Varför? Jag har ju inte … Kom inte närmare! Hon viskade så vackert, när hon ville. Och regnet. Var det regnet? Eller rann det blod?
Det var de blåa som jag tyckte bäst om. När de seglade. När vi flög – efter er. Man kan bara inte äta kakan och ha den kvar. Det ringer, ringer, men ingen svarar. Inte jag.
Det är klart att det rann blod! Knivar kan göra så. Var det då mitt fel? Bodde jag faktiskt där? Nu finns det ingenting på den platsen, just där en gång allting fanns. De hade allt. Jag fick låna. Lånta tårar. Lånta tårar, vad är det för snack? De var alltid mina, jag behöll dem ju alltid inom mig.
En del himlar var gråa. Ibland var de svarta. Blinkande prickar som stirrade. I nattluften var det svalt. Tyst. Längre bort var det barnen som svalt. Maten? Den hade jag svalt. Oftast.
Jag har inte alltid varit lika galen. Det kryper liksom på en. När man är beredd. När man vet att det blir så. Det som man fruktar. Det blir möjligt. Låter det vettigt? Då menade jag nog något annat. Jag minns inte vad hon hette, inte ens hennes ansikte. Längre. Kanske syntes det alltid på mig. Vad jag gjorde i regnet. Var det kniven jag lånade? Kan inte någon svara! Få tyst på signalen. Är det ett alarm?
”Du borde inte vara här!” Det var det som hon viskade. Varje gång. Men det var inte varje gång hon ville. Varför är jag så ensam här? Kom inte närmare, sa jag ju! Hallå, är det någon där? Ni borde inte lämna oss ensamma.
