 |
| "Time" av Salvatore Vuono, hämtad från FreeDigitalPhotos.net FreeDigitalPhotos |
Oscar knackade lätt på dörren, vred om handtaget och klev in på Ms. Gildenshines kontor.
Hans bistra chef lade på luren och lyfte blicken från sina skrivbordspapper. ”Ja?” utropade hon på sitt tvära och avmätta sätt.
Oscar höll upp sin stora fullskrivna kalender: ”Klockan är fem i två, Ms. Gildenshine. Ni har en ny arbetssökande inbokad klockan två.”
”Javisst, javisst!” Hon sköt sin pappershög åt sidan. ”Tack, Oscar! Har du din Notebook redo? Nå, ta stolen där och sätt dig där du brukar! Vem är det nu?”
”Mr. Kennel. Kenneth Kennel. Fina meriter och en personlig rekommendation från direktör Craenward.”
”Ja, det låter ju lovande.” Ms. Gildenshine såg upp på klockan på väggen. ”Men det ser inte så lovande ut för honom.”
Oscar följde hennes blick och visste precis vad hon menade. Ms. Gildenshine hade mycket strikta krav på sina arbetssökande. Den första och sista regeln var att man inte fick komma för sent till sin anställningsintervju. Absolut inte. På inga villkor. Kom man inte i tid behövde man inte komma alls. Kenneths chanser höll på att ticka iväg för gott.
Då knackade det på dörren igen. Oscar reste sig och öppnade. Emmet, receptionisten, stapplade in. Han såg ovanligt blek och uppjagad ut när han med matt röst annonserade: ”Kenneth Kennel är här för sin intervju.”
”Ah, visa in honom genast!” befallde Ms. Gildenshine.
Emmet vände sig mekaniskt om och höjde rösten: ”Det går bra att komma den här vägen, nu.”
Sedan tittade han på Oscar med runda ögon och väste: ”De knackade på fönstret!”
”Va?” sa Oscar.
Emmet tog stöd mot dörrkarmen. ”De kom in genom fönstret!”
”Vad pratar du om?” utbrast Ms. Gildenshine strängt. ”Vi är åtta våningar upp!”
”Vilka kom?” frågade Oscar.
”Åh, han har med sig en ... Iiih!” Emmet avbröt sig med ett kvidande och tog ett språng bort från dörröppningen.
In genom dörren kom Kenneth Kennel. Han var klädd i en alldeles för liten rosa ballerinadräkt. Utanpå den hade han ett par färglada clownbyxor, som dinglade runt i breda hängslen, eftersom de var alldeles för vida och hölls utspända av en styv ring kring midjan. På huvudet bar han en mörkblå cowboyhatt och på fötterna något som liknade ett par miniatyrkajaker. Från hans högra handled dinglade ett handfängsel, med den ena bojan öppen; i handen bar han också en nätkasse innehållande en tjock mapp.
Håret som stack fram under brättet och nacken som trängde sig upp ur ballerinadräktens krage var indränkta i vit målarfärg. Kenneth hade ett blått öga och fläskläpp; även näsan var groteskt uppsvullen. På den vänstra underarmen hade han texten ”Gina – för evigt!” tatuerad med grova bokstäver.
Efter Kenneth – med ett stadigt tag om dennes vänsterhand – kom en jättelik orangutang inlufsande. I sin andra hand höll apan en liten bur, i vilken en kanariefågel satt och kvittrade för brinnande livet.
Oscar backade undan och dunsade ned i sin stol. Ms. Gildenshines vanligtvis prydligt sammanpressade läppar formade nu ett vackert rött O.
Mr. Kennel satte sig ned i stolen som Emmet frånvarande skjutit fram. Han fick syn på klockan på väggen och log lättat. ”Puh! Jag hann precis!” Orangutangen satte sig vid hans fötter och placerade buren i sitt knä. Kanariefågeln tystnade.
Emmet backade ut ur rummet och stängde dörren så hastigt han kunde utan att smälla igen den. (Man smällde inte i Ms. Gildenshines dörr.)
Under ett ögonblick som kändes som en evighet var väggklockans tickande det enda som hördes. Mr. Kennel blev den förste att bryta tystnaden:
”Ja, eh, jag ser på er att min entré har gjort intryck, hehe.” Han skruvade på sig. ”Men jag försäkrar att det finns en fullkomligt naturlig förklaring till allt detta.”
Ms. Gildenshine fick upp hakan ur halsgropen och rätade på ryggen. ”Jag tror”, började hon i en överdrivet saklig ton, ”att jag gärna skulle vilja höra den förklaringen. Tror jag.” Hon säckade ihop en aning och stirrade från apan till mannen.
”Ehm, Mr. Kennel, förstod jag min receptionist rätt? Sa han att ni knackade på fönstret?”
”(Säg Kenneth, jag ber! Det gör alla.) Det stämmer, ja, det gjorde jag. Fönstret var stängt, men receptionisten var vänlig nog att öppna för oss, trots att vi nog gjorde honom lite uppskakad.”
”Ni kom in genom fönstret?”
”Javisst, det gick bra när han sköt upp det ordentligt.”
”På åttonde våningen?”
”Javisst, det var tur att jag visste var ert kontor låg!
Ja, alltså, normalt sett hade jag givetvis tagit hissen upp och kommit in genom dörren, men det gick inte nu. Dörrvakten där nere vägrade att släppa in oss, och han var fullkomligt orubblig. Jag tror att han kunde ha mjuknat när det gällde min klädsel, men han verkade dra gränsen vid orangutangen. Tyvärr så vägrar apan släppa mig ifrån sig. Så det blev ju ett dödläge där ...
Då såg jag att det befann sig en fönsterputsare på fasaden – ett mycket lyckligt sammanträffande – och med hjälp av några sedlar kunde jag övertala honom att hissa upp mig till rätt våning.” Han pekade på nätkassen vid sina fötter. ”Så väl att jag lyckades smussla över mina kontanter i mappen.”
Kenneth såg upp och mötte Ms. Gildenshines och Oscars stirrande blickar. Han slog ut med handen så att bojorna klirrade. ”Ja, vad skulle jag göra, tiden höll på att rinna ut, och jag kunde ju inte bli sen till intervjun!”
Oscar kunde inte längre hålla sig tyst, men allt han fick fram var: ”Öh, handfängslet...”
”Det här ja! Jo, jag mötte ett par poliser nere på gågatan här borta, precis efter att jag köpt kanariefågeln. De frågade mig vad jag höll på med. När jag sa att jag var på väg till en anställningsintervju tycktes de få för sig att jag var galen. Ja, jag klandrar dem inte, förstås.
De ville ta med mig till stationen, men när de försökte sätta på mig handfängslet blev orangutangen vansinnig och slog ned dem.
Ja, jag tyckte att det var bäst att vi fortsatte med det samma. Det fanns inte tid till några förklaringar. Visst, förresten! Jag passade ju på att nappa åt mig den här.”
Kenneth satte handen bakom örat och plockade fram en liten nyckel. Han lyckades få några fingrar fria ur orangutangens grepp om hans vänstra hand; med dessa fattade han nyckel och började lirka med låset vid sin högra handled. Under tiden fortsatte han att tala: ”Jag tror inte att incidenten ska få några efterverkningar. Visserligen lämnade vi ett mycket specifikt signalement efter oss, men jag tror att jag kan vända det till min fördel.”
Han släppte ned handfängslet i nätkassen och rätade på sig. ”Jag hoppas kunna lämna denna byggnad i ett skick som inte alls stämmer med den beskrivning en eventuell efterlysning kan ha. Ja, apropå det, jag kanske kunde få låna en telefon här, när vi är klara?”
”Eh, ja, det går väl för sig”, svarade Ms. Gildenshine förvirrat. ”Du köpte alltså kanariefågeln här utanför?”
”Ja, en liten bit bort på gågatan. Men inte för min skull; den är till orangutangen. Han var ännu lite upprörd efter all uppståndelse, se, och han vill absolut inte släppa mig ifrån sig. Jag fick honom att gå med mig en bit utmed gågatan, men sedan passerade vi den här gatuförsäljaren. Hon hade en hel vagn full med alla möjliga föremål, med den här buren balanserande längst upp.
Orangutangen blev genast helt tagen i den lilla fågeln. Han högg tag i buren och vägrade släppa den. Jag blev helt enkelt tvungen att köpa fågeln, med bur och allt, för att kunna komma vidare. Verkligen tur att jag lyckades smussla över mina kontanter i mappen.”
”Vad var det för uppståndelse du talade om?” hörde Oscar sig själv säga.
”Ja, den, ja! Ujuj! Det var så jag fick den här fula hatten.” Kenneth knäppte på brättet. ”Jag måste absolut ha den på mig, annars blir orangutangen vansinnig. ’Vad du gör, ta inte av dig hatten, för då slår han kanske ihjäl dig!’ Det var det sista clownen sa till mig innan de åkte iväg till sjukhuset.”
”Sjukhuset?” ekade Ms. Gildenshine.
”Vilken clown?” undrade Oscar.
”Ja, clownen och chauffören tog djurskötaren till sjukhuset. Det här är hans hatt. Djurskötarens, alltså, inte clownens. Tydligen är det på hatten som orangutangen känner igen honom.
Orangutangen blev mycket upprörd när jag knuffade ut djurskötaren framför husbilen. Ja, alltså, det var inte avsiktligt: jag sprang på honom av misstag i min brådska – det var precis när jag skulle ta farväl av clownen – men det kunde ju inte apan veta. Så han blev mycket ilsken.
När husbilen körde på djurskötaren tappade han hatten. Orangutangen blev ännu mer upprörd när han inte hittade sin skötare och gick rasande till anfall mot mig. Då ropade clownen: ’Hatten, ta upp hatten! Sätt på dig hatten!’ Så det gjorde jag.”
Kenneth såg ned på apan med ett svagt leende. ”Så snart jag hade hatten på mig lugnade orangutangen sig något. Han tog min hand och har inte släppt den sedan dess. Han tror visst att jag är hans skötare. Clownen sa att jag måste behålla orangutangen hos mig, tills vidare, för de andra måste som sagt åka iväg till sjukhuset genast. Djurskötaren bröt nämligen benet när han blev påkörd. Så de önskade mig lycka till med intervjun och åkte iväg.”
Orangutangen började nicka, som om han bekräftade det nyss sagda. Så lade han huvudet mot buren och somnade.
Oscar kunde nu andas lite lättare. ”Men vem är clownen?” envisades han.
”Jo, det är min räddare, kan man säga. Clownen var mycket vänlig och lånade mig sina extrabyxor och skor, samt sin hustrus reservdräkt, direkt från klädstrecket. Inte precis vad man önskar ha på sig till en intervju, men jag hade bråttom.”
”Men varför skulle du låna kläder av en clown?” frågade Ms. Gildenshine.
”Ja, vad skulle du göra om du vaknade upp naken mellan två cirkusvagnar och är sen till en intervju?”
”Eh, jag vet inte, jag har aldrig varit med om något liknande.”
”Det är inget jag rekommenderar, om jag säger så. Allt jag hade kvar när jag vaknade var min mapp i den här nätkassen, slängd över mitt bröst. Till min stora lättnad hade José hållit sitt löfte att låta mig behålla mappen!
Det var clownen som hittade mig och gav mig vatten, så att jag kvicknade till. Jag förklarade mitt dilemma för honom och han hjälpte mig genast.”
Ms. Gildenshine tittade bistert på Kenneth: ”Du låg alltså naken och utslagen mellan två cirkusvagnar?”
”Jo, men inte genom egen förskyllan, det försäkrar jag! Utom kanske indirekt. Jag skulle aldrig ha visslat efter den nya städerskan. Det var då allt började gå fel.
Att jag hamnade mellan vagnarna berodde på att José och hans gäng i sista minuten bestämde sig för att spöa upp mig trots allt. Han gillade visst inte att jag började prata om hans syster igen. Lite överdrivet känslig, tycker jag. Jag sa ju bara: ’Så hon heter alltså Gina?’
I alla fall stannade de bilen invid parken, drog in mig mellan vagnarna och började slita av mig kläderna. Sedan minns jag inget förrän clownen väckte mig.
Ack, José, som jag precis hade blivit vän med – trodde jag. Han erbjöd mig ju skjuts hit, efter att jag hade fått tatueringen. Han tyckte att jag hade visat att jag var en hederlig typ.”
Oscar pekade på Kenneths arm. ”Med den tatueringen?”
”Ja, det var José och gänget som bestämde vad det skulle stå. Han var väldigt bestämd med att man aldrig skulle ha falska avsikter när det gällde kvinnor. Jag försäkrade dem att jag är hederligheten själv och inte alls hade haft några falska tankar gentemot hans syster, eller någon annan kvinna. Då ville han ge mig en tatuering som alltid skulle påminna mig om vikten av att uppträda korrekt mot kvinnor – i synnerhet hans syster – och vad som kunde hända mig annars. Gick jag med på det skulle allt vara bra mellan oss.
Alternativet verkade vara ett rejält kok stryk, och dessutom visste jag inte hur länge de tänkte uppehålla mig. Så jag tackade ja, bara de lät mig ge mig av till intervjun sedan. De tog mig genast från torkrummet till en liten tatuerarhåla.
Ja, sen tittade jag på tatueringen i bilen och så gick det som det gick!”
Oscar försökte samla tankarna. ”Hur kom torkrummet in i bilden?”
”Det var där vi gjorde upp. När gänget kastade sig över mig i kemtvätten och släpade mig bakom disken och in i rummet, trodde jag först bara att de tänkte råna mig. Jag erbjöd mig att ’frivilligt’ ge dem min plånbok och min portfölj om de bara lät mig behålla mappen med mina papper till vårt möte. José gav mig sitt ord på att jag skulle få behålla den. Han gav mig till och med den här kassen att bära den i, vänligt nog. Ehm.”
Kenneth böjde sig ned, drog fram mappen och höll upp den mot Oscar. ”Men det fina var att när jag tog ut denna ur portföljen lyckades jag smuggla över mina kontanter i den, utan att de märkte det.”
Han släppte ned mappen igen och suckade. ”Det var först efter att de fått portföljen som jag riktigt förstod att de egentligen var ute efter mig för att jag berättade att jag hade visslat efter Josés syster. Ja, jag visste ju alltså inte då att det var hans syster.
José och hans gäng satt och hängde vid disken till kemtvätten, när jag kom in för att få kavajen tvättad. När de såg hur den och mitt hår såg ut frågade de mig förstås hur det där hade gått till.”
Kenneth tog sig fundersamt i håret. ”En riktig otur, alltså, att jag stötte på dem där. Jag hade tagit en taxi för att åka hit. Jag var förstås ute i väldigt god tid när jag satte mig i taxin, men det är så svårt att veta hur trafiken kommer att vara i den här staden. Från början tänkte jag att om jag hade gott om tid på mig när jag kom fram kunde jag gå tvärs över gatan till biblioteket och sitta där och förbereda mig.
Nu hade jag förstås fått ändra den planen redan innan jag satte mig i taxin. Jag tänkte försöka snygga upp mig något innan jag skulle träffa er. Jag har ingen mer kostym hemma för tillfället, så det var inte någon idé att vända om.
Vi var mitt inne i centrum – ni vet, i de ’Gamla Gråa Kvarteren’ – när jag såg den här skylten om kemtvätt. Så jag bad chauffören att stanna till där. Han vägrade dock bestämt att vänta på mig i det området, så jag fick betala honom och se honom åka iväg. Jag tänkte att jag kunde ringa efter en ny taxi inne från kemtvätten. Jag hade fortfarande tid på mig, tänkte jag. Det blev förstås aldrig av att ringa sedan ...”
”Men hur gick det till?” utbrast Ms. Gildenshine otåligt.
”Vad då?”
”Att du fick färg på dig!”
”Javisst ja! Jo, jag sprang emot en stege i korridoren utanför min lägenhet och välte ned en färgburk över mig. Oj, vad målaren skrattade!
Allt bara för att vi hade fått en ny trappstäderska i vårt hus: Jag rusade glatt ut ur min lägenhet – i god tid, som jag ju tänkte – och så mötte jag städerskan i korridoren.
Jag var i tankarna redan här på intervjun, så det tog någon sekund för mig att reagera. Sedan insåg jag att hon var ny och – inte minst – ruskigt snygg, kort sagt. Utan att tänka mig för vred jag på huvudet och gav till en vissling. Pang! Där stod stegen.
När jag sedan berättade vad som hänt för gänget på kemtvätten frågade någon var jag bodde, och när jag talade om det utbrast José: ’Det är ju där min syster har fått jobb!’ Ja, och så var de på mig.
Resten vet ni.”
Det blev tyst en stund, medan Oscar och Ms. Gildenshine i tankarna gick igenom Kenneths vedermödor, från färgburken, via kemtvätten, cirkusparken, och gågatan, till det egna kontorskomplexet.
Till slut tog Ms. Gildenshine till orda igen. ”Ja, då har du förklarat din egendomliga entré här. Detta var den märkligaste anställningsintervju jag någonsin varit med om.”
Oscar nickade ivrigt bifall till detta.
”Ja”, svarade Kenneth, ”det gäller faktiskt mig också. Jag har ju inte ens öppnat min mapp ännu.”
Ms. Gildenshine satte upp en hejdande hand. ”Bry dig inte om det, jag har hört nog redan.
En person som kunnat gå igenom det du har gjort utan att tappa fattningen, och dessutom ändå komma i tid, måste vara den man vi behöver till det här jobbet.
Nu är det nog dags att du tar telefonen och får fram numret till den där clownen, så att de kan komma och hämta orangutangen.”
Hon vände sig till Oscar: ”Visst har du en reservkostym här på kontoret, som vi kan låna ut till Mr. Kennel – till Kenneth?”
”Javisst”, svarade han. ”Och Emmet kan säkert hjälpa dig att få färgen ur håret – han kan allt om hårvård.”
”Tack, så vänligt, så vänligt!”
”Vi hälsar dig välkommen ibland oss”, sa Ms. Gildenshine. ”Kom hit på måndag klockan åtta! I kostym och utan orangutang.”
”Jag ska göra mitt bästa.” Kenneth reste sig upp. Orangutangen vaknade genast och gjorde det samma. Kanariefågeln måste också ha vaknat, för nu började den kvittra högljutt igen. Apan pussade på burgallret.
Oscar reste sig också och visade besökarna ut till toaletterna. På vägen tillbaka mötte han Emmet.
”Eeh”, sa receptionisten. ”Hur – hur gick det?”
Oscar kunde inte hejda sin skämtlystnad. ”Jo, vill du vara så snäll att öppna fönstret och släppa ut Mr. Kennel igen? Det blev orangutangen som fick jobbet!”
Emmet svimmade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar