Allmänbildning: Matematiklektion

Det cirkulerar en omröstningsfråga på internet, nämligen följande:
40+40*0+1 = ?

Om man nu låter bli att se detta som en demokratisk fråga, utan bryr sig om hur en matematiker ser på det numeriska uttrycket ifråga (vilket kan vara bra om du vill bli matematiker själv, eller åtminstone ha en gnutta chans att begripa hur i hela världen de tänker egentligen) ...

När allegori sina egna skor

Detta är berättelsen om Anton. Anton är förlamad från midjan och nedåt. Han kan inte känna, eller röra på, sina ben.

Anton ringer till chefen för byggfirman där han jobbar:

"Sjukanmälan? Har du feber, Anton? Nähä. Ingen feber, ingen sjukanmälan. Vem känner sig inte lite halvtaskig en måndagsmorgon, asså. Masa dig hit nu!"

Så småningom får Anton träffa en läkare:

”Jaha ja, Anton, du hade visst lite problem med att gå, enligt mina anteckningar. Ja, ja, vi har fått tillbaka lite provsvar här och allt ser bra ut, inga infektioner eller så. Puls, hm, andning, hm, blodtryck – allt verkar normalt där. Låt se, hm. Jo, Anton, nu har jag undersökt dig i en kvart och kommit fram till att du har alla lemmar i behåll, inklusive benen. Du är frisk som en nötkärna. Ja, tyvärr, jag kan inte göra mer för dig – varsågod nästa!”

Antons kompisar kommer fram till honom där han sitter.

Bengan lutar sig över honom. ”Nämen, Anton, vad du ser låg ut. Ryck upp dig nu och res dig till vår nivå!”

Cedrik Hurtig vill peppa: ”Vet du, om du tog och sprang en kilometer några gånger i veckan så skulle du säkert må mycket bättre. Alla mår faktiskt bättre av att springa lite – tänk egentligen så lite det behövs för att vi ska må bra!”

Dennis delar gärna med sig av sin filosofi: ”Du vill inte tillräckligt mycket, Anton. Om du bara ville ställa dig upp så skulle du kunna göra det. Jag praktiserar detta så fort jag vaknar varje morgon och det funkar alltid. Förresten, vill du öppna min öl, så är du snäll – du vet hur valna mina fingrar alltid är.”

Felix är medkännande: ”Vi vill verkligen hjälpa dig på alla sätt vi kan, Anton – jag förstår att du har det tufft. Jag finns här för dig. Men som grabbarna säger: du får ju också jobba på detta om det ska vara till någon nytta. Jag drar gärna upp dig på fötter, men sedan måste du ju själv se till att stå på benen.”

”Va?” tänker du. Nä, så är det väl inte många som behandlar den som sitter i rullstol? Man ser ju att han lider av något som han inte kan rå för. Jo. Men hur reagerar du om du träffar någon som ibland är förlamad från nacken och uppåt?

Tänk om han faktiskt är sjuk, även om han inte har feber? Tänk om han inget hellre vill än att kunna springa omkring som sina kamrater, men han kan ändå inte, även om alla lemmar sitter på plats. Tänk om han redan har hört alla goda råd till leda, av dig eller av andra; tänk om han kanske till och med försökt följa dem, åtminstone de flesta, mer än en gång.

Tänk om han just idag kanske skulle må bättre av att du godtog honom som han är, osynligt(?) handikapp och allt, och bara lyssnade på hur han ser på sin situation. Tänk om du var villig att för ett ögonblick huka dig ned till hans nivå? Tänk om du till och med var beredd att fråga honom vad han tror att du skulle kunna hjälpa honom med just för ögonblicket.

”Va?” säger du igen. Nä, men så kan det ju heller aldrig vara? Förlamad från nacken och uppåt? Det kan bara inte vara riktigt. Det har i alla fall aldrig hänt dig. Nej, var glad för det du!