Koto kommer upp sig

Apan Titalin satt på en tjock gren som sträckte sig ut över floden och stirrade oupphörligt uppåt mot någonting bortom vattnet. Hennes kompis Koto kom och satte sig bredvid.

”Vad gör du, Titalin?”

”Du, titta på det stora Kungsträdet där på andra sidan”, uppmanade Titalin. ”Det som står precis vid flodbanken. Titta högt uppe i kronan. Vad ser du?”

Koto tittade och tittade. ”Är det inte en stor apa som sitter och gungar på en gren?”

”Jo, precis. Så stor, så hög, så nöjd. Upphöjd över alla andra. Aporna på andra sidan floden är så högfärdiga. De tror bestämt att de är bättre än vi på den här sidan. Bara för att de har så många fina höga träd att sitta i. Lätt för dem att sitta där och vara högfärdiga. Jag skulle önska att någon ville visa dom där borta att det finns apor från den här sidan också som kan ta sig lika högt.”

”Ja”, svarade Koto, ”någon borde allt lära dem en läxa.”

”Exakt!” Titalin kliade sig frenetiskt under armen ett ögonblick. Så vände hon sig om och svingade sig ned på grenen under. ”Nej, nu är jag hungrig. Det finns visst fina mogna syltfrukter i ett träd borta på Tjatterkullen. Ska du med?”

”Nej.” Koto menade inte att vara oartig. Hon vände sig hastigt om och dolde tänderna mot sin vän. ”Jag menar: Nej tack, jag har precis ätit.”

Koto satt ensam kvar på grenen och lyfte blicken mot den stora apan som gungade så bekymmerslöst högt uppe i Kungsträdet. ”Någon borde faktiskt visa dem där borta vad en apa från västsidan av floden kan”, tänkte hon. ”Men vem ska göra det?”

Hon funderade på om hon kände någon som skulle kunna tänkas ta tag i uppgiften. Men det är ingen lätt sak att tala om för en annan apa vad hon borde göra. Det kunde visa sig vara lika svårt som att själv …

Koto slog armarna om sig. ”Men, varför kan det inte vara jag som gör det, lika gärna? Javisst, jag gör det! Om någon kan, så kan jag. ’Tro på dig själv så är du halvvägs framme’, som Gamla Gojan brukar säga.”

Hon började att fundera. Om man ville sikta högt måste man sikta på Kungsträdet. Det var helt enkelt det högsta trädet i hela den värld som Koto kände till. Så det första steget måste bli att ta sig över till andra sidan floden.

Hur skulle nu det gå till? Koto tittade ut över det stora strömmande vattnet. Se där! Strax intill kom någon vadande – Potam, den godmodiga flodhästen. Koto började vinka.

”Potam! Potam! Snälla du, kan du komma hit en stund?”

”Brau! Va, va! Vem gapar så?” Potam öppnade gapet och såg sig ilsket om. Han fick syn på Koto uppe på grenen och röt åt henne: ”Är det du som stör min middagsro?”

”Ja, förlåt så mycket Potam, men jag ville bara få prata lite med dig. Det är inte varje dag man har chansen att prata med en av de riktiga tungviktarna i skogen.”

”Hm, ja, ja. Ja, ja.” Eftersom Potam var en så godmodig flodhäst tog det bara ett par minuter innan han var lugn och fridsam igen. Han stannade till under Kotos gren. ”Nå, vad är det du vill?”

”Jo – ta inte illa upp, jag vill bara fråga – skulle du kunna tänka dig att ta mig över floden till andra sidan?”

”Javisst, självklart!”

”Verkligen! Åh, vad ...”

”För ett pris, förstås. Inte tror du att det är gratis att komma till andra sidan?”

”Åh!” Koto kände sig lite dämpad, men hämtade sig snabbt. Nog visste hon att det inte var någon enkel sak hon föresatt sig. ”Vilket pris då?”

”Tre morgonransoner gräs ifrån Smaragdgläntan. Levereras färskt till mig här under trädet i morgon bitti och två morgnar framåt. Får jag det tar jag dig på min nacke och för dig över till andra sidan på den fjärde morgonen.”

Oj, det var inte lite det, men förmodligen ett bra pris för att få en stor stolt flodhäst att betjäna en liten obetydlig apa. Koto nickade. ”Överenskommet. Tack, Potam”, ursäktade hon sig, ”nu måste jag sätta fart meddetsamma.”

”Lycka till!” ropade Potam godmodigt efter henne.

Koto jobbade dag och natt, nästan utan uppehåll, för att samla ihop Potams gräs. Det var en bit att gå för att komma till Smaragdgläntan. Väl där fick hon tillbringa timmar med att repa gräs. Hon använde en del av stråna till att väva nät, med vilkas hjälp hon kunde göra paket av gräset, vart och ett precis så stort som hon kunde bära. Till sist fick hon forsla paketen till floden i omgångar. När detta var gjort var morgonen kommen och det var dags att börja om på en ny ranson.

Två gånger under dessa dagar anropade Titalin henne på avstånd. Koto hade emellertid inte tid att lämna sitt arbete. Titalin brydde sig inte heller om att komma fram till henne, så de fick inte chansen att talas vid.

Arbetet gick i alla fall bra och varje morgon väntade en god frukost på Potam alldeles invid flodstranden. Faktiskt berömde han till och med Koto för hennes goda jobb.

Efter den tredje morgonen fick hon en välbehövlig ledig dag till att vila upp sig. Hon funderade på att leta upp Titalin och de andra vännerna, men trött som hon var blev hon sittande i ett träd vid floden och fantiserade om färden över floden och de äventyr hon kunde tänkas möta på andra sidan.

När kvällen kom hade hon hunnit bli riktigt uppjagad av tanken på att snart börja sin resa, så när Potam kom och mötte henne nästa morgon hade hon knappt sovit en blund på hela natten.

”Kryp nu upp på min nacke”, uppmanade flodhästen henne. ”Håll fast dig ordentligt – ta tag i mina öron om du måste. Vi vuxna flodhästar tar oss fram på djupare vatten genom att skutta utmed flodbotten, så om du vill hänga med får du vara beredd på att bli våt. Håll andan ordentligt när jag dyker. Är du redo så ger vi oss av.”

I nästa ögonblick var de på väg. I början gick det bra; Koto satt trygg och torr på Potams nacke. Lite längre ut blev floden djupare och vattnet steg snabbt upp över apans sittplats. Koto kände sig hemskt obekväm ute i det kalla vattnet. Till slut ropade Potam: ”Nu dyker jag. Håll i dig!”

Detta var den hemskast upplevelse Koto någonsin varit med om. Hon höll sig fast för brinnande livet; klämde med benen så gott hon kunde om flodhästens breda nacke och grep för allt hon var värd om hans små öron. I hennes egna öron susade det, lungorna skrek i panik efter luft och näsan fylldes av vatten. Vid ett tillfälle bröt Potam vattenytan och gav apan lite andrum, sedan blev det dyka av igen.

Den här gången blev färden utmed bottnen för mycket och flodvattnet för starkt. Koto tappade greppet och var förlorad till de kalla mörka strömmarna. Allt började bli svart. Då kände hon något hårt och kantigt ta ett försiktigt grepp om kroppen. Strax bröts vattenytan igen och hon fann att hon bars upp på stranden i flodhästens stora gap. Försiktigt lade han ned den drypande våta apan på en slät rot.

”Det blev visst lite för mycket för dig, du lilla. Men du var mycket tapper och det beundrar jag. Jag hoppas att du inte blev alltför rädd. När Potam har lovat att göra något håller han sitt löfte. Jag har fört dig över floden som vi kom överens om. Nu hoppas jag att det ska vara till din glädje att ha kommit hit, och jag önskar dig lycka till.” Med ett stort plumsande var han borta.

När Koto hämtat sig fann hon att hon låg precis under Kungsträdet. Efter en kort väntan då hon satte lite välbehövd mat i magen tog hon itu med klättringen. Hon klättrade och klättrade. Det var verkligen ett stort träd, insåg hon. Det kändes som om hon klättrade i timmar. Hon fick lägga all sin kraft på att ta sig uppåt, en gren i taget.

Hon blev så överraskad när någon började ropa precis ovanför henne att hon höll på att tappa greppet och falla till marken. ”Vad gör du här?” Den stora apan tittade surt ned på henne genom en grenklyka i kronverket. ”Detta är mitt träd, jag var här först.”

Koto klättrade vidare utan att låta sig avskräckas. Hon hade jobbat för hårt för detta för att backa så lätt. Inte var hon särskilt rädd för den andra apan heller. Inte efter att ha tagit en dust med floden själv. Snart satt båda aporna på samma gren och tittade på varandra.

”Jag är Gomomu och detta är mitt träd. Du får inte vara här, sa jag.” Gomomu visade sina vassa tänder för Koto. Så fräckt!

”Titalin hade helt rätt”, konstaterade Koto. ”Ni apor här på östsidan är verkligen högfärdiga! Ni tror att ni är förmer än oss andra.”

”Vem pratar du om”, frågade den andra. ”Det är bara du och jag här.”

Koto hajade till och började se sig om. Faktiskt kunde hon inte se en enda annan apa någonstans.

Gomomu hade gömt tänderna nu. Hon tittade också ut över de tomma grenarna omkring dem. ”Förresten, du kan få stanna om du ber mig snällt. Jag kom hit för nästan en vecka sedan, så trädet är faktiskt mest mitt. Jag har rest ända ...”

Koto hörde inte längre på. En känsla av obehag hade börjat växa inom henne, och hon ville jaga bort alla tankar och idéer som närde den känslan. Hon hade kommit så långt och inget skulle få ta triumfen och segern ifrån henne. Hon tog ett språng och grep tag i grenen ovanför sig.

”Jaha, du kom först!” avbröt hon Gomomu, medan hon svingade sig upp på sin nya plats. ”Men nu är det jag som är över dig, ser du väl. Jag bestämmer.”

Den större apan blev arg igen och följde genast efter, upp på den nya grenen. Koto hade inte ens väntat på henne, utan klättrade bara vidare, uppåt och utåt, på allt tunnare grenar. Gomomu försökte följa efter, men plötsligt brast en kvist för henne och hon föll viftande förbi flera grenar utan att få riktigt grepp, innan hon lyckades landa hårt nära sin gamla grenklyka. Ett moln av löv kom efter och började lägga sig som ett täcke över henne. Koto skrattade.

Gomomu skakade av sig löven. ”Näe! Du är inget rolig och det är inte det här trädet heller. Jag har fått nog av er båda. Du får det av mig, i present! Ha det så kul här. Jag går hem igen.” Den stora apan svingade sig nedåt gren för gren, med en snabbhet som imponerade på Koto. Snart var hon så långt nere att hon var helt dold av alla grenar. Ett litet tag till kunde Koto höra hur hon tjattrade för sig själv under nedstigningen, men sedan blev allt tyst och stilla. Koto fann sig ensam i toppen av sitt eget träd.

Äntligen satt hon alltså där! Kanske var hon högre upp än någon apa någonsin varit. Koto hade genom hårt arbete och uthållighet en gång för alla visat att en apa från västra sidan av floden kunde komma minst lika högt som någon från den östra. Trött men lycklig gungade hon fram och åter på sin gren. Vad stolta vännerna därhemma måste vara nu!

”Titta där!” Titalin tog sin vän Vuddan om armen och pekade ut över floden. ”Ser du apan däruppe i Kungsträdet? Vad hon åmar sig och bär sig åt! Så högt upp och långt ut att hon när som helst lär dratta hela vägen ned i strömmarna. Jag hoppas hon gör det också! Aporna där på andra sidan är så olidligt högfärdiga och tror sig vara så mycket bättre och finare än vi här på vår sida. Pjuh!”