan kod, undertill på den display de har på underarmen. Få agenter tänker någonsin på den, de kanske aldrig ens har tittat efter vilken deras kod är.
Jag kände till kodens existens, och även dess betydelse. Far var med och utvecklade utrustning till Tipol. Han hade förklarat för mig hur varje surfdisplay hade sin unika signal, men att den också hade en inetsad spårkod. Om en surfdisplay av något otänkbart skäl gick förlorad och slutade sända sin signal skulle den ändå inte vara förlorad för evigt. När den återfanns skulle koden kunna avslöja för Tipol vem den tillhört.
Jag visste att om jag bara kom åt rätt databas, skulle den koden hjälpa mig att spåra upp den mordiska förrädaren. För jag tänkte sannerligen komma efter honom. Jag visste att rättvisa måste skipas och att jag måste skipa den. Det hade jag lovat. Därför fanns det nu bara en sak för mig att göra: jag måste bli en Tipol-agent själv. Något annat sätt att komma åt deras databas fanns inte.
Att bli antagen som Tipol-agent skulle inte bli lätt, men jag skulle lyckas – jag måste lyckas.
Tipol började sin verksamhet på min farfars tid. Man hade äntligen fått grepp om det där med tidsflödets tre dimensioner och deras förhållande till rummets. Ja, ”man” syftade förstås inte på den stora massan, utan på vetenskapsmännen i Elittornet. Deras upptäckter var sprängstoff som aldrig kommer att nå ut till vanligt folk. Eller om det ändå läcker ut en dag innebär det slutet på den här världen. Folk skulle inte kunna hantera det. Man skulle inte förstå att göra skillnad på balansens orubblighet och dess bräcklighet. Slur... och allt vore över. Så har man i alla fall sagt mig.
Att inte alls ta vara på förståelsen vore emellertid lika galet. Så man bildade Tipol, en myndighet som placerades utanpå tidsflödet, precis framför krönet på en skenande våg. Vad nu det betyder. Jag har glömt alldeles för mycket från de teoretiska lektionerna på akademin.
De viktigaste punkterna att hålla reda på minns jag i alla fall.
Ett: Det går att surfa utanpå tidsflödet nästan obegränsat, och därigenom skaffa sig nästan obegränsad tillgång till hela rumtidshopplat. Det är därför som historia är ett så exakt ämne nu för tiden. Det fanns mycket att revidera, men nu finns det inte längre något att debattera, som någon sa.
Två: Det är totalt omöjligt att ändra på något som redan har hänt, eller att få se ett annat resultat genom att återbesöka tillfället. Det spelar ingen roll om du befinner dig i den aktuella rumtiden eller om du surfar utanpå svallet och observerar. När något väl har hänt har det hänt.
Det är därför det vi ännu kallar framtiden måste få lämnas orört, för om något i framtiden redan har hänt blir det till historia direkt. Dikar vi ut framtiden på det viset utarmar vi nuet och utan nuet upphör allt liv.
Tre: Det fina är emellertid att om du surfar utanpå ett rumtidssvall som du inte redan har observerat eller upplevt (direkt eller indirekt) kan du oftast lätt svänga in i det och påverka det som är på väg att hända, men som ur ditt perspektiv ännu inte har hänt, så att i bästa fall det som du vill ska hända händer. I vad som för dig måste förbli ”nu”, inte din framtid, subjektivt sett. Ja, jag vet, detta är jättekrångligt. Jag ska försöka förklara lite tydligare.
Det är alltså inte så som en del har tolkat det, att det absolut inte går att samexistera med sig själv eller sina föräldrar – inne i rumtiden. Det är fullt möjligt, såvida det var så det hände. Här måste man titta närmare på uttrycket ”när något har hänt”. För en tidsflödessurfare: När har egentligen något verkligen hänt? Svaret är oerhört komplicerat, men blir i det subjektiva perspektivet anmärkningsvärt enkelt: Det har hänt först när du vet att det har hänt. Eller när du är i relation till någon annan som vet att det har hänt.
Om du vet säkert att din morfar dog i en olycka innan du föddes, kan du inte ”resa tillbaka” och rädda honom så att han får leva och bevittna din tillkommelse. Det var helt enkelt inte så det hände. Du kan därför inte heller skicka dit någon annan att ingripa, även om den andra inte själv vet vad som hände.
Om du däremot vet att din mamma också var med vid olyckan, men att hon överlevde helt oförklarligt – då skulle det i alla fall kunna vara värt att pröva att surfa till det rumtidssvallet och i smyg svänga in i rumtiden, på rätt plats och i ögonblicket precis före det du hoppas ska hända, för att försöka vara den som i hemlighet räddar henne. Om det var så det hände kommer du att lyckas.
Om du emellertid vet att man också fann ett oidentifierat offer vid olyckan, är det kanske ingen god idé att surfa in där.
Nu håller förstås inte Tipol-agenter på med något godtyckligt surfande runt den egna familjen. Tipols verksamhet går ut på att försöka avvärja dramatiska tragedier som mord, grovt våld, olyckor, effekter av naturkatastrofer m.m. Naturligtvis bara sådana tragedier som ur Tipols perspektiv inte har hänt, och därför ännu kan avvärjas.
Det man upptäckte redan vid de första försöken att surfa på tidsflödet, i stället för att befinna sig i det, var nämligen hur stor känslors genomslagskraft är. Känslor är inte bundna i tiden på samma sätt som det mesta andra vi upplever – något vi många gånger instinktivt känner av i livet – och därför är de också det som är lättast att observera och registrera utifrån, i svallet utanför tidsflödet. Särskilt vissa starka eller vissa mycket specifika känslor ger stora utslag i tidsflödet.
Där det börjar dra ihop sig till något mycket dramatiskt i rumtiden, där börjar de inblandade att känna vissa saker redan innan det avgörande skeendet som hotar har inträffat. Då läcker också dessa avslöjande känslor tydligt ut i svallet som en tidsflödessurfare kan befinna sig i. Man kanske kan jämföra upplevelsen med fenomenet att många djur kan känna på sig att en naturkatastrof hotar att bryta ut. De anar instinktivt att något är fel och reagerar därefter.
En tränad Tipol-agent kan surfa utanför en rumtid med mycket rum i och registrera vilka känslor som hela tiden flödar ut ur den. Där de avslöjande känslorna byggs upp – utan att något avgörande ännu har hänt – där svänger agenten in och avvärjer hotet.
Eller inte riktigt så: Många gånger lämnar han i själva verket det aktuella flödet för att först återvända till Tipol-basen och rusta sig på rätt sätt för sin insats. Sedan återvänder han och svänger direkt in på rätt tid och plats.
Många människor upplever Tipols uppdykanden och ageranden enbart som störande avbrott i deras vardag, men faktum är att vi idag lever i ett lugnare och tryggare samhälle än någon generation gjorde innan Tipol bildades. På det stora hela.
Den dagen då mitt liv för alltid förändrades lärde jag mig att även Tipol har sina brister. Hur kunde de ha låtit en mordisk galning nästla sig in bland dem? Varför kunde de inte stoppa honom i tid?
De klarade faktiskt inte ens av att avslöja förrädaren. När media nästa dag rapporterade om fars tragiska död, beskrevs händelsen på följande vis:
En stor tragedi har inträffat och en av vår tids största vetenskapsmän är död. Tipol har på grund av extrema komplikationer inte kunnat förhindra tragedin. En av Tipols egna agenter – en mycket respekterad veteran – förlorade överraskande förståndet, efter vad som uppenbarligen har varit en blott alltför lång tid av troget arbete i Tipols tjänst. Det ständiga tidssurfandet blev till slut för mycket. I sin förvirring svängde han in i rumtiden och började gå bärsärk. Den första människa han stötte på var den nämnda vetenskapsmannen, som alltså fick betala med sitt liv.
Tragedin kunde dock ha blivit betydligt större, om det inte varit för en ung rekryt, som genom en lycklig tillfällighet övningssurfade på rätt tidsflöde. Han svängde in för att avvärja katastrofen, men på grund av sin brist på erfarenhet lyckades han inte rädda vetenskapsmannen. Rekryten blev då tvungen att döda veteranen, innan denne ställde till mer skada. Vetenskapsmannens egen son var nämligen närvarande under tumultet. Tack vare rekrytens snabba ingripande klarade sig sonen utan fysiska men.
Ja, detta har förblivit den officiella beskrivningen av vad som hände. Hur det kunde gå till? Jag antar att Tipol inte såg något skäl till att betvivla rekrytens eget vittnesmål. Alla Tipol-agenter är väldigt självgående. De har inga andra människor som överser deras insatser. Samordningen av insatser sker normalt sett helt maskinellt.
Vid veteranens död fick rekryten automatiskt ta över ansvaret för det aktuella rumtidsområdet, så han hade förstås full kontroll över medias uppgifter.
Den mordiska galningen blev till och med något av en lokal hjälte efter detta. En namnlös hjälte, för man ger upp sitt namn när man blir Tipol-agent. Myndigheterna utnyttjade emellertid rekrytens status för att återvinna förtroendet för Tipol. De såg därför till att vi hölls uppdaterade med vaga rapporter om hans fortsatta framgångar som agent.
Varför försökte då inte jag, som vittne till alltihop, att tala om sanningen? För det första, ingen frågade mig någonsin något om saken. För det andra hade jag redan tagit fasta på mitt löfte: jag skulle själv se till att rättvisa skipades i detta fall, hur mycket möda och tid det än skulle kosta mig. Förrädarens lögner till media spelade mig därför rakt i händerna.
Precis som de fortsatta vaga rapporterna i media. Då visste jag i alla fall att förrädaren var kvar inom Tipol. Det var allt jag behövde veta. Hans namn frågade jag inte efter. Jag visste vilken beteckning han bar med sig var han än var. AA398HT7G.
Från detta ögonblick var alltså mitt enda mål i livet att själv komma in hos Tipol, för att kunna spåra upp mördaren och för att kunna skipa rättvisa. I skolan valde jag kurser enbart utifrån detta mål. Jag började med idrotter. Jag lånade böcker på biblioteket och studerade i enskildhet. Särskilt böcker om självkontroll och om sådan teknik som jag visste att jag måste behärska för att kunna spåra och söka upp mördaren.
Dagen kom då mitt sikte mot att bli agent blev officiellt. Kurserna jag valde pekade rakt mot den utbildning jag ville fullborda. Nu började min svåraste tid, för de som studerar mot att bli Tipol-agenter går förstås genom många gallringskontroller på vägen.
Det besvärligaste var att jag inte fick låta avslöja den djupast liggande orsaken till min strävan. Avslöjades den skulle det förmodligen förhindra mig från att själv skipa rättvisan i detta fall. Nu kom all min kunskap om psykologi och självkontroll väl till pass. Jag gömde mina planer så väl inom mig att knappt ens jag var medveten om dem vid denna tid.
Min självkontroll betalade sig väl. Jag var en av de mest balanserade aspiranter som någonsin gått vägen mot att bli rekryt. Just därför utsattes jag väl inte heller för så många riktigt djuplodande psykologiska analyser. Det hände faktiskt bara vid ett tillfälle att en utvärderare tog upp den svåra tragedi som jag varit med om som barn.
Jag var väl förberedd på denna prövning, som ändå kom relativt tidigt på min väg framåt. Jag kunde tydligt visa att jag hade accepterat fars död och använt den till att sporra mig framåt i stället för att gräva ned mig. Jag kunde se utvärderaren rakt i ögonen och med övertygelse intyga sanningen: ”Jag har helt och hållet förlåtit den stackars veteranagenten, för hans inblandning i min fars olyckliga död. Jag vet också vad rekrytens ingripande har betytt för mitt liv och det är han som har motiverat mig till att själv vilja bli agent.” Så var det bra med det.
Nu, några år senare, har jag passerat alla gallringsprocesser och godkänts som rekryt. Det tog emot lite första gången jag skulle ikläda mig en likadan uniform som min fars mördare burit, men min självkontroll tillät mig inte att tveka. Varför skulle jag låta en ensam förrädare besudla en hel kårs kännetecken, eller, för den delen, min egen triumf i att ha nått så långt som jag gjort?
Som rekryt får man börja med att surfa runt på rumtidssvall som redan inträffat, det vill säga som en annan agent redan har arbetat igenom. Vi får observera ett svall och dokumentera vad som har hänt och hur agenten i fråga har handlat.
Så småningom har vi allt oftare fått gå in och ta ansvar för egna svall. I början för endast en liten rumtid, som redan förväntas vara relativt trygg. Min första uppgift var fullkomligt minimal: att övervaka ett enda klassrum under de mittersta tio minuterna av en lektion. Därifrån har ansvaret utökats efter hand. Men fortfarande gör vi mest observationer.
På detta vis har jag äntligen kommit i kontakt med det stora maskineri som fördelar rumtidssvallen mellan agenterna. Rekryter ska förstås bara ta direktiv från Apparaten, men med mina kunskaper och min målmedvetenhet var det bara en tidsfråga innan jag kunde lura till mig en stund i enskildhet med en interaktiv terminal.
Idag var min väntan över. Jag satt i en halvtimme och arbetade mig in i systemet. Sedan kunde jag börja sökandet efter en aktiv agent med spårkoden AA398HT7G. Den biten var inte så svår, galningen har en helt galen meritlista. Det tog Apparaten ytterligare en halvtimme att hitta ett lämpligt svall för mig att genskjuta förrädaren vid.
Ja, denna ”timme” vid Apparaten var förstås bara min subjektiva upplevelse av tid. I själva verket ligger som sagt Tipol med hela sitt maskineri utanpå det vanliga tidsflödet. Vi människor är emellertid så beroende av tid för vår överlevnad att om där inte finns någon verklig tid så skapar vi den åt oss. Märkvärdigt!
Ännu mer märkvärdigt är dock detta: Idag fick jag äntligen chansen att skipa rättvisa! Jag har haft min plan färdig sedan ett tag tillbaka. Så snart jag hade de uppgifter jag behövde skred jag till handling. Jag programmerade min surfdisplay och svängde rakt in i rumtiden. Där hittade jag genast ett ”bete” att kasta ut.
Den ”klanderfria” agent förrädaren har uppträtt som ända sedan det vansinniga mordet nappade förstås direkt. Men att svänga in i rumtiden nära en punkt där någon annan redan kommit in är inte komplikationsfritt. Mördaren kom fram på marginellt fel tid och plats och var desorienterad. Han förstod att något gått fel, men kunde inte göra något åt det. När jag gick honom till mötes svamlade han med svag röst: ”Jaså, nu händer det. Är det redan äntligen?”
Jag var däremot absolut fokuserad. Innan han dog hann jag viska i hans öra: ”Idag har rättvisa äntligen skipats, mordiska förrädare!” Vilken triumf jag kände i det ögonblicket!
Sedan hörde jag ett ljud bakom mig. Jag vände mig om och såg till min häpnad ett barn sitta vid ”betet”. Barnet tittade på mig med uppspärrade tårfyllda ögon.
Jag kände ett plötsligt behov av att förklara mig. Jag gick fram till barnet: ”Jag var tvungen att döda honom, förstår du, jag var tvungen att fullfölja, annars hade jag inte lyckats. Han skulle inte ha kommit om jag inte varit beredd att fullfölja. Jag hade ingen annan möjlighet.”
Gossen som satt där förvandlades på ett ögonblick. Vild i blick och rörelser skrek han åt mig: ”Du ska få ångra detta, din mördare! Du ska inte komma undan för det här, din förrädare! Aldrig! Det finns ingen plats i världen där du kan gömma dig för mig! Jag lovar att du ska få ditt straff! Galning! Jag lovar!” Han grät.
Jag kände igen hans känsloutbrott!
Det som jag kände i det ögonblicket överskuggar allt annat jag känt under hela mitt liv. Förtvivlan jag kände när far dog, triumfen jag nyss upplevt – inte ens de känslorna kunde jämföras med detta. Jag såg gossens sorg och den fruktan som blev kvar när ilskeutbrottet var över. Jag tittade för första gången mitt anonyma ”bete” i ansiktet. Jag såg det mest älskade ansiktet i hela den värld jag känner till. Men blicken i det var tom. Så tom! Och det var jag som tömt det ansiktet på liv! Det var jag!
Galning, förrädare, mördare! Vettvilling! Jag vände och flydde.
Nu hänger jag här, maktlös, på toppen av en skenande våg, precis utanför Tipol. Förskrämd, förvirrad, förtvivlad och förgrymmad. Förnekelse fungerar inte. Jag har redan tittat undertill på min display. För första gången sedan jag fick den, men inte för första gången i mitt liv. ”Rekryt registrerad AA398HT7G”, så lyder hela ingraveringen. AA398HT7G; jag kan koden utantill, vad finns att tillägga?
Hur kunde det bli såhär? Hur kunde jag låta det bli såhär?
Genom hela mitt liv har jag missat att fråga mig själv de viktigaste frågorna av dem alla: Vad förvandlade min fars mördare till den vettvilliga förrädare som jag hatar så? Vad kommer det här hatet han planterade in att göra med mig?
Nu, med facit i hand, återstår bara frågan: Hur kunde jag missa något så uppenbart? Ååh, far, det gör ont, det gör ont, ont!
Vad ska jag ta mig till? Vad ska jag göra nu?
Dum fråga. Historien har redan givit svaret. Jag ska fortsätta. Hädanefter kommer jag bara att leva för att vara den bästa agent man kan vara. Så länge jag lever ska jag göra allt jag kan för att i någon mån försöka gottgöra mitt brott. Så en dag, mitt i arbetet, kommer det att hända som jag länge har väntat på, länge har fasat för. Jag kommer att hinna se, hinna förstå, sedan kommer rättvisa att skipas.
I avgörandets stund är du ensam. Men jag kommer alltid att uppleva det som att det är fyra personer närvarande.
Där var också kroppen av en som inte längre var närvarande. Den viktigaste människan i världen. Min far. Den finaste människan världen har skådat.
Jag minns att jag var den där lille pojken. Ännu idag minns jag precis hur gossen upplevde den stunden. Jag kom in genom dörren just som galningen mördat min far. Jag såg min fars kropp rasa ihop och galningen respektlöst lägga ned den på golvet.
Den äldre mannen dök samtidigt upp i dörröppningen mittemot. Så veteran han var kom han för sent. För en sådan försummelse kan man väl nästan säga att han förtjänade det som hände sedan. Han måste själv ha tyckt så, i alla fall. Han blev stående helt handfallen och tycktes mumla för sig själv. Mördaren gick fram, tog tag i honom och satte munnen till hans öra. Strax därpå låg även veteranen död på golvet.
För stunden förmådde jag inte känna vare sig fasa eller sorg över detta andra mord. Mitt fokus var helt riktat på min älskade far, som låg livlös på golvet. Jag ville inte tro på det, men jag unnades inget uppskov. Vissheten att han var död kom ögonblickligen, tillsammans med en gränslös förtvivlan.
Jag hade hunnit komma fram och sätta mig vid fars sida innan mördaren lagt sitt andra offer till rätta på golvet. När jag böjde mig fram över hans ansikte möttes jag bara av en tom blick. En tomhet som aldrig ens kommit i närheten av det ansiktet så länge far levde. Det kändes som om jag nu drabbades av en dubbel insikt om att han var borta, borta för alltid.
En snyftning vällde upp och riste min kropp. Förrädaren vände sig om och upptäckte mig för första gången. Hans haka föll ned och han blev mycket blek. Jag höll andan när han gick emot mig; jag var säker på att det var min tur nu.
Galningen pekade nedåt och sa något till mig. Jag var för uppjagad för att egentligen lyssna, men minns att han pratade förvirrat om att fars död var nödvändig – att det var mördarens enda chans eller nåt.
Det befängda i påståendet att det någonsin kunde vara motiverat att döda min gode, milde far gjorde mig rasande. Förtvivlan backade tillfälligt undan för förgrymmelsen. Liv och kraft vaknade oväntat upp inom mig. Jag skrek åt förrädaren. Jag vrålade. Det fanns inte en chans i världen att han skulle slippa undan sitt straff för detta vansinnesmord. Det gav jag mitt ord på, innan ilskan ebbade ut i snyftningar igen. Åh, far!
Mördaren blev ännu blekare. Jag trodde att han skulle döda mig på fläcken, men i stället stirrade han på mig och på far med uppspärrade ögon. Han backade undan, som om han verkligen var rädd för mig. Så vände han sig bort, tog ett språng i luften och försvann.
Men inte innan jag hunnit se hans spårkod. Jag såg den, och jag minns den ännu idag. AA398HT7G. Varje Tipol-agent bär runt på en sådan kod, undertill på den display de har på underarmen. Få agenter tänker någonsin på den, de kanske aldrig ens har tittat efter vilken deras kod är.
Jag kände till kodens existens, och även dess betydelse. Far var med och utvecklade utrustning till Tipol. Han hade förklarat för mig hur varje surfdisplay hade sin unika signal, men att den också hade en inetsad spårkod. Om en surfdisplay av något otänkbart skäl gick förlorad och slutade sända sin signal skulle den ändå inte vara förlorad för evigt. När den återfanns skulle koden kunna avslöja för Tipol vem den tillhört.
Jag visste att om jag bara kom åt rätt databas, skulle den koden hjälpa mig att spåra upp den mordiska förrädaren. För jag tänkte sannerligen komma efter honom. Jag visste att rättvisa måste skipas och att jag måste skipa den. Det hade jag lovat. Därför fanns det nu bara en sak för mig att göra: jag måste bli en Tipol-agent själv. Något annat sätt att komma åt deras databas fanns inte.
Att bli antagen som Tipol-agent skulle inte bli lätt, men jag skulle lyckas – jag måste lyckas.
Tipol började sin verksamhet på min farfars tid. Man hade äntligen fått grepp om det där med tidsflödets tre dimensioner och deras förhållande till rummets. Ja, ”man” syftade förstås inte på den stora massan, utan på vetenskapsmännen i Elittornet. Deras upptäckter var sprängstoff som aldrig kommer att nå ut till vanligt folk. Eller om det ändå läcker ut en dag innebär det slutet på den här världen. Folk skulle inte kunna hantera det. Man skulle inte förstå att göra skillnad på balansens orubblighet och dess bräcklighet. Slur... och allt vore över. Så har man i alla fall sagt mig.
Att inte alls ta vara på förståelsen vore emellertid lika galet. Så man bildade Tipol, en myndighet som placerades utanpå tidsflödet, precis framför krönet på en skenande våg. Vad nu det betyder. Jag har glömt alldeles för mycket från de teoretiska lektionerna på akademin.
De viktigaste punkterna att hålla reda på minns jag i alla fall.
Ett: Det går att surfa utanpå tidsflödet nästan obegränsat, och därigenom skaffa sig nästan obegränsad tillgång till hela rumtidshopplat. Det är därför som historia är ett så exakt ämne nu för tiden. Det fanns mycket att revidera, men nu finns det inte längre något att debattera, som någon sa.
Två: Det är totalt omöjligt att ändra på något som redan har hänt, eller att få se ett annat resultat genom att återbesöka tillfället. Det spelar ingen roll om du befinner dig i den aktuella rumtiden eller om du surfar utanpå svallet och observerar. När något väl har hänt har det hänt.
Det är därför det vi ännu kallar framtiden måste få lämnas orört, för om något i framtiden redan har hänt blir det till historia direkt. Dikar vi ut framtiden på det viset utarmar vi nuet och utan nuet upphör allt liv.
Tre: Det fina är emellertid att om du surfar utanpå ett rumtidssvall som du inte redan har observerat eller upplevt (direkt eller indirekt) kan du oftast lätt svänga in i det och påverka det som är på väg att hända, men som ur ditt perspektiv ännu inte har hänt, så att i bästa fall det som du vill ska hända händer. I vad som för dig måste förbli ”nu”, inte din framtid, subjektivt sett. Ja, jag vet, detta är jättekrångligt. Jag ska försöka förklara lite tydligare.
Det är alltså inte så som en del har tolkat det, att det absolut inte går att samexistera med sig själv eller sina föräldrar – inne i rumtiden. Det är fullt möjligt, såvida det var så det hände. Här måste man titta närmare på uttrycket ”när något har hänt”. För en tidsflödessurfare: När har egentligen något verkligen hänt? Svaret är oerhört komplicerat, men blir i det subjektiva perspektivet anmärkningsvärt enkelt: Det har hänt först när du vet att det har hänt. Eller när du är i relation till någon annan som vet att det har hänt.
Om du vet säkert att din morfar dog i en olycka innan du föddes, kan du inte ”resa tillbaka” och rädda honom så att han får leva och bevittna din tillkommelse. Det var helt enkelt inte så det hände. Du kan därför inte heller skicka dit någon annan att ingripa, även om den andra inte själv vet vad som hände.
Om du däremot vet att din mamma också var med vid olyckan, men att hon överlevde helt oförklarligt – då skulle det i alla fall kunna vara värt att pröva att surfa till det rumtidssvallet och i smyg svänga in i rumtiden, på rätt plats och i ögonblicket precis före det du hoppas ska hända, för att försöka vara den som i hemlighet räddar henne. Om det var så det hände kommer du att lyckas.
Om du emellertid vet att man också fann ett oidentifierat offer vid olyckan, är det kanske ingen god idé att surfa in där.
Nu håller förstås inte Tipol-agenter på med något godtyckligt surfande runt den egna familjen. Tipols verksamhet går ut på att försöka avvärja dramatiska tragedier som mord, grovt våld, olyckor, effekter av naturkatastrofer m.m. Naturligtvis bara sådana tragedier som ur Tipols perspektiv inte har hänt, och därför ännu kan avvärjas.
Det man upptäckte redan vid de första försöken att surfa på tidsflödet, i stället för att befinna sig i det, var nämligen hur stor känslors genomslagskraft är. Känslor är inte bundna i tiden på samma sätt som det mesta andra vi upplever – något vi många gånger instinktivt känner av i livet – och därför är de också det som är lättast att observera och registrera utifrån, i svallet utanför tidsflödet. Särskilt vissa starka eller vissa mycket specifika känslor ger stora utslag i tidsflödet.
Där det börjar dra ihop sig till något mycket dramatiskt i rumtiden, där börjar de inblandade att känna vissa saker redan innan det avgörande skeendet som hotar har inträffat. Då läcker också dessa avslöjande känslor tydligt ut i svallet som en tidsflödessurfare kan befinna sig i. Man kanske kan jämföra upplevelsen med fenomenet att många djur kan känna på sig att en naturkatastrof hotar att bryta ut. De anar instinktivt att något är fel och reagerar därefter.
En tränad Tipol-agent kan surfa utanför en rumtid med mycket rum i och registrera vilka känslor som hela tiden flödar ut ur den. Där de avslöjande känslorna byggs upp – utan att något avgörande ännu har hänt – där svänger agenten in och avvärjer hotet.
Eller inte riktigt så: Många gånger lämnar han i själva verket det aktuella flödet för att först återvända till Tipol-basen och rusta sig på rätt sätt för sin insats. Sedan återvänder han och svänger direkt in på rätt tid och plats.
Många människor upplever Tipols uppdykanden och ageranden enbart som störande avbrott i deras vardag, men faktum är att vi idag lever i ett lugnare och tryggare samhälle än någon generation gjorde innan Tipol bildades. På det stora hela.
Den dagen då mitt liv för alltid förändrades lärde jag mig att även Tipol har sina brister. Hur kunde de ha låtit en mordisk galning nästla sig in bland dem? Varför kunde de inte stoppa honom i tid?
De klarade faktiskt inte ens av att avslöja förrädaren. När media nästa dag rapporterade om fars tragiska död, beskrevs händelsen på följande vis:
En stor tragedi har inträffat och en av vår tids största vetenskapsmän är död. Tipol har på grund av extrema komplikationer inte kunnat förhindra tragedin. En av Tipols egna agenter – en mycket respekterad veteran – förlorade överraskande förståndet, efter vad som uppenbarligen har varit en blott alltför lång tid av troget arbete i Tipols tjänst. Det ständiga tidssurfandet blev till slut för mycket. I sin förvirring svängde han in i rumtiden och började gå bärsärk. Den första människa han stötte på var den nämnda vetenskapsmannen, som alltså fick betala med sitt liv.
Tragedin kunde dock ha blivit betydligt större, om det inte varit för en ung rekryt, som genom en lycklig tillfällighet övningssurfade på rätt tidsflöde. Han svängde in för att avvärja katastrofen, men på grund av sin brist på erfarenhet lyckades han inte rädda vetenskapsmannen. Rekryten blev då tvungen att döda veteranen, innan denne ställde till mer skada. Vetenskapsmannens egen son var nämligen närvarande under tumultet. Tack vare rekrytens snabba ingripande klarade sig sonen utan fysiska men.
Ja, detta har förblivit den officiella beskrivningen av vad som hände. Hur det kunde gå till? Jag antar att Tipol inte såg något skäl till att betvivla rekrytens eget vittnesmål. Alla Tipol-agenter är väldigt självgående. De har inga andra människor som överser deras insatser. Samordningen av insatser sker normalt sett helt maskinellt.
Vid veteranens död fick rekryten automatiskt ta över ansvaret för det aktuella rumtidsområdet, så han hade förstås full kontroll över medias uppgifter.
Den mordiska galningen blev till och med något av en lokal hjälte efter detta. En namnlös hjälte, för man ger upp sitt namn när man blir Tipol-agent. Myndigheterna utnyttjade emellertid rekrytens status för att återvinna förtroendet för Tipol. De såg därför till att vi hölls uppdaterade med vaga rapporter om hans fortsatta framgångar som agent.
Varför försökte då inte jag, som vittne till alltihop, att tala om sanningen? För det första, ingen frågade mig någonsin något om saken. För det andra hade jag redan tagit fasta på mitt löfte: jag skulle själv se till att rättvisa skipades i detta fall, hur mycket möda och tid det än skulle kosta mig. Förrädarens lögner till media spelade mig därför rakt i händerna.
Precis som de fortsatta vaga rapporterna i media. Då visste jag i alla fall att förrädaren var kvar inom Tipol. Det var allt jag behövde veta. Hans namn frågade jag inte efter. Jag visste vilken beteckning han bar med sig var han än var. AA398HT7G.
Från detta ögonblick var alltså mitt enda mål i livet att själv komma in hos Tipol, för att kunna spåra upp mördaren och för att kunna skipa rättvisa. I skolan valde jag kurser enbart utifrån detta mål. Jag började med idrotter. Jag lånade böcker på biblioteket och studerade i enskildhet. Särskilt böcker om självkontroll och om sådan teknik som jag visste att jag måste behärska för att kunna spåra och söka upp mördaren.
Dagen kom då mitt sikte mot att bli agent blev officiellt. Kurserna jag valde pekade rakt mot den utbildning jag ville fullborda. Nu började min svåraste tid, för de som studerar mot att bli Tipol-agenter går förstås genom många gallringskontroller på vägen.
Det besvärligaste var att jag inte fick låta avslöja den djupast liggande orsaken till min strävan. Avslöjades den skulle det förmodligen förhindra mig från att själv skipa rättvisan i detta fall. Nu kom all min kunskap om psykologi och självkontroll väl till pass. Jag gömde mina planer så väl inom mig att knappt ens jag var medveten om dem vid denna tid.
Min självkontroll betalade sig väl. Jag var en av de mest balanserade aspiranter som någonsin gått vägen mot att bli rekryt. Just därför utsattes jag väl inte heller för så många riktigt djuplodande psykologiska analyser. Det hände faktiskt bara vid ett tillfälle att en utvärderare tog upp den svåra tragedi som jag varit med om som barn.
Jag var väl förberedd på denna prövning, som ändå kom relativt tidigt på min väg framåt. Jag kunde tydligt visa att jag hade accepterat fars död och använt den till att sporra mig framåt i stället för att gräva ned mig. Jag kunde se utvärderaren rakt i ögonen och med övertygelse intyga sanningen: ”Jag har helt och hållet förlåtit den stackars veteranagenten, för hans inblandning i min fars olyckliga död. Jag vet också vad rekrytens ingripande har betytt för mitt liv och det är han som har motiverat mig till att själv vilja bli agent.” Så var det bra med det.
Nu, några år senare, har jag passerat alla gallringsprocesser och godkänts som rekryt. Det tog emot lite första gången jag skulle ikläda mig en likadan uniform som min fars mördare burit, men min självkontroll tillät mig inte att tveka. Varför skulle jag låta en ensam förrädare besudla en hel kårs kännetecken, eller, för den delen, min egen triumf i att ha nått så långt som jag gjort?
Som rekryt får man börja med att surfa runt på rumtidssvall som redan inträffat, det vill säga som en annan agent redan har arbetat igenom. Vi får observera ett svall och dokumentera vad som har hänt och hur agenten i fråga har handlat.
Så småningom har vi allt oftare fått gå in och ta ansvar för egna svall. I början för endast en liten rumtid, som redan förväntas vara relativt trygg. Min första uppgift var fullkomligt minimal: att övervaka ett enda klassrum under de mittersta tio minuterna av en lektion. Därifrån har ansvaret utökats efter hand. Men fortfarande gör vi mest observationer.
På detta vis har jag äntligen kommit i kontakt med det stora maskineri som fördelar rumtidssvallen mellan agenterna. Rekryter ska förstås bara ta direktiv från Apparaten, men med mina kunskaper och min målmedvetenhet var det bara en tidsfråga innan jag kunde lura till mig en stund i enskildhet med en interaktiv terminal.
Idag var min väntan över. Jag satt i en halvtimme och arbetade mig in i systemet. Sedan kunde jag börja sökandet efter en aktiv agent med spårkoden AA398HT7G. Den biten var inte så svår, galningen har en helt galen meritlista. Det tog Apparaten ytterligare en halvtimme att hitta ett lämpligt svall för mig att genskjuta förrädaren vid.
Ja, denna ”timme” vid Apparaten var förstås bara min subjektiva upplevelse av tid. I själva verket ligger som sagt Tipol med hela sitt maskineri utanpå det vanliga tidsflödet. Vi människor är emellertid så beroende av tid för vår överlevnad att om där inte finns någon verklig tid så skapar vi den åt oss. Märkvärdigt!
Ännu mer märkvärdigt är dock detta: Idag fick jag äntligen chansen att skipa rättvisa! Jag har haft min plan färdig sedan ett tag tillbaka. Så snart jag hade de uppgifter jag behövde skred jag till handling. Jag programmerade min surfdisplay och svängde rakt in i rumtiden. Där hittade jag genast ett ”bete” att kasta ut.
Den ”klanderfria” agent förrädaren har uppträtt som ända sedan det vansinniga mordet nappade förstås direkt. Men att svänga in i rumtiden nära en punkt där någon annan redan kommit in är inte komplikationsfritt. Mördaren kom fram på marginellt fel tid och plats och var desorienterad. Han förstod att något gått fel, men kunde inte göra något åt det. När jag gick honom till mötes svamlade han med svag röst: ”Jaså, nu händer det. Är det redan äntligen?”
Jag var däremot absolut fokuserad. Innan han dog hann jag viska i hans öra: ”Idag har rättvisa äntligen skipats, mordiska förrädare!” Vilken triumf jag kände i det ögonblicket!
Sedan hörde jag ett ljud bakom mig. Jag vände mig om och såg till min häpnad ett barn sitta vid ”betet”. Barnet tittade på mig med uppspärrade tårfyllda ögon.
Jag kände ett plötsligt behov av att förklara mig. Jag gick fram till barnet: ”Jag var tvungen att döda honom, förstår du, jag var tvungen att fullfölja, annars hade jag inte lyckats. Han skulle inte ha kommit om jag inte varit beredd att fullfölja. Jag hade ingen annan möjlighet.”
Gossen som satt där förvandlades på ett ögonblick. Vild i blick och rörelser skrek han åt mig: ”Du ska få ångra detta, din mördare! Du ska inte komma undan för det här, din förrädare! Aldrig! Det finns ingen plats i världen där du kan gömma dig för mig! Jag lovar att du ska få ditt straff! Galning! Jag lovar!” Han grät.
Jag kände igen hans känsloutbrott!
Det som jag kände i det ögonblicket överskuggar allt annat jag känt under hela mitt liv. Förtvivlan jag kände när far dog, triumfen jag nyss upplevt – inte ens de känslorna kunde jämföras med detta. Jag såg gossens sorg och den fruktan som blev kvar när ilskeutbrottet var över. Jag tittade för första gången mitt anonyma ”bete” i ansiktet. Jag såg det mest älskade ansiktet i hela den värld jag känner till. Men blicken i det var tom. Så tom! Och det var jag som tömt det ansiktet på liv! Det var jag!
Galning, förrädare, mördare! Vettvilling! Jag vände och flydde.
Nu hänger jag här, maktlös, på toppen av en skenande våg, precis utanför Tipol. Förskrämd, förvirrad, förtvivlad och förgrymmad. Förnekelse fungerar inte. Jag har redan tittat undertill på min display. För första gången sedan jag fick den, men inte för första gången i mitt liv. ”Rekryt registrerad AA398HT7G”, så lyder hela ingraveringen. AA398HT7G; jag kan koden utantill, vad finns att tillägga?
Hur kunde det bli såhär? Hur kunde jag låta det bli såhär?
Genom hela mitt liv har jag missat att fråga mig själv de viktigaste frågorna av dem alla: Vad förvandlade min fars mördare till den vettvilliga förrädare som jag hatar så? Vad kommer det här hatet han planterade in att göra med mig?
Nu, med facit i hand, återstår bara frågan: Hur kunde jag missa något så uppenbart? Ååh, far, det gör ont, det gör ont, ont!
Vad ska jag ta mig till? Vad ska jag göra nu?
Dum fråga. Historien har redan givit svaret. Jag ska fortsätta. Hädanefter kommer jag bara att leva för att vara den bästa agent man kan vara. Så länge jag lever ska jag göra allt jag kan för att i någon mån försöka gottgöra mitt brott. Så en dag, mitt i arbetet, kommer det att hända som jag länge har väntat på, länge har fasat för. Jag kommer att hinna se, hinna förstå, sedan kommer rättvisa att skipas.
I avgörandets stund är du ensam. Men jag kommer alltid att uppleva det som att det är fyra personer närvarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar