Där var det igen. Klottrat på badrumsväggen. En lång rad av bokstäver huller om buller. Precis som på papperslapparna han tryckt i mina händer. Då, när han tittade på mig med det där bedjande uttrycket i ögonen. Som om något fattades honom. Min bror. Vad skulle fattas? Har jag inte gjort allt för honom?
”Bengt Oxenhage.”
”Ja, hej, Rickard heter jag, ringer från Jannes jobb. Jag är rädd för att det har hänt honom något.”
”Vadå? Har han inte varit där idag?”
”Eh, jodå, han är här. Sitter vid sitt skrivbord. Jag står bredvid.”
”Men vad är det här för dåligt skämt? Om Jan är där så låt mig få prata med honom!”
”Det är just det … Eh, det går inte att prata med honom. Fast du kanske lyckas. Asså, jag tror att det är bäst att du kommer hit, hellre.”
Jag knep ihop ögonen och nöp mig över näsryggen. ”Du, Rickard var det? Jag förstår inte ett dugg av vad du säger. Om du håller på och dummar dig så lägg av! Jag uppskattar inte sådana skämt. Är det Jan som har flippat och fått dig att göra det här?”
”Eh, du kom ganska nära där, tyvärr. Jag är rädd för att Janne har flippat, just, om vi säger så. Han … Han sitter bara där på sin stol. Har inte rört en muskel på minst en timme. Vi får ingen kontakt med honom. Du, jag tror inte att det är något skämt alltså.”
Jag hörde röster i bakgrunden, det verkade som om någon börjat diskutera med Rickard. Efter lite brus i snäckan hördes en ny röst:
”Hej, Bengt, det här är Birger, Jannes chef. Som Rickard säger så är detta knappast något skämt. Jag har propsat på att vi ska ringa SOS Alarm, men Rickard tyckte att vi skulle ringa familjen först. Vi har dig noterad som närmaste anhörig.”
”Ja, det är bara vi kvar. Okej, jag kommer över, jag har adressen, men det är drygt en timmes bilväg, så nåde er alla om detta är något slags trams.”
”Ja, skynda dig hit, men vi kan inte vänta så länge med att göra något. Det här kan inte vara bra. Jag ringer SOS på en gång. Vi ses.”
Han la på. Det var nog inget skämt, insåg jag. På ett eller annat sätt hade Jan ställt till det för sig igen – det enda han var riktigt bra på. Som vanligt innebar det att han ställde till det för mig också. Jag var den som alltid fick släppa allt eget, för att gripa in och reda upp hans röra.
Så hade det varit ända sedan … Ja, alltid faktiskt, men ännu mer så efter att mamma och pappa gick bort. Då var Jan tolv år – fast han såg ut som nio – och jag hade precis fyllt tjugo och var på väg att flytta hemifrån.
Det var bara att packa upp igen. Säga vad man vill om mamma och pappa, men de lärde mig i alla fall att släkten Oxenhage sköter sitt eget, och att man alltid sätter familjen framför sig själv. Jag tog hand om Jan och hushållet så väl som någon förälder, om jag får säga det själv.
När jag fick reda på att hans skolkamrater gav sig på honom, satte jag p för det så väl, att ingen någonsin rörde ett hår på hans huvud för resten av hans skolgång. Det var också jag som fick igenom att skolan satte in extraresurser för att hjälpa honom att hänga med i årskurserna.
Jag såg till att han fick ett jobb. Att han inte slutade i fängelse. Att han fick nytt jobb. Att han blev skuldfri. Det var först efter att han fyllt tjugofyra som jag äntligen kunde flytta dit jag ville. Men inte var det slut på mina nödutryckningar för det.
Nu hade det alltså hänt igen. När jag kom fram till Jans arbetsplats fick jag veta att en ambulans redan hämtat honom och jag dirigerades vidare till sjukhuset. Jan hamnade till slut på en psykiatrisk avdelning, och jag fick träffa chefsläkaren där. Han förklarade Jans situation med främmande ord som katatoni och stupor, och försäkrade att Jan vid det här laget var på väg att återhämta sig. Man var emellertid inte riktigt säker på vad som hade utlöst hans anfall. Jan skulle få stanna ett par veckor för återhämtning och utvärdering.
Jag meddelade hans jobb, såg till lägenheten, redde ut allt med patientavgifter och försäkringar, innan jag reste hem igen.
Två veckor senare kom jag tillbaka, som jag trodde för att hämta honom och köra honom till lägenheten. Läkaren tog genast in mig på sitt kontor igen.
”Ja, Bengt, um, vi borde ha ringt dig redan, men, ärligt talat har jag inte vetat vad jag ska säga. Din bror är ett mycket ovanligt fall. Vi har studerat honom intensivt, men det är först dessa sista dagar som han blivit stabilare och som vi har kunnat ställa lite säkrare diagnoser.”
Här följde ännu en lång utläggning med läkarnas låtsasord. Det jag kunde förstå av alltihop var att Jan drabbats av en blödning som skadat hans hjärna. Men det var visst bara en del av hans problem. Många av hans symptom trodde läkaren hade psykologiska orsaker. Han menade att Jan levat under en stor psykisk press i en väldigt lång tid och att det i grunden var detta som till slut hade knäckt honom.
Jag avbröt: ”Vad för press talar du om? Vad skulle vara pressande i hans liv? Allt han har behövt göra är att gå till jobbet under veckan och hålla sig borta från krogarna under helgerna. Något annat har han inte behövt tänka på. Jag har själv köpt honom en stor TV och en dator med spel och ...”
”Jo, jo, men har han verkligen trivts på jobbet? Har han kunnat vara sig själv? Har han kunnat koppla av på helgerna?”
”Trivts? Kopplat av? Det var när han bara ville koppla av och ha roligt som det nästan slutade med fängelse. Det om något hade varit pressande för Jan. Jag fixade det här jobbet till honom! De gav honom sådana uppgifter som han kunde hantera. Som han fick rutin på till slut. Och bara skötsamt folk på arbetsplatsen, inte sådana som drog ned honom. Jan förstod ju själv hur väl jag lyckats reda ut det för honom. Det var han som lovade att inte ställa till det igen och att låta bli att gå ut och svira.”
”Så han gav dig sitt ord? Sitt absoluta ord?”
”Ja. Nu har han bott själv i ett helt år och skött sig som man ska i mer än ett halvt åtminstone. Inga av hans gamla ’vänner’ har stört honom, det har jag försäkrat mig om – så vad skulle vara pressande i hans liv?”
”På så vis.” Läkaren tog upp en penna och klottrade lite i sitt block. Rummet var så tyst att raspandet från pennan snart började låta öronbedövande.
Till slut lade han bort pennan och tittade upp på mig med en konstig blick. ”Skulle han ha ’skött sig som man ska’ om han inte lovat dig att göra det?”
”Antagligen inte. Jan har alltid varit bra på att ställa till det. Han får såna märkliga impulser. Men han försöker alltid lyssna på mig, och till slut tog han sig ju i kragen och fick ordning på sitt liv.”
”Hmm, ja, den ordning som han visste att du tyckte att han skulle ha. Du tror inte att det kan ha varit jobbigt för honom att leva efter någon annans förväntningar?”
Jag gillade inte de egendomliga miner läkaren gjorde. ”Hör här nu, doktorn! Om det är någon som har levat för en annan så är det jag! Jag har alltid satt Jans behov främst. Hans väl! Jag har vakat över honom, sörjt för honom, fostrat honom; uthålligt, envist, i stort sett utan en chans till ett eget liv.”
Jag stampade i golvet, eftersom jag visste att Jan för närvarande befann sig någonstans i våningen under. ”Om det är ett pressat liv som sätter en människa här, så borde det ha varit jag som var där nere nu. Det är jag som har banat vägen för honom i livet och tagit alla smällar! Mycket få människor har varit så väl omhändertagna som Jan.”
Läkaren satt tyst en stund. Han hade armbågarna på bordet och fingertopparna mot varandra framför ansiktet, precis under ögonen. Han vickade lätt på armarna så att han knackade sig på näsan med pekfingrarna medan han tittade på mig under sänkta ögonlock. Det var uppenbarligen någon form av idiotbeteende som han snappat upp från sina patienter.
Jag har aldrig kunnat tåla när vuxna människor bara sitter och tramsar, så jag var på väg att säga ifrån, men då rätade han plötsligt på sig och blev äntligen affärsmässig igen.
”Hur som helst, någon form av stress måste Jan ha varit utsatt för. Men vår vård verkar göra honom gott. Det är möjligt att han med tiden kommer att kunna återfå mycket av det han har förlorat.
”Förlorat? Vad exakt är det som han har förlorat?”
”Ja, förlåt mig, jag har inte beskrivit hans tillstånd ännu. Jo, till att börja med så verkar han ha förlorat talförmågan helt. När man talar med honom förstår han, men han kan inte ge mycket till svar. Lite gester och någon nick som mest. Han är också ganska apatisk, har svårt att alls ta sig för något. Vidare är han väldigt långsam när han väl gör något.”
”Jo, men långsam har han alltid varit ...”
”Jaha, men nu är det nog värre. Det du behöver förstå är att han är förändrad. Han kommer inte kunna återgå till sitt jobb på mycket länge, om ens någonsin. För närvarande är han inte arbetsför alls. I själva verket är han överhuvudtaget inte kapabel att ta hand om sig själv. Det vi ska ta och göra nu är att se oss om efter ett lämpligt boende.”
”En institution?”
”Mja, vi talar om vårdboende.”
”Nej! Jan ska inte bo på institution. Jag tar hem honom.”
”Hem?” Han verkade förvånad först. Sedan plockade han upp pennan och började fingra på den. Hans röst var lågmäld. ”Det blir nog inte så enkelt, Bengt. Han behöver mycket hjälp och övervakning ännu.”
”Jag anställer en assistent – en sköterska, vårdare eller vad han nu kan behöva. Jag handikappanpassar lägenheten om det behövs. En Oxenhage bor inte på institution. Vi tar hand om de våra i min familj. Han kommer hem. Jag har fixat allt annat i hans liv, så tro nu inte att jag inte kan fixa detta också.”
Läkaren tittade på mig och nickade sakta. ”Det kanske blir bra så. Jag pratade med Jan precis innan vårt möte och han lyste verkligen upp när jag sa att du hade kommit för att hälsa på. Han uppskattar dig mycket, ska du veta. Eftersom han inte har så lätt för att säga det själv vill jag passa på att betona det.”
”Jan vet att jag tar hand om honom.”
”Jo. Jovisst. Men nu är det väldigt viktigt att du förstår Jans situation. Han får inte pressas. Han behöver stöd, uppmuntran.”
”Jag tar hand om honom, har jag sagt. Får jag träffa honom nu?”
Läkaren reste sig upp. ”Ja, naturligtvis! Följ mig. Men hör på! Det är mycket viktigt att du lyssnar på din bror.”
”Lyssnar? Du sa precis att han inte pratar.”
”Nej, just det, inte på vanligt sätt, nej. Men kanske är det inte heller vad ni två behöver. Lyssna på honom! Vill ni så hittar ni båda ett sätt. Jag har en känsla av att det bara är du som kan hela honom. Och bara han som kan hela dig.”
Han var verkligen fånig, den här läkaren. ”Hela mig? Jag är frisk som en nötkärna. Blir aldrig sjuk.”
”Likväl medgav du nyss att även du levt ett pressat liv. Men strunta i att tänka så mycket på vad jag sagt. Du litar för mycket på dina tankar, ditt förnuft, Bengt, om du ursäktar min frispråkighet. Låt detta gå till hjärtat i stället, som omväxling.”
”Har ingen talat om för dig att du måste vara den fånigaste läkaren i hela detta land?”
Han bara skrattade ett fånigt skratt och tillade, med en röst som lät stolt: ”Jodå, flera stycken, flera stycken.”
Det var tydligt att ju förr jag fick Jan därifrån desto bättre.
Nu, lillebror Jan, nu bor du tillsammans med mig igen. På nytt kretsar hela tillvaron kring dig. Jag har gett dig allt. Den bästa medicinen, bästa assistenten, ett stort rum med alla dina saker. Jag har gett dig papper och massor utav kritor av den sort du är så tokig i. Men vad gör du med detta? Du klottrar på min badrumsvägg. Du tittar på mig med stora bedjande ögon, som om du inte hade någonting alls.
Har jag inte gett dig allt? Allt! Är detta hur jag ska lönas för allt jag gör för dig? Allt! Vad skulle fattas dig? Vad?
I morgon får assistenten hjälpa dig att tvätta rent den här väggen och kasta alla skrynkliga lappar. Jag ska nog gå ut och köpa ett par mörka glasögon till dig.
Just nu är jag plötsligt så trött att jag inte orkar röra på mig. Sådan här brukar jag aldrig bli och det skrämmer mig. Men jag orkar inte ens vara rädd. Jag sitter på toalettstolen och riktar en oseende blick mot väggen framför mig.
Vad skulle fattas dig?
Sömnen drar mig sakta ned mot ett okänt djup. Upp ur djupet kommer ditt klotter mig till mötes. Bokstäverna dansar för min inre syn. För ett ögonblick känns det som om något annat okänt nere i djupet har börjat att vakna.
Strbrrsgttdlskrmgstrbrrsgttdlskrmg strbrr sgttdlskrmg sgttdlskrmg st r br r s g tt d lsk r m g
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar