Bortbytingen

Flickan i den långa vida klänningen gick genom skogen med snabba, men försiktiga steg. Med famnen full av ris och pinnar sicksackade hon sig fram från trädstam till trädstam. Hela tiden såg hon sig ängsligt om.

Hon hoppade till när en lång gestalt plötsligt uppenbarade sig bakom ett buskage, men blev fort lugn igen. Det var ju sonen på herrgårn, Käcka Palle kallad; han var mycket väl känd av alla i dessa trakter, även dem som han själv inte kände.

Palle var en yngling som var i farten ifrån tidig morgon till sen kväll. Han lämnade visserligen sällan herrgårn, utom för täta utfall till marknadsplatsen, som låg omkring två fjärdingsväg från gården. Herrgårn var grundlagd av Palles far, Pål Styvnacke, endast något år innan Palle själv föddes och såväl Mor Seldrika som de båda männen hade ännu fullt upp med att göra en riktig gård av huset och de omgivande markerna.

”Godafton”, hälsade Palle. Över axeln bar han en rem från vilken en säck dinglade utmed hans sida, sprängfylld med mossa. Tydligen var det dags att täta om huset inför vintern.

”Godafton, herr Palle”, svarade flickan med en liten nigning.

Ynglingen skrattade. ”Någon herre är jag inte och inte kommer jag att bli det heller. Det var för att komma undan herrskapstänket som min familj bosatte sig härute i Stjärndalen. Det blev lite tokigt när de andra nybyggarna började kalla vår gård för ’herrgårn’. Storgården är dess riktiga namn.”

”Javisst”, svarade flickan lågmält.

”Jag tror att vi skulle kunna hjälpa varandra, vi två”, fortsatte ynglingen meddetsamma. ”Jag har vandrat lite väl långt in här i skogen, och är nu osäker på vägen tillbaka till bosättningen. Du verkar känna vägen, men det är inte gott för en flicka att vandra ensam i Trollskogen nu när skymningen satt in. Det är redan alltför många pojkar och flickor som saknas från stugorna i Stjärnby. Bortrövade, iväglockade, vilseförda och kvarhållna av de rackarns trollen.

Ensam är du illa ute, men tillsammans med mig och ’Påke’ här” – Palle hötte med sin grova vandringsstav – ”så går du trygg, det vågar jag nog lova. Jag föreslår alltså att vi gör sällskap.”

Flickan log skyggt. ”Javisst, tack gärna!”

”Ja, såvida du litar på mig förstås”, sa Palle med ett tandrikt grin. ”Så att inte jag är ett av de rackarns trollen, som har kommit för att röva bort dig.”

Flickans leende blev bredare, samtidigt som hon skakade på huvudet. ”Nej, det oroar jag mig inte för. Trollen kan förställa sitt utseende, men de kan inte ta andra personers fulla skepnad, och dig känner jag igen väl nog för att veta att du är Käcka Palle från herr... från Storgården.”

”Jamen det var ju bra.”

”Det är väl snarare du som ska vara bekymrad. Det kan ju vara så att jag är ett troll, som är ute efter att lura bort dig till sitt bo i skogen.”

Ynglingen skrattade igen. Han tog ett kliv framåt och såg flickan i ögonen. ”Inte kan jag skryta med någon större trollkunskap, men jag har ett par ögon som ser klarare än de flestas. Nu säger de mig att jag har en flicka framför mig som inte kan göra mig någon skada om hon så ville.”

Flickan blinkade ett par gånger och vände bort blicken. ”Om du säger det så. Nu är det väl bäst att vi skyndar oss hemåt.”

Hon återupptog sin snabba gång mellan träden och Palle följde efter. ”Hör nu”, manade hon över axeln, med mer pondus i rösten än hittills, ”kom och gå här bredvid mig, som hyfsat folk, i stället för att trampa mig på hälarna.”

”Jamenvisst!” Palle lydde genast. ”Förlåt, det var ohyfsat av mig. Inte ens trollen gillar att någon går bakom dem och trampar har jag hört. Men då är det visst svansen de är rädda om.”

”Jo, det stämmer nog så”, svarade flickan utan att se på honom.

”Jag går så gärna här bredvid dig, bara du visar var vi ska gå. Jag förlitar mig ju helt på din ledning. Men inte behöver vi gå så snabbt? Du är trygg med mig, har jag ju sagt.”

Hon vände blicken mot honom. ”Är du inte alls rädd att trollen ska hitta oss? Större och starkare män än du har försvunnit från byn.”

”Storlek är inte allt här i världen. Troll skrämmer mig inte. Det är de för dumma för.”

Flickan tog ett vigt skutt över en stock och landade med en duns som fick de bruna barren vid hennes fötter att hoppa. Palle klev upp på stocken och tog ett långt språng för att komma ikapp henne.

Hon vred på huvudet igen. ”Jaså? Du skryter inte med trollkunskap, men du vet att de är dumma?”

”Jamen det måste de vara. Så som de håller på och bråkar med oss människor hela tiden. De stjäl vår boskap, fast de inte kan nyttja den. De kastar ut sten på våra åkrar, fast de vet att vi bara kommer att forsla bort bumlingarna igen. De rövar bort våra unga och tror att de visar att de är herrar i skogen.”

”Är de inte det, då? Är det inte trollen som råder i skogen? De bestämmer vem som kan komma och gå där. Människorna kommer in, men de går inte ut igen, så vem är det som är dum egentligen?”

”Jodå, visst är trollen herrar i skogen, men bara där. På fälten och ängarna, utmed floderna och sjöarna: där är människorna herrar. Trollen har nog märkt att människorna är många fler än dem – och de blir bara fler och fler hela tiden. Men de verkar inte begripa den fulla innebörden av detta.

Även om trollen rövar bort många av deras barn, så förökar människorna sig fortfarande i en takt som inte trollen kan hänga med i – så mycket vet till och med jag. Människorna har dessutom sina redskap. Yxor till exempel. De kan ta bort skogen mycket fortare än trollen kan förstöra ängarna och fälten.

Trollen kan bara inte vinna ett krig mot människorna. Ändå förklarar de krig mot dem varhelst de båda kommer i kontakt med varandra. Är inte det ganska dumt så säg?”

Flickan gick tyst för en stund innan hon svarade. ”Jo, det kanske kan tyckas så. Men vad skulle de göra, menar du? Krypa under en sten och dö, bara för att människorna inte låter hejda sig?”

”Nej, naturligtvis inte. Många människor önskar säkert att de gjorde det, men det vore förstås det dummaste beteendet av alla. Jag skulle tro att det ändå är dithän det har gått på många ställen. Hör vi inte många berättelser om hur det fanns trollskogar lite överallt förr i världen?

Nu är det mest människoboningar överallt. Skogar som den här är en sällsynthet nu för tiden. Och ännu sällsyntare kommer de att bli, tack vare trollens dumhet. Som de härjar kommer människorna inte att ge sig förrän trollen är fullständigt bortdrivna, eller döda allihop.

Även om de får betala dyrt för det kommer människorna inte att ge sig, för de vet att de kommer att vinna till slut. Och ju mer trollen lever rövare desto mer beslutna kommer människorna bli att kämpa emot. Ändå fortsätter trollen på samma sätt.”

De båda vandrarna klev vidare under grenarna medan dagern mattades allt mer. När flickan inte sade något på en lång stund tog Palle själv upp tråden igen: ”Men trollen kan väl inte göra annat. De är så helt förutsägbara.

Om ett troll skulle hitta oss här så skulle det förstås absolut försöka att röva eller locka bort oss till deras boningar. Detta trots att förlusten av Storgårdens enda son och en så söt och rar flicka som du bara kommer att leda till en sak: Far och de andra byborna kommer att gå ännu hårdare åt den förhatliga skogen – och därmed trollen, som de inte kommer åt på något annat sätt. Trollen envisas med att bita sig själva i svansen. Det är vad jag kallar att visa ’dumhet’. Förstår du?”

Flickan tog Palle i armen och ledde honom i krokar genom ett parti snårigt buskage, innan hon stegade vidare i sitt höga tempo. ”Ja, du har nog rätt. Så dumma och förutsägbara trollen måste vara! Men hur skulle vi människor ha gjort?”

”Ah, där har du en bra fråga! Vi människor, vad skulle vi ha gjort? Människorna är väl lika dumma på sitt sätt. Lät vi bara skogen vara ifred så skulle kanske skogens invånare också lämna oss ifred, eller vad tror du?

Men människorna har nu det i sig att de måste bryta ny mark hela tiden, på ett eller annat sätt … Från början menade vi kanske inte att sätta trollen i kläm, det kanske bara blev så. Trollen har ju aldrig kommit fram och sagt hur de känner det. De kanske kallar oss för rövare.”

”Jo, det kan nog tänkas ...” höll flickan med.

”Fast, vet du, trollen måste ju vara bra kluriga också, på sitt sätt. Du sa att de kan ändra utseende efter behag. Det är väl så de villar iväg unga människor. De har visst också en egendomlig makt över de oskäliga djuren, så att dessa villigt låter sig stjälas. Så nog har trollen sin klurighet, alltid – sitt trolleri. Man kunde ju tro, då, att de var rätt smarta ändå. Synd bara att de använder detta på samma förutsägbara vis hela tiden. Och så kallar man far min för ’styvnacke’. Vad ska vi kalla trollen, i så fall?”

”Troll?”

Palle skrattade högt och klingande. ”Du är riktigt vis, du. Om vi slutade att prata om ’rackare’ och ’rövare’ och började se trollen som de var, skulle det kanske vara lättare för trollen att bara få vara troll. Men då måste vi människor förstås först få en chans att se dem i ögonen, tror du inte det?”

Flickan nickade sakta. ”Du är nog rätt vis du också.”

”Det bevisar väl att ingen av oss är ett troll”, konstaterade Palle. ”För de är ju dumma. Jag säger då det: om jag skulle möta ett troll som inte betedde sig på samma dumma vis som de alltid gör, så skulle jag gå åstad och gifta mig med ett troll själv!”

Flickan skrattade lika högt och klingande som ynglingen gjort nyss. ”Så du pratar! Men om det går som du säger så finns det väl snart inga troll kvar för dig att träffa.”

”Nej, just det! Men det vore allt bra synd. Jag har alltid velat träffa ett troll, jag. En dag när jag är redo för det. Det kanske är därför jag inte skräms av tanken på troll.”

”På så vis. Det är nog inte för sent ännu, om du är redo för det. Det heter ju fortfarande Trollskogen, det här.”

Mer blev inte sagt på en lång stund. Flickan böjde sig till marken och tog upp en egen vandringskäpp. Om Palle såg utbuktningen som uppstod vid ryggslutet av klänningen så sa han i alla fall ingenting. Hon hoppade över en mossig sten. Om Palle såg det borstiga svarta som rev upp torra löv bakom hennes fötter när hon landade så sa han i alla fall ingenting.

Träden började växa allt glesare. Om Palle lade märke till att flickan mjukt hade tagit ett tag om hans arm igen så sa han i alla fall ingenting. Nu kunde de skymta ljusen från byn på avstånd. Flickan stannade och vände sig mot ynglingen. Hon såg plötsligt mycket bredare och mörkare ut.

”Tji, fick du!” sade hon i en ton som kanske var hånfull. ”Nog är jag ett troll alltid, oavsett vad dina ögon har sett. Och tji fick du igen, om du tror att trollen alltid bara kan göra sina ’rackartyg’ på ett sätt. Ha, ha!” Hon utstötte ett skratt som kanske var retsamt. ”Det här trollet har inte gjort som du sa. Jag har inte lett dig till våra bon i skogen. Där borta har du din by!”

Palle slog ihop händerna, i vad som kanske var vantro.

Flickan dansade runt honom. ”Det är inte allt. Alla de djur och unga som trollen har lurat ifrån människorna är välbehållna och kommer alla att vara tillbaka i er by innan skymningen i morgon. Det lovar jag vid min egen svans.

Och där kommer de att få förbli, så länge människorna inte fortsätter att tränga tillbaka skogen och inte fäller fler träd än vad som är nödvändigt, till ved, byggen och snickerier. Det lovar jag vid min egen svans.

Så tji på dig: nu blir du nog tvungen att stå för ditt löfte.”

Palle började med sin egen dans. ”Tji på dig, för här kommer mitt eget trolleri:” sa han i vad som kanske var en hånfull ton. ”Jag lovade det aldrig vid min egen ...”

”Iiiih!” Flickan höjde händerna i vad som skulle kunna vara ilska och jagade honom utför den sista sluttningen ned mot byn. Sedan vände hon tvärt och försvann i skogen igen.

”Farväl tills vi ses igen!” ropade Palle leende efter henne. ”Och om jag hittar ett troll som vill ha mig, så var säker på att jag står för mitt löfte.

Men det lär väl inte hända”, avslutade han, i en ton som kanske lät hoppfull.

Barnen kurade runt brasan och riktade som en man sina tindrande ögon mot den gamle sagoberättaren. Han tog sin stav och rörde om i elden. Ett moln av gnistor och rök steg mot natthimlen. ”Detta”, fortsatte han, ”skedde för över hundra år sedan. Men något viktigt hände den kvällen. Såväl Trollskogen, där vi befinner oss nu, som människobosättningen Stjärnby där borta, finns båda kvar ännu idag just på grund av detta. Det är också därför som såväl människor som troll kan komma och gå åt båda hållen.

Seså, nu är det sent, läggdags för småttingar som ni. Imorgon kväll kanske jag berättar hur allting började för Palle där på Storgården, och kanske berättar jag också hur det gick för honom sedan.”

”Lovar du det, Sagoberättare?” frågade barnen.

”Javisst”, svarade han glatt. ”Det lovar jag vid min egen ...”