Döm mig inte

Ja, det var jag – jag kan inte ljuga för dig. Inte medvetet. Det var jag som slog sönder den. Men det var i misshugg: det var inte den jag var arg på. Den fanns bara där, tillhands, när jag blev arg.

Jag vet inte riktigt varför jag tog till just den. Den hängde intill mig på väggen. Jag hakade ned den och lyfte den högt. Utan att tänka visste jag väl att det skulle bli effektfullt att använda den. Jag sprang, jag slog. Det var jag. Jag var så arg. Då. Jättearg! Nu är jag inte arg längre. Jag känner snarare … just ingenting.

Du, titta inte på mig sådär, som om jag gjort något brottsligt. Jag vet att den var dyrbar, men det var som sagt inte avsiktligt som jag förstörde den.

Jo, visst förstod jag att den skulle gå sönder. Det var förstås meningen. Någonstans ville jag säkerligen att mitt tillhygge skulle ta mer skada än han skulle göra. Han skulle framför allt uppleva dramatiken, äntligen förstå hur arg, hur vansinnig, han gjort mig. Så jag offrade den. Fastän jag visste att den var dyrbar. Den var det vackraste jag ägde, verkligen ägde.

Jag visade faktiskt prov på en riktigt pricksäker reaktion där, mitt i ilskan, när jag tänker efter. Han hade precis slagit hela mitt liv i spillror, och sedan bara vänt sig bort. Då tog jag det enda riktigt vackra jag hade kvar och slog det i spillror över hans huvud. Den enda replik jag hade kvar att ta till.

Att även den kunde vålla så mycket skada – det insåg jag egentligen aldrig. Inte förrän det var för sent. Rött. Rött under, över och, framför allt, ut ur halsen. Han föll ihop direkt. Jag får aldrig ens veta om han hann uppfatta min replik.

Den var tung och skärvorna var både vassa och hårda. Det har jag fått känna själv. Är det inte nog? Varför tittar du på mig sådär? Dömande. Vad är jag skyldig till? Det är ju inte som om jag gjorde det med flit. Jag hann aldrig ens tänka. Jag insåg inte resultatet. Inget var planerat – verkligen inte.

Jo visst, jag kan inte förneka att det var jag som tog den. Som slog sönder den i en viljehandling. Men jag hyste inte något agg till den. Jag kom emot den i misshugg. Min blick och mitt fokus var helt riktat på något annat. Då.

Nu ser jag bara dig. Din dömande blick, som antagligen är det sista jag kommer att se i livet. Här, där jag sitter böjd över den stora skärvan i min mage. Har jag det inte svårt nog? Min skatt ligger i spillror. På skärvorna omkring mig talar det röda om detta som jag själv inte orkar tala om. Allt är slut, och det är på väg att sluta. Hur kan du envisas med att se på mig på det viset?

Hur skulle jag kunna låta bli?