Andliga sanningar?

 Kristna som tror på evolutionen betonar ofta att Bibeln innehåller "andliga sanningar", för att med fint språk dölja (även för sig själva antar jag) att de egentligen slutat tro på stora partier i Bibeln som (faktiskt) sanna. Till exempel tror man vanligen inte att berättelserna som föregår introduktionen av Abraham är historiskt sanna (för det kan de faktiskt inte vara om evolutionens "skapelseberättelse", geologiska tolkningar och tidsramar ska stämma).

"De flesta kristna tror på evolution" - hur fel det kan bli när man inte använder statistik rätt

I den allmänna debatten om kreationism och evolutionism kan man inte undgå att stöta på ett ständigt återkommande argument från evolutionisterna: De flesta kristna tror på evolution. I denna artikel håller jag mig till hur situationen är i Sverige och åtminstone då är påståendet statistiskt korrekt. Det luriga här är att själva argumentationen återfinns i den många gånger outtalade slutsatsen: "... alltså går det alldeles utmärkt att vara kristen och tro på evolutionen."

Den slutsatsen är emellertid ett typexempel på hur fel det blir när man inte använder statistik rätt. Det finns ett särskilt begrepp för misstaget som har begåtts i det här fallet: Överlevnadsbias. (Från engelskans Survivorship/survival bias.) Är du obekant med begreppet rekommenderar jag att du slår upp det i någon källa, men jag kan här ge ett förtydligande exempel på hur detta kan te sig vid användning av statistik:

S:t Olle begrundar och lär sig mer om tro, i tre steg

I den här texten tänker jag försöka formulera några tankar jag har tillgodogjort mig om tro. Insikterna kan sägas komma i tre steg, där varje nytt steg tränger djupare:

1. Förhållandet mellan tro och vetande.

2. Tro specifikt ur ett allmänkristet perspektiv.

3. Tro ur Guds perspektiv.

Katten Frasse och Guds församling

Den här texten är riktad till mina kristna syskon. Jag skulle vilja berätta liknelsen om katten Frasse och djurvännerna för er, i två scenarior.

Scenario ett:

En dag var Ena och en vän ute och gick när de mötte Frasse.
Ena utbrast: "O titta, en katt!"
Vännen varnade: "Ja, det är Frasse, en övergiven katt. Akta dig för den där, han har loppor och varar ur både ögon och öron!"
Ena svarade: "Det bryr jag mig inte om, han är en katt i nöd och älskad precis som han är." Så Ena tog upp Frasse i sin famn och gick hem.

Jag tror att i princip alla djurvänner tycker att Ena visade villkorslös kärlek och gjorde det rätta i det här scenariot.

Spillror

Jag känner mig som en krossad glasskiva

Det finns bara skärvor kvar
av den glans jag kunde ha haft

Det finns bara skärvor kvar
av möjligheten att vara till nytta

Jag får inte lov att låta andra komma nära
Risken är för stor
att de gör sig illa på skärvorna

Alla mina tankar
alla mina känslor
alla mina önskningar
allt är splittrat och förskingrat

Valmöjligheter?

Tankarna nedan kom plötsligt för mig en lördagsmorgon för en tid sedan. De blev nedskrivna direkt och publicerade som ett facebook-inlägg. Jag kan inte minnas att det kom för mig på grund av något särskilt precis då. Det var väl inre tankar som mognat till något som kunde formuleras och så flödade de fram. Efter detta har jag fått en diagnos om autism nivå 1, och jag ser inte autism som någon missbildning, men innan jag visste vad en del av mina svårigheter kommer från var det en passande beskrivning i detta sammanhang och i stort står jag lika mycket för texten idag som när den skrevs.

 Idag har jag fått sådan lust att skriva något om val - val i livet. För jag är osäker på om alla är medvetna om att det finns olika sorters val vi gör i livet. Att det är olika för olika människor vilken sorts val och hur många de kan göra genom livet. Följ mig i några tankar, om du orkar och så väljer.

Tänk dig att du har en vän som varit rullstolsburen så länge du känt henne. En dag öppnar hon sitt hjärta för dig och berättar hur innerligt hon hatar sin rullstol. Skulle du då svara: "Men varför väljer du då att sitta i den?"

Tänk dig att din arm blir skadad, du får röta i benet och måste välja mellan att amputera armen eller dö. Skulle du sedan vilja att folk tittade lite snett på dig och sa: "Den där har valt att gå enarmad genom livet." Om inte, varför? Orden skulle ju vara sanna.

När folk ser på mig ser de att jag har alla lemmar och deras funktion i behåll. Sinnena också. Jag är talför, har ett märkbart intellekt och till och med vissa sociala färdigheter. Ett öga som bara söker det uppenbara ser aldrig att mina medfödda missbildningar och under livet erhållna skador alla sitter på insidan av mig.

Då och då kan jag känna ett behov av att öppna mitt hjärta, uttrycka sorg över att jag inte har en egen familj, eller över någon annan dröm som aldrig blir verklighet. Det är dock mycket sällan jag vågar göra detta, för oavsett vilket sammanhang jag är i, känns det som att det troligaste är att jag får en sned blick och ett ord eller en tanke att det är de val jag själv har gjort i livet som lett mig dit jag är idag.

Jag önskar att jag skulle kunna komma ihåg detta, när jag tittar på andra och undrar över de val de gjort eller inte gjort i livet.

Bibelmotiverad kreationism. (Del 3 av 3)

Det går att motivera en kreationistisk verklighetsuppfattning på många sätt, men jag menar att det enklaste sättet att närma sig den är från endera av två synbarligen skilda håll: det vetenskapsmotiverade eller det bibelmotiverade. Båda är lika giltiga och nödvändiga, de måste förenas för att formulera en specifikt kristen kreationism, men de hämtar sin respektive motivering ur två olika källor, och många har hittat in i kreationismen från endera av dessa håll.

I det ena fallet har man observerat världen man lever i med vetenskapliga metoder och utifrån observationerna kommit fram till slutsatsen att det observerade måste ha designats och framställts av en oerhört kreativ och mäktig skapare, som man därför vill lära sig mer om. I det andra fallet har man börjat med att läsa om en namngiven Skapare i Bibeln och kommit fram till slutsatsen att den beskrivna skapelsen handlar om just den värld man själv lever i, och att allt däri därför måste relateras till skapelseberättelsen och Skaparen.

Själv kom jag ursprungligen in i kreationismen utifrån den senare motiveringen. Jag har sammanställt tre texter där jag försöker beskriva varför jag uppfattar att Bibeln motiverar det som många specifikt kallar en ungjords-kreationistisk hållning.

Del 3: Fler enskilda argument för en bibelmotiverad kreationism.

Bibelmotiverad kreationism. (Del 2 av 3)

Det går att motivera en kreationistisk verklighetsuppfattning på många sätt, men jag menar att det enklaste sättet att närma sig den är från endera av två synbarligen skilda håll: det vetenskapsmotiverade eller det bibelmotiverade. Båda är lika giltiga och nödvändiga, de måste förenas för att formulera en specifikt kristen kreationism, men de hämtar sin respektive motivering ur två olika källor, och många har hittat in i kreationismen från endera av dessa håll.

I det ena fallet har man observerat världen man lever i med vetenskapliga metoder och utifrån observationerna kommit fram till slutsatsen att det observerade måste ha designats och framställts av en oerhört kreativ och mäktig skapare, som man därför vill lära sig mer om. I det andra fallet har man börjat med att läsa om en namngiven Skapare i Bibeln och kommit fram till slutsatsen att den beskrivna skapelsen handlar om just den värld man själv lever i, och att allt däri därför måste relateras till skapelseberättelsen och Skaparen.

Själv kom jag ursprungligen in i kreationismen utifrån den senare motiveringen. Jag har sammanställt tre texter där jag försöker beskriva varför jag uppfattar att Bibeln motiverar det som många specifikt kallar en ungjords-kreationistisk hållning.

Del 2: Grunden för min bibeltro och varför jag insisterar på att Bibeln är historiskt sann.

Bibelmotiverad kreationism. (Del 1 av 3)

 Det går att motivera en kreationistisk verklighetsuppfattning på många sätt, men jag menar att det enklaste sättet att närma sig den är från endera av två synbarligen skilda håll: det vetenskapsmotiverade eller det bibelmotiverade. Båda är lika giltiga och nödvändiga, de måste förenas för att formulera en specifikt kristen kreationism, men de hämtar sin respektive motivering ur två olika källor, och många har hittat in i kreationismen från endera av dessa håll.

I det ena fallet har man observerat världen man lever i med vetenskapliga metoder och utifrån observationerna kommit fram till slutsatsen att det observerade måste ha designats och framställts av en oerhört kreativ och mäktig skapare, som man därför vill lära sig mer om. I det andra fallet har man börjat med att läsa om en namngiven Skapare i Bibeln och kommit fram till slutsatsen att den beskrivna skapelsen handlar om just den värld man själv lever i, och att allt däri därför måste relateras till skapelseberättelsen och Skaparen.

Själv kom jag ursprungligen in i kreationismen utifrån den senare motiveringen. Jag har sammanställt tre texter där jag försöker beskriva varför jag uppfattar att Bibeln motiverar det som många specifikt kallar en ungjords-kreationistisk hållning.

Del 1: Presentation och personligt vittnesbörd av en kreationist.

Inspirerande livsöden!

Anna och Emma var båda friska, starka personer som jobbade på en byggfirma. En dag kollapsade deras byggnadsställning och de störtade till marken mitt i röran av ställningens komponenter. Anna slungades åt sidan och blev liggande på en fri yta mellan bråten. Emma hamnade under en av de långa metallstörarna och klämdes fast. Så snart bråten stillat sig började hon dock röra på sig och med nästan övernaturlig styrka lyckades hon lyfta och pressa undan stören från sitt bröst och bli fri. Hon reste sig genast och satte sig skyndsamt i säkerhet, sekunder innan den instabila fasaden välte utåt och helt begravde resterna av byggnadsställningen.

Av detta kan vi lära oss att om man bara vill tillräckligt mycket och tror på sig själv så kan man klara varje situation man får möta, och vi ser också hur viktigt det är att precis som Emma genast resa oss igen när vi har fallit. Om man däremot ligger kvar, som Anna, så - hm, va? - åh jaså! Jo, eh, stören hade visst brutit Annas nacke i fallet.

Vad ville jag då egentligen få sagt med detta? Jo, om du är en av dem som framgångsrikt lever efter filosofin att du klarar allt du möter, så länge du har en stark vilja och tro på dig själv, så är du bara att gratulera! Jag är enbart positiv till det i sig. MEN: Använd aldrig din filosofi och dina erfarenheter till att döma andra människor, som inte blivit lika framgångsrika som du. Du vet aldrig alla detaljer i deras situation, inte ens om du "gått igenom samma sak". Det finns människor som inte kan resa sig hur gärna de än vill, inte ens om de fortfarande tror att de kan det.

Att ta del av andra människors livsöden kan i sanning vara väldigt inspirerande och utmanande. Tro bara aldrig att din egen levnadshistoria skulle fungera som det ultimata receptet för alla dina medmänniskor som har det kämpigt, och att enda orsaken till att detta inte fungerar är att de inte lyssnat ordentligt på dig.

För min del: Så länge du inte betungar mig med en massa förväntningar, så lyssnar jag gärna på din inspirerande levnadsberättelse. I synnerhet om du är bered att utan pekpinnar orka lyssna på min.