Morgonljuset växte hela tiden i styrka, utanför och in genom källargluggarna högt ovanför dem. Ljudet av en fågels drill letade sig också ned, varvid Svinja äntligen öppnade ögonen. Hon tittade direkt på Dakor och log, ett sådant där reservationslöst utlämnande leende som bara älskande ger varandra.
Först var han helt utlämnad till att bara besvara leendet, men snart stramade munnen igen, även om kärleken blev kvar i ögonen. ”Jag har väntat på dig.” Det var inget klander, bara en saklig upplysning, en ganska överflödig sådan.
Hon slutade inte le, men nu fanns det även vemod i blicken. ”Jag vet. Du borde ha sovit, käraste, hämtat styrka och vaknat rustad för den här dagen. Men sådan är jag, inte du. Tack för att du väntade på mig – för att du är du!”
Händerna som höll om varandra kramade åt hårt. Så släppte Svinja greppet, drog in handen genom gallret och började massera den. Det fanns djupa märken efter gallret i underarmen – det var märkligt att hon ännu hade haft känsel och rörelseförmåga kvar i handen. Dakor hade för länge sedan förlorat känseln i sin panna. Han rätade nu på ryggen och knakandet som uppstod fick Svinja att fnissa till, innan hon gav honom en bekymrad blick.
”Käraste, du har inte tagit hand om dig i natt. Inte rört på kroppen, inte ens haft en filt om dig. Du får inte fördärva dig, när du vet att jag behöver dig idag.”
Dakor reste sig motvilligt och med stor möda innan han började massera och värma upp sina muskler och leder. Blicken dröjde hela tiden kvar vid Svinja. ”Så du envisas med att be mig om detta? Inte bara att jag ska bevittna min älskades död, jag ska gå med dig upp dit och ...”
”Käraste, jag vet att jag begär mycket, men jag behöver dig idag. Jag kan inte göra detta ensam.”
”Jag önskar att du inte skulle göra det alls!” Han knep ihop läpparna, det var en så meningslös sak att säga, och han hade lovat sig själv att sluta med det.
Svinja nickade svagt. ”Jag önskar att jag aldrig hade gått vägen som har lett mig hit. Inte för min egen skull, utan för deras som drabbades av mina val. För min egen skull kan jag bara vara glad. Annars hade jag aldrig hittat dig, aldrig fått rå om dig ens dessa korta dagar.”
”Ihhu!” Dakor visste inte själv om ljudet som undsluppit honom var skratt eller gråt. Han visste faktiskt inte om allt det underbara med att ha träffat Svinja kunde uppväga den smärta och tomhet som det annalkande slutet skulle föra med sig. ”Jag är rädd”, bekände han. ”Jag vet inte om jag klarar av att genomföra detta.”
Svinja hade rest sig upp. Rakryggad och klarögd stod hon intill gallret. ”Kom!”
Han klev fram och sträckte in en hand. Hon tog den och kysste den; på ryggen, på fingrarna ett efter ett, mjukt och långsamt i handflatan. Sedan lade hon den mot sin kind och såg på honom igen. ”Jag känner dig. Det finns inget som du inte klarar. Du har gjort det här förut. Denna gång betyder det verkligen att du gör någonting riktigt och viktigt. Sedan kommer du aldrig mer att göra det. Du går fri. Fri att gå just dit du är ämnad att gå och att göra allt det där verkligt riktiga och viktiga som du kan och måste göra.”
”Fri?” Han skakade på huvudet. ”Fritt fallande genom ett bottenlöst hål. Fri från alla känslor. Hur ska jag kunna göra allt det du hoppas på?”
Hon log orubbligt. ”Jag vet att du kommer att göra det. Och det är först nu som du börjat att känna, men hädanefter kommer du aldrig kunna sluta. Det är inte alltid lätt att känna, men det är alltid meningsfullt – det är just det som du har lärt mig. Men jag vet att du kommer att både känna och göra bra saker efter idag. Du går från meningslöshet till meningsfullhet.”
Svinja drog sin lediga hand över sitt ärrade ansikte och fortsatte: ”Detsamma gör jag. Mitt liv kan inte bli meningsfullt förrän jag har givit upp det, jag måste få sona för all den meningslöshet som jag tidigare fyllde det med. För det lidande jag skapat. Annars blir inte ens detta”, hon kramade Dakors hand, ”meningsfullt. Idag ska bli min första riktigt meningsfulla dag.”
Ett slammer avbröt deras samtal. Dakor drog åt sig handen och vände sig mot arrestdörren. Den svängde upp och två fångvaktare klev in. Vilgar och Myrrior. De gick fram till Svinjas cell och Myrrior talade: ”Det är dags.”
Svinja vände sig mot honom. ”Äntligen!”
I Dakors huvud ekade det: ”Nej, inte ännu!” De hade fått så lite tid, så få dagar tillsammans. Han höll dock munnen stängd. Hur trygg Svinja än verkade så visste han att hon inte skulle få någon riktig ro förrän detta blivit av.
Vilgar gav dem en blick full av förakt när han låste upp celldörren. Han visste vad de båda var för något. Han kunde också se vad som fanns dem emellan och det bara ökade på hans förakt.
Vilgars kamrat, däremot, såg på dem båda med förståelse och medlidande. Dakor var tacksam för att det var Myrrior, en av hans få vänner i detta hus, som skulle vara med dem idag. Myrrior var myndigare än Vilgar och höll den andre i schack. Situationen var svår nog som den var, utan att en plågoande skulle få lov att förvärra den med att släppa loss allt sitt hat.
Nu räckte vännen en kolsvart huva till Dakor, som tog emot den och satte den tillrätta över huvudet. Vilgar räckte en gråbrun säckig huva till Svinja, men hon skakade bara på huvudet. Med en hatisk blick stack han tillbaka den i bältet.
Svinja vände sig mot Dakor igen. För första gången fanns det en antydan till oro i hennes blick. Fram tills nu hade hon hämtat tröst från Dakor genom att få vara den som tröstade, den som var stark. Men nu behövde hon veta att han var minst lika stark, hon behövde en mer direkt tröst.
Dakor tog hennes hand för ett ögonblick och kramade den. Han hade nu kapitulerat för situationen och det hade fått honom att åter känna sig lika stark som hans kroppshydda angav att han var. ”Lita på mig, jag går med dig steg för steg, hela vägen. Jag ska leda dig över, säkert och snabbt. Var inte rädd!”
Hon log igen, innan anletsdragen slätades ut till att uttrycka ett övernaturligt lugn. Rakryggad tog hon ett kliv fram mot Myrrior och sa med stadig röst: ”Vi är redo.”
Hela sällskapet gick ut genom arrestdörren och uppför trappan. Svinja gick först och Dakor sist. De följde korridoren och passerade genom ett valv. Sedan fick de alla stanna upp en stund och vänja sig vid utomhusljuset. Och vid ljudet.
Två rader av soldater höll isär en stor larmande folkmassa, så att en gångväg hölls öppen fram till podiet. Sällskapet satte sig i rörelse igen. Domare Harripur stod vid foten av trappan och räckte en skrivrulle till Myrrior när de passerade. Dakor stannade för ett ögonblick upp och lutade sig över domaren: ”Nu går jag upp här för sista gången. Sedan är jag fri.”
Harripur överraskade honom med en hastig klapp på axeln. ”Du har fullt ut avtjänat ditt straff, mitt barn. Gå i frid!”
De tre stegen upp på podiet var lätta och tunga på samma gång.
Folkmassan jublade och buade och skränade så högt att ingen enskild person kunde göra sig hörd. Myrrior höll myndigt upp en hand, men Dakor trodde att det var det upphöjda lugn med vilket Svinja mötte folkets blickar, som mer än något annat fick dem att stilla sig. Snart var ett dämpat mummel allt som hördes på torget.
Myrrior öppnade skrivrullen och började läsa. ”Svinja!” Hon vände sig mot fångvaktaren och böjde ödmjukt på huvudet under tiden som han räknade upp de brott hon dömts för, men hennes ansikte fortsatte att stråla av samma lugn.
”... och för detta har du dömts till döden medelst halshuggning”, avslutade Myrrior. Hon böjde sig ytterligare i en bekräftande, accepterande bugning, innan hon rätade på nacken.
Vilgar erbjöd henne ännu en gång den tjocka huvan, men hon såg honom i ögonen och skakade på huvudet. Då sänkte han handen och lät plagget falla. Dakor kunde se hur allt förakt och hat började sköljas av hans ansikte under hennes fridsamma blick, och sent om sider ersättas med en förundrad respekt.
Svinja vände sitt ansikte mot Dakor. Han kände sig förkrossad av sorg, men ur hennes blick strömmade en sådan flod av kärlek att den överväldigade honom. För ett ögonblick försvann allting runt omkring. Han fick en vision av sig själv vandrande barhuvad och fri ut ur denna stad; vandrande långt, långt bort, till ett nytt liv, överflödande av kärlek, mening, hopp – ja, till och med glädje. Ett liv där ensamheten och skammen var ett minne blott. Lika hastigt var han tillbaka inför de strålande ögonen och såg den vackra munnen forma en ljudlös befallning: ”Lev!”
Dakor hade länge sett detta som dagen då han skulle sluta leva, och han visste att det alltid skulle finnas en sanning i det. Men nu visste han att detta också var dagen då han fick sig livet till skänks. Nytt, öppet, obefläckat, och ändå med så mycket intjänad visdom att han hade en chans att lyckas denna gång. Under huvan log han mot Svinja och nickade sitt svar.
Hon tog in detta, nickade tillbaka, vände sig om, föll på knä och sträckte lugnt ut sig på stocken.
Dakor grep om skaftet på den stora skarpa bilan och höjde den med kraftiga stadiga armar över huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar