Ett annat perspektiv

Detta var andra gången far var försenad till kvällsmålet. Ingrid ställde grytorna på bordet och sprang ut ur stugan. Hon fann honom på åkern där han stod på knä och hackade i jorden. Att se honom så fick det att värka i hjärtat – och inte blev det bättre av att se hur lite han fått gjort sedan hon lämnade honom.

”Far! Far! Det är dags för kvällsmål!” Hon gick fram till honom. ”Låt mig hjälpa dig upp. Är det ryggen nu igen?” Hon visste mycket väl att det var ryggen – att det alltid var ryggen. Far sa sällan något, men det syntes att värken aldrig släppte honom längre. Som bäst var den lite mildare.

”Jo – lugn flicka, jag kan resa mig själv!” Han tog spjärn med hackan i jorden och lyckades komma på fötter. ”Jo, nog sätter det åt lite åt det hållet.” Ett sådant medgivande betydde att Ingrid inte skulle ha behövt se de blanka ögonen för att förstå hur oerhört plågad han var.

Far såg sig om på åkern och noterade samma sak som Ingrid. ”Har du redan kvällsmålet färdigt? Kan det inte vänta en liten stund. Jag behöver bli färdig här.”

Att detta var sant visste Ingrid, men hon visste också att det inte skulle gå. Frustrationen fick henne att vara ovanligt rättfram mot honom: ”Kvällsmålet blir redan sent som det är. Det mörknar nu. Far, vi får inte mer gjort här idag, det vet du. Kom nu innan maten kallnar!” Hon såg hans förtvivlan. ”Vi tar igen det imorgon, far. Det här kommer att lösa sig, jag lovar!”

”Jo. Jovisst, det löser sig. Vi tar nya friska tag imorgon.” Fars röst var tillkämpat stadig och stark. Han tog ledningen hemåt mot stugan och slapp därmed att se vem som nu hade blanka ögon.

Ingrid låg vaken i kökssoffan och lyssnade på knarret inifrån kammaren när far försökte hitta en ställning i sängen som lät honom somna. Till hennes lättnad blev det tyst fortare än hon väntat sig. Men själv kunde hon inte somna.

De skulle redan ha börjat så vi det här laget. I stället kämpade de ännu med att vända upp jorden. Far skulle inte ge sig förrän hela åkern var uppluckrad. Det var ju så sant att de behövde få ihop en skörd från all mark de hade och lite till, om de skulle kunna betala tillbaka på lånet i tid. Men det var också sant att om de inte började så nu, riskerade de att inte få någon skörd alls.

Far kunde inte fortsätta längre, han måste få vila, innan han tog livet av sig. Det var bara det att Ingrid inte kunde sköta huset och djuren och åkern på en gång. Om ändå far hade kunnat ta hand om matlagningen och djurens utfodring och sådant. Han klarade sig bättre med sysslor där han inte behövde böja sig alltför mycket, eller lyfta alltför tungt eller röra sig för yvigt. Då hade ju Ingrid kunna lägga mer tid ute på åkern i stället.

Hon skrattade tyst åt det fåfänga i tanken. Inget skulle förmå far att börja laga mat, eller att bli kvar vid stugan medan dottern jobbade på åkern. Far var som han var. O, vad hon älskade honom! Just som han var …

Vad kunde de göra? Åh, vad hon hatade denna gård. Här hade hon sett mor bli sjuk och gå bort. Sett far bli trött och sjuk han med. Sett hur fattigdomen samtidigt drog dem allt djupare ned. Ack, att slippa vara fattig! Att få slippa allt slit, all oro, om så bara för en vecka, för en enda ynka dag.

Det fanns kanske en väg ut. En desperat väg, kan tyckas, men en som många tagit före henne. Det var väl den fattiges lott, att välja väg utav tvång, inte efter tycke och smak. Kanske var det ändå för sent. Men hon måste försöka. Vad fanns det för alternativ? Ingrid fattade sitt beslut och föll därefter äntligen in i en orolig sömn.

Nästa morgon satt hon på stättan och såg på långt håll när han kom ridande. Han red samma väg praktiskt taget varje morgon. Över och runt sina vida marker. Varför han gjorde det var ett kärt ämne för allsköns skvaller. Somliga menade att han var ute och sådde. Sin vildhavre alltså. Ännu elakare rykten gjorde gällande att han förgäves försökte skingra sina samvetskval. Man syftade då på hans fars mycket hastiga och oväntade bortgång.

Det sista ryktet trodde Ingrid inte det minsta på. Såpass kände hon Mårten i alla fall. De hade varit kamrater en gång i tiden. För så länge sedan, verkade det nu, när de ännu var barn. Eller ja, hon hade varit ett barn, han en mycket ung man, som i det längsta höll fast vid sin barndom. Han var skogens okrönte konung, en mästare på att hitta på lekar med bara några träd och ett par pinnar till hjälp, eller att dra med sig traktens barn på äventyr djupt inne i skogen.

Snart hade han emellertid tvingats lämna barndomens lekar bakom sig, för att läras och tränas i allt som en godsägarson och arvinge behövde kunna. Knappt hade han förvärvat färdigheterna förrän han fick ta dem i bruk och axla hela ansvaret för gården. Även Ingrid blev alltmer upptagen, då hon fick ta mer och mer ansvar i och utanför hemmet. Också hon fick tidigt axla en förälders roll. De hade emellertid stött på varandra då och då, på sina ensamma färder i och kring skogen.

Mårten hälsade alltid lika artigt och tilltalade henne vid namn, något som väl visade att han mindes den lilla spinkiga flickan från förr. Hon hälsade alltid artigt tillbaka, men så mycket mer blev ofta inte sagt. När man såg den lille prydlige godsherren Mårten nu, var det svårt att tro att han en gång varit en vilde i skogen. Vad skulle de då tala om, när de båda var för stora för de gamla lekarna och nu levde i skilda världar?

Ingrid hade nog märkt de blickar han börjat ge henne det sista året, men hon trodde att den lille mannen var förståndig nog att inte försöka så på hennes täppa. Därför hade hon blivit en smula förvånad när han i höstas hade klivit av hästen just här och bett att få prata med henne. Det var dock inget mot vad hon kände när han i nästa ögonblick tog hennes hand och gick ned på ett knä.

”Fröken Ingrid”, hade han sagt, ”du har växt upp till en riktig dam. Jag har försökt stå emot, men jag är som förtrollad av din skönhet och din grace. Ingen annan har fått mig att känna som du gör. Om du alls känner som jag, ber jag ödmjukast om din hand för giftermål.”

Ingrid hade blivit generad av hela situationen och inte vetat vad hon skulle säga. Till slut hade hon bett honom att ge henne lite betänketid, innan hon behövde svara. Hon tänkte och hoppades att han snart skulle glömma bort hela saken och hitta en ny flicka att kasta blickar på.

Han hade motvilligt gått med på det. ”Det betyder ett liv i vånda för mig, men jag kommer aldrig att kunna neka dig något.”

Det gick ett tag utan att de stötte på varandra. Ingrid trodde att hennes förhoppningar infriats och hon undrade lite vem han nu valt ut. Så möttes de i skogen en dag strax efter jul. Mårten hade hälsat som vanligt, men innan de skildes åt red han fram intill henne, böjde sig ned och såg henne i ögonen. ”Jag vill inte pressa dig, men för min hälsas skull hoppas jag att din betänketid snart är över. Oavsett utgången.”

Sedan dess hade hon flera gånger tänkt att skriva ett brev för att ta honom ur hans vånda, men hon sköt det alltid lite längre fram.

Det var ju väl att det aldrig blivit av, tänkte hon nu, när Mårtens häst närmade sig hägnet där hon satt. Den lille mannen såg faktiskt nästan ståtlig ut när han satt uppe på hästen i sina flotta kläder. Hon reste sig.

”Goddag, herr Mårten.”

”Goddag, Ingrid. Är det något du vill säga mig?”

”Jo. Jag tror att jag är skyldig dig en förklaring. Varför jag egentligen bad om betänketid.”

Mårten såg spänt på henne. ”Ja? Vänta lite.” Han satt av och gick fram till hägnet. ”Vi sätter oss här på stättan, så kan vi båda prata mer avslappnat.”

Ingrid satte sig bredvid honom och tog ett djupt andetag. Nu skulle det komma, och det måste låta rätt. ”Jo, förstår Mårten, jag vill ju gärna ge dig ett gott svar, men jag kan bara inte lämna vår gård just nu. Far har fått lite problem med ryggen, och han klarar inte av att sköta gården på egen hand.”

Mårten lyste upp. ”Jaså, är det bara det som trycker? Det kunde du väl sagt för länge sedan! Självklart ska vi ta hand om den gode Sven!”

”Det är inte så enkelt, far är en stolt man.”

”Oroa dig inte, det där förstår jag. Jag vet nog på råd. Om jag lovar att allt kommer att lösa sig lyckligt för din far och er gård, vill du gifta dig med mig då?”

”Ja.” Det var lättare att säga det än hon trodde. Att slutligen få se ett slut på fars plågor och hopplöshet var en så stor sak, att desperationen i hennes handlingar knappt kändes av.

”Tack! Du är min befriare! Som jag har längtat efter detta.” Mårten reste sig, oförmögen att sitta still längre.

Ingrid satt stilla kvar med sina egna tankar: Jaha, en känner sig befriad och en annan känner sig fängslad. Det lustiga i tanken hjälpte henne att besvara hans leende.

Mårten fattade hennes händer. ”Käraste Ingrid, nu förlovar vi oss med det snaraste! I övermorgon är det söndag. Bjud med Sven till oss på förlovningsmiddag på söndag. Jag lovar att ha en lösning färdig för honom, något ingen av er kunnat drömma om!”

”Jaha, så bra. Då ses vi på söndag.”

”På söndag!” Han kramade hennes händer. För ett ögonblick lutade han sig fram och tycktes vilja kyssa henne, men så släppte han greppet och vände sig mot sin häst. Han log mot henne från sadeln: ”På söndag!” Så red han bort i galopp.

Far var ute och jobbade på åkern när hon kom tillbaka. Han stod upprätt idag i alla fall. Med en jordig ärm torkade han svetten ur pannan, sedan tittade han upp. ”Ingrid! Vad står på? Jag känner inte igen dig. Jag tror bestämt att du ser glad ut.”

Nåja, glad eller lättad, det kunde väl gå på ett ut? Hon gav honom en kram. ”Far”, sa hon till hans öra, ”vill du komma på förlovningsmiddag på söndag?”

Han tog om hennes axlar och flyttade sig så att han kunde se henne i ögonen. ”Du?” När hon nickade log han och kramade henne igen. ”Nämen, vilken överraskning! Vem är den lyckliga?”

”Mårten på godset.” Inte Ingrid, i alla fall.

”Ha! Det hade jag aldrig gissat, men nog kan jag tro det. Ni är ju gamla bekanta. Inte kunde han undgå att se vilken dam du har blivit. Du, visst kunde jag ge honom en riktig utskällning ibland, då när han drog iväg er barn på alltför galna upptåg, men jag har alltid tyckt att det är gott gry i honom. Han sköter då godset väl, hör jag, även om som’t folk tycker att han är lite lustig. Det är förstås hög tid att han gifter sig. Med min lilla Ingrid, vem kunde tro’t? Ah, nu behöver jag inte längre oroa mig för dig!”

Ännu en lättnad, tänkte Ingrid, där hon stod med blanka ögon över fars axel. Far accepterade och gillade förlovningen. Nu skulle hon inte längre behöva oroa sig för honom. Så långt allting väl.

De närvarande runt bordet var, förutom Mårten och Ingrid: Vera och Isabell, Mårtens mor och yngre syster; och så Ingrids far Sven. Efter att alla satt sig till bords gick Mårten fram till Ingrids stol, föll på knä, tog fram en vacker guldring med en glänsande röd sten på och trädde den på Ingrids finger.

Vera grät. ”Den ringen fick en gång min salig mor av min salig far.”

Mårten reste sig och la en lätt hand på Ingrids kind. När han lyfte hennes haka och böjde sig fram var hon förberedd och med slutna ögon lät hon sina läppar möta hans. Kyssen var mycket lätt och kändes knappt. Så rörde hans läppar hennes panna, innan han vände sig om och gick till sin plats.

Ingrid blev förvånad över hans återhållsamhet, med tanke på hur ivrig han varit vid frieriet och när hon gav svar. Antagligen lade hans uppfostran band på honom såhär i andras närvaro. Det var förstås en lättnad, men den skulle väl som längst hålla sig till bröllopsnatten.

Han satte sig och slog ut med händerna. ”Varsågoda, nu äter vi! Låt er väl smaka!” Det var en klang i hans röst som hon inte hört tidigare och blicken som svepte över sällskapet hade en märklig intensitet. Nu kände han sig verkligen som den myndiga godsägaren, gissade hon, en som snart hade allt – både gods och familj. Men intensiteten i hans ögon gick snart över i matthet, axlarna sjönk och han tycktes kura ihop sig över sin soppa. Så var det med den myndigheten.

Efter maten rätade Mårten på sig igen och vände sig mot Ingrids far. ”Bäste herr Sven, jag har ett litet dilemma som du kanske kunde hjälpa mig med. Det är så att jag har förstått att Ingrid ogärna skiljs från dig. Därför tycker jag att du bor lite väl långt bort från vår gård. Dessutom har jag insett att jag behöver anställa en skogvaktare, någon som kunde vaka över mina jaktmarker. Näst efter mig själv – och Ingrid förstås – tror jag att du är den som känner våra skogar bäst av alla häromkring. Det skulle vara ypperligt om du ville göra mig den tjänsten att åta dig detta jobb.”

Mårten höll upp ett finger för att markera fortsättningen: ”Vi har en gammal grindvaktarstuga vid foten av sluttningen här ute som bara står och förfaller. Jag håller på att rusta upp den till skogvaktarstuga i stället. Om du ville flytta in där skulle vi dessutom kunna göra Ingrid glad, då hon får behålla dig närmare sig. Samtidigt köper jag gärna din gård, och lägger marken till min egen.”

Han såg på Ingrid med ett svagt leende. ”Den stannar ju ändå i familjen.”

Sven skakade på huvudet: ”Ärligt talat är den gården inte mycket värd.”

”Jo, för mig är den det. Huset ligger ypperligt till för att göras om till en jaktstuga. Då skulle du också få skäl att titta till det lite då och då om du så vill. Jag ska givetvis betala ett gott pris för er gamla släktgård om du kan skiljas från den. Nå, är du villig att lösa mitt dilemma?”

Ingrid såg hur far kastade en misstänksam blick mot henne innan han kom med en motfråga. ”Vems idé är detta?”

”Helt och hållet min, jag försäkrar. Ja, jag har ju inte stuckit under stol med att Ingrid och jag vill ha dig närmare oss, men tro mig också när jag säger att anbudet om skogvaktarplatsen är absolut uppriktigt. Jag vet ingen man mer lämpad, eller som jag skulle ha ett större förtroende för.”

Sven log. ”Nå, då så! Jag gör gärna vad jag kan! Jag har inte hunnit vara mycket i skogen på sista tiden, så det skulle vara välkommet att få komma ut igen. Och jag flyttar gärna närmare er gård, om det gör Ingrid gladare.”

På några ögonblick hade männen enats om anställningen, flytten och till och med försäljningen av gården. Ännu en sten föll från Ingrids hjärta när far accepterade ett köpebelopp som väl täckte hela den skuld som så länge hade svävat över dem som en svart korp. Hon visste att far skulle älska sina nya arbetsuppgifter och var säker på att han skulle trivas i skogvaktarstugan. Mårten hade verkligen överträffat alla hennes förhoppningar.

Resten av sammankomsten kretsade samtalet kring det stundande bröllopet; idéer kläcktes och planer smiddes. De som pratade mest var Vera och Isabell. De som pratade minst var Ingrid och Mårten. Mårten hade redan tidigare framfört sitt enda absoluta krav på bröllopet: Det skulle inte dröja alltför länge. Modern och systern skojade en del med honom om detta, men de lovade också att förberedelserna kunde vara klara innan sommaren tog slut. Gott, tyckte Ingrid, lika bra att få det överstökat.

Veckorna rullade på. Far levde upp som han inte gjort på länge. Visst fanns värken i ryggen kvar, men den var mycket uthärdligare nu när han inte längre behövde tvinga sig själv ut på åkern. Det blev dags att flytta över till den nya stugan. Två vagnar från godset hämtade flyttlasset och far följde med på den ena kuskbocken. Ingrid stannade kvar en dag till för att städa ur stugan. Hon ville lämna den i bästa möjliga skick, när den nu skulle tas över av godsherren.

Nästa förmiddag överraskades hon av en knackning på dörren. Hon öppnade och blev förvånad när hon såg Mårten stå där. Kvickt samlade hon sig och log mot honom.

”Åh, hej, ville du hämta mig? Jag har lite kvar att göra, bara.”

”Gör dig ingen brådska, du kan stanna här så länge du vill. Jag ville bara prata med dig en liten stund, om det går bra.” Han såg allvarlig ut och Ingrid blev lite ängslig.

”Har det hänt något? Far mår väl bra?”

”Jodå, Sven mår bra.” Han log ett konstigt leende. ”Sven mår bra.”

”Jaha.” Vad ville han egentligen? Ingrid vred på huvudet och tittade in i den tomma mörka stugan, innan hon vände sig om igen och pekade på den gamla utebänken. ”Vi kan väl sätta oss här i solen.”

Det gick Mårten med på. Han satte sig ned och väntade medan hon tog på tofflorna. När även hon satt sig till rätta tog han ett djupt andetag. ”Jag är här för att bryta förlovningen.”

Ingrid stirrade på honom. ”Va?” Han tittade bara tyst på henne med samma intensiva blick som han hade haft vid förlovningsmiddagen. ”Men, men, varför då?”

”Därför att du inte älskar mig.” Han såg hennes min och knyckte på nacken. Plötsliga minnen från barndomen avslöjade för henne att han var uppretad. ”Seså, trodde du att jag inte visste det? Att jag inte skulle märka det? Visst lät jag lura mig ett tag. När du sa att du ville gifta dig trodde jag faktiskt på dig – för jag ville så gärna tro. Att du var spänd ursäktade jag med att du var blyg och osäker i situationen. Men därhemma när jag gav dig ringen kunde jag inte undgå att se vad du egentligen tyckte om saken. Trodde du att du dolde det så väl? Eller att jag skulle vara för dum för att fatta? Eller att jag inte skulle bry mig?”

Varje ny fråga lät alltmer anklagande och den sista upprörde tydligen mest. ”Vem tror du att jag är? Den lättsinnige godsherren som rider omkring och bara vill ha en sak från flickorna? Och som inte bryr sig om hur han får det? Kunde jag inte fälla dig på något annat sätt fick jag väl gifta mig med dig, så att du kunde behålla din heder!”

Mårten reste sig och gick upprört fram och tillbaka. ”Är det så du ser mig? Att jag inte skulle ha något emot att köpa din underkastelse medelst ett gott liv för dig och din far?”

Hon skakade förtvivlat på huvudet under hans blick. ”Nej, nej, inte så!”

”Ja, vad du än tänkte så tog du fel! Du hade kunnat komma till mig när som helst och berättat att din far och du fått det besvärligt. Jag skulle gladeligen ha hjälpt er, utan en tanke på något tillbaka. För gamla tiders skull, eller från en granne till en annan, och inte minst för att jag aldrig skulle kunna neka dig något. Men du trodde att du måste lura eller köpa till dig min hjälp!”

Ingrid skakade bara på huvudet, förstummad. Denna situation hade hon aldrig föreställt sig. Och det värsta var att han hade helt rätt. Hon hade förminskat både honom och sig själv. Och hon hade trott att hon var tapper i sin desperation, heroisk i det tysta.

Han stod stilla framför henne nu. ”Vet detta: Jag har alltid haft den inställningen att om jag inte kan få en kvinnas hjärta, så vill jag inte ha något annat från henne heller. Och du är den första som jag har erbjudit mitt eget hjärta. Jag säger detta därför att det är viktigt för mig att du vet vem jag är.” I en matt viskning lade han till: ”Ännu idag.”

Ingrid snyftade till. Åh, åh, kunde hon inte få sjunka genom jorden nu meddetsamma?

Mårten satte sig ned, men hon förmådde inte att möta hans blick. Han talade lite mera samlat igen: ”Jag väntade tills idag med att säga något, för att inte störa uppgörelsen med Sven. Nu är det gjort, du har fått det du ville. Ni får det bra i den nya stugan och jag får en bra skogvaktare. Sven kommer inte att backa nu, och jag ska själv prata med honom om brytningen. Jag vet att han kommer att förstå att vi inte kan gifta oss när jag säger att vi båda har insett att vi egentligen inte älskar varandra. Till mor och alla andra kan vi säga som det är: Jag, den nyckfulla godsherren, har ändrat mig och brutit förlovningen, ombytlig som jag är. Det faller ingen skugga på dig.”

Ingrid satt fortfarande tyst, med hopknipna ögon och huvudet i händerna. Åh, vilken röra hon hade ställt till med. Far? Vera, som glatt sig så …

”Så”, fortsatte Mårten, ”allt löser sig till det bästa i längden. Jo, förresten, det är en sak som jag måste be att få tillbaka. Det är en gammal släktklenod och mor skulle bli förtvivlad om den inte stannade i familjen.”

Ingrid öppnade handen och grep om ringen med andra handens fingrar. För ett ögonblick blev hon sittande stilla och bara vickade på den.

”Jag kan betala för den.”

Hastigt ryckte hon loss ringen och tryckte den i hans händer. ”Nej, nej, naturligtvis inte! Det är klart att du får tillbaka den.” Hon reste sig bort från honom och sög på en öm knoge.

Mårtens röst blev plötsligt mjukare, rentav öm. ”Förlåt mig, Ingrid! Det där var hemskt orättvist av mig. Jag vet att du bara gjorde det du gjorde av kärlek till din far. Jag borde inte klandra dig för det. Men jag hoppas att du nu vet att även jag kan ge ut av ren kärlek.”

Ingrid snyftade till igen. Att han bad henne om förlåtelse skar henne mer i hjärtat än den vassa repliken hade gjort.

Bänken knakade till när Mårten reste sig upp. ”Ja, det var väl allt. Farväl, Ingrid. Du kan stanna här så länge du vill, men jag tror att din far väntar dig hem rätt snart.” Han gick bort och satt upp på hästen. ”Adjö, då.”

Hon vände sig om när han satte hästen i rörelse. ”Mårten! Jag är ledsen, jag är så ledsen!”

”Jag vet.” Hovslagen ringde i hennes öron och dog ut.

Ingrid satte sig ned igen. ”Allt löser sig till det bästa i längden. Allt löser sig.” Det var väl sant? Hon hade fått det hon önskat, utan att behöva ge upp sin frihet, ge upp allt det som hon sparat för den man hon en dag skulle komma att älska. Detta var ju ändå det bästa som kunde hända, när hon nu ställt till det som hon gjort.

Varför rann då tårarna fortfarande utför hennes kinder, fastän skammens vågor stillat sig? Varför kändes det som om hennes hjärta stod stilla, tomt och dött? Hon var ju fri nu, var hon inte?

Som en röst inne i hennes huvud kom orden: ”Fri från vad? Från vem?” Från den finaste man hon någonsin känt, det visste hon nu. Varför hade hon alltid trott att hon inte kunde besvara hans kärlek? Jo, han hade inte levt upp till den drömbild som hon gjort upp i sitt sinne. Bilden av en lång och ståtlig riddersman, som kom galopperande över fälten fjärran ifrån, för att svepa upp henne på sin springare och föra henne bort till en annan värld än den svarta jordens. ”Jaha”, sa rösten, ”och i skinande rustning med svärd och allt, kanske? Och hur vet riddaren att han ska hitta dig här, så fjärran ifrån?”

Mårten var ju bara en skogsvilde som tämjts och vuxit upp till en arvsbefattning på godset – en stor gård visserligen, men i grunden bara en bondgård, precis som deras egen lilla täppa. För den delen: vuxit så mycket hade han ju inte heller. Hon hade omedvetet ställt honom mot sin drömman och börjat tänka på honom som ”den lille mannen”. Så respektlöst och ovärdigt! Det var sant att han inte var längre än hon, men han var ju inte kortare heller.

Vem kunde förresten säga att han inte var ståtlig, om än kort? Alla dessa skvallerjäntor som pratat om vildhavre utan att kunna säga några namn: Hade de inte egentligen hoppats att det var till dem han skulle komma? Men Mårten hade bara haft ögon för henne!

Hon hade vetat så säkert att hon inte älskade honom tillbaka. ”Varför kunde du då inte säga nej när han friade till dig? Varför var det så svårt för dig att ta av ringen? Varför retade det dig att han inte kysste dig på riktigt, vid stättan, på middagen?”

Hon såg det så klart, helt plötsligt! Hon hade haft sin riddersman, men hon hade själv stött bort honom. Nu var det för sent. För sent. Hon hade förstört allt. En översvallande känsla av förtvivlan vällde upp ur hennes inre och hon brast ut i full gråt.

Förtvivlan och uppgivenhet låg egentligen inte för Ingrid. En ny röst började tala i hennes huvud. Morfars röst. ”Lilla barn, lär dig detta: Man kastar aldrig bort en sak som är trasig, innan man har provat alla sätt man kan komma på, och ett till, för att laga den.” Ett annat ordstäv som hon en gång hört på marknaden sa: ”Se inte loppet som avgjort innan målsnöret gått av.”

Nej, loppet var ännu inte avgjort. Hur meningslöst det än kunde tyckas, hon fick inte ge upp utan att försöka laga det som var trasigt. Tänk nu! Mårten hade svängt åt höger när han lämnade gården. Alltså red han sin vana trogen den fulla rutten runt ägorna. Ingrid kunde ha en chans att ...

Redan vid stättan flög tofflorna av. Så mycket bättre, de var bara till hinder. Över diket och in mellan träden! Hon hade sprungit barfota på dessa skogsstigar så många gånger förr. Hon kände varje rot, sluttning och sten. Nu flög hon fram över dem som aldrig förr. Bröstet hävde sig och – se där – det bultade ännu ett hjärta därinne. Kjolen fastnade i grenar, men hon lät sig inte hejdas. Att hon lämnade ett spår av tygremsor efter sig spelade ingen roll. Nu visste hon vad desperation var!

Stigarna valde hon utan att behöva tänka. Hon behövde bara veta en sak: vart skulle hon? Dit! Om hon sprang hela vägen måste hon hinna genskjuta honom där. Måste!

Slutligen bröt hon sig ut ur skogen och föll ihop som en död vid vägkanten. För en stund förmådde hon bara ligga stilla och hämta andan. Så lyfte hon huvudet för att lyssna och se sig om. Vägen låg tyst och öde. Inget hördes utom surret från ett par flugor som kretsade över det svettdränkta håret. Hade hon kommit för sent? Var Mårten redan hemma och berättade om brytningen för alla och envar? Inget skulle längre kunna tas tillbaka i så fall.

Då hördes ljudet av hovslag på avstånd. Ingrid tvingade sig att ställa sig upp. Där kom han; hon skulle i alla fall få lov att försöka laga det hopplöst trasiga. När Mårten kom närmare och kände igen henne skyndade han på sin häst, red upp och hoppade ur sadeln framför henne.

”Ingrid! Hur kom du hit? Jo – jag ser … Kära barn! Din kjol, dina fötter! Vad står på?”

”Mårten! Åh, Mårten! Du måste höra på mig. Jag hörde … Jag menar: Idag, efter att du lämnade mig, så lyssnade jag på mitt hjärta för allra första gången. Vet du vad det sa? Vi hade fel. Du och jag. Vi hade fel! Jag älskar dig visst. Nu gör jag det, nu vet jag det! Du måste tro mig!”

Han stod förstummad och orörlig framför henne, och hon visste inte om han hört eller förstått vad hon flämtat fram. Ingrid grep om hans motståndslösa händer och gick ned på ett knä, liksom han hade gjort den där dagen. ”Ge mig en ny chans! En chans till att bära din ring på ett värdigt sätt.”

Hon tystnade och väntade andlöst på hans svar. Hon kunde inget kräva, inget begära, men hon kunde önska och hoppas.

Mårten tittade ned på henne med en min som tycktes växla mellan häpen, förvirrad och road. Så samlade han sig och blev allvarlig. Han drog sina händer ur hennes grepp. ”Ingrid, jag är en stolt man.” Hon lät huvudet falla, blundade och nickade i förtvivlan.

Då kände hon hans händer om sin haka och kind. Han reste henne varsamt upp och log. ”Jag har ju redan sagt dig att jag aldrig kommer att kunna neka dig något.” Han tog fram ringen och föll själv på knä. ”Men, snälla du, låt det få vara jag som friar!”

Ingrid upptäckte att hon skrattade högt.