Karolina låste upp ytterdörren och klev in i hallen. Julius, som precis höll på att ställa in dammsugaren i städskåpet, vände sig om och log. ”Hej, älskling! Du är tidig. Hur var det på kontoret?”
”Jäktigt! Som alltid.” Hon sparkade av sig skorna och skyndade vidare in i lägenheten. ”Vi ska skriva nytt avtal redan i morgon och plötsligt inser jag att jag har hälften av alla nödvändiga papper här hemma. I femtioelva olika pärmar. Hoppas att allt finns där.”
Julius stängde skåpet och tog ett par steg efter henne. ”Oj, då! Kul! Jobbigt! Lugn, du hittar nog allt du behöver. Du är duktig på att spara papper, ju.” Hans halvkonstlade skratt lät dämpat, eftersom han vänt sig om igen. ”Jag går ned till tvättstugan ett ögonblick”, ropade han.
Karolina grymtade mekaniskt inifrån kontoret. Skrivbordet var i stort behov av att städas. De flesta papper som hon skulle behöva till imorgon satt säkert prydligt i pärmarna som stod i dubbla rader på hyllorna ovanför, men inte allt. Hon hade haft något framme häromdagen. Det fanns nu någonstans i röran. Lika bra att ta itu med skrivbordet på en gång.
En stund senare såg det mycket bättre ut. Det mesta var arkiverat, men tre högar låg kvar på bordsskivan. En med aktuella hemmapapper, mest räkningar. En påbörjad hög med de papper hon behövde imorgon. Den tredje högen var inte hennes. Julius hade byggt sin egen lilla spretiga hög ute på kanten. Hon skyfflade ihop papperna, tog upp högen och knackade den rak och jämn mot bordet.
Ett glansigt papper halkade ur bunten. Hon tog upp det och tittade på det. Det var en av hennes dikter. Den som Julius fått på deras bröllopsdag. Ah, vilket minne. Definitivt en av hennes bästa dikter.
Till min lyckas smed!
Julius, du är min vackra ros
en melodi som ständigt smeker mina öron
du är mitt allt, mitt liv
Jag finns
för att
vara din! Älskar dig så!
Så mycket!
Karolina log uppskattande. De enkla raderna förmedlade hennes smäktande kärlek så väl. Hon mindes tårarna i Julius ögon första gången han läste dikten. Ja, och i hennes egna.
Det finns inget jag inte skulle göra för dig
Vill du ha månen? Jag ger den till dig i en krans av stjärnor
Vill du ha din egen saga? Jag väver den åt dig utav våra drömmar
av nattens; av dagens
av din djupaste längtan
av min gränslösa kärlek
Åh, vilken lycka att vara begåvad med en konstnärssjäl! Att inte bara kunna förstå vad verklig kärlek är, men också att kunna uttrycka den i ord.
Jag omfamnar dig, hela dig
jag tar emot dig som du är
snett och rakt, högt och lågt
bekräftar, förlåter, älskar – i alla dagar och natt efter natt
Vilken vacker kärlek, vilken evig sanning som hon ...
”Älskling? Karolina.” Hon väcktes ur sina tankar, lyfte dröjande blicken och vände den mot dörren. Julius stod där och sökte hennes uppmärksamhet.
”Ja, vad är det?” Hon gillade inte att bli störd när hon jobbade, men så var det att bo med denna karl.
”Oj, vad fint du har gjort här! Du, jag borde egentligen ha börjat på middagen, men nu måste jag kila till torkrummet, vår tvättid går ut. Skulle du vilja vara snäll och sätta på riset? Det finns varmt vatten i vattenkokaren.”
Så typiskt! ”Ja, okej.” Hon höjde rösten när han rusade iväg. ”Du måste lära dig att planera lite bättre, kära du!”
”Jag vet – förlåt”, kom svaret, just innan ytterdörren slog igen. Karolina suckade och reste på sig.
Så snart riset puttrade gick hon tillbaka till kontoret. Hon packade ned det hon behövde till imorgon, sedan tog hon upp Julius papper igen.
Är du trött? Jag bär dig på mina axlar
i tusen mil; över det höga berget; genom snö och lera
Är du hungrig? Jag simmar över oceaner
efter frukter; den sötaste, den saftigaste, den sprödaste
hämtar dem till dig
Jag rostar åt dig nötter
direkt på min kärleks glöd
Innan du ens vet om att du är törstig
har jag samlat
hundra ängars renaste dagg
i din bägare
och satt den i din hand
Ack, så fint formulerat. Just så ivrig är kärleken, den vackra kärleken. Min vackra kärlek, tänkte Karolina. Hon fick faktiskt tårar i ögonen även nu, när hon läste.
Är du rädd? Var aldrig det!
Jag skyddar dig
med mitt liv; styrkan i min kärlek
kan kasta omkull jättar
Lågan du tänt i mig
kan bränna drakar till aska
Behöver du en hjälpare?
Du vet att jag är din slav! Alltid redo
Lyckligt prydd i kärlekens bojor
Jag lever, nu och för evigt
bara för dig, DU, min ljuvliga Julius!
”Älskling? Karolina.” Nu igen! Hon hade nätt och jämnt hunnit läsa färdigt. De fullkomliga formuleringarna dansade med hennes själ och det var svårt att släppa taget och landa i kroppen igen.
”Ja-a?”
”Du glömmer väl inte att hämta Stina? Träningen är nog slut redan. Middagen är nästan färdig också.”
Visst ja! Stina! Deras begåvade lilla flicka. En mors stolthet. Hon la ifrån sig pappret i högen. ”Jag är på väg.” Hon gick raskt ut i hallen och tog på sig skorna.
”Förresten!” Julius skyndade ut från köket. ”Skulle du vilja svänga inom järnhandeln på hemvägen och köpa en ny rakapparat till mig? Den gamla har lagt av. Och kanske köpa en kvällsposten också?”
”Men kära du!” utbrast Karolina. ”Du vet att jag inte gillar att köra diverse ärenden såhär på kvällen efter en lång dag. Och Stina är väl vrålhungrig och har inget tålamod heller. Nej, vi kör direkt hem. Du kan ju gå ut själv imorgon, så får du en promenad också.”
Julius nickade och gick tillbaka in i köket, men Karolina hann se besvikelsen i hans ögon. Hon smällde igen ytterdörren. Vad begärde Julius av henne egentligen? Kontorsjobbet tog numera nästan all hennes tid och ork. Hon var en enkel poet, visserligen osedvanligt begåvad, men nu insnärjd i en värld av siffror och valörer. Varje dag jobbade hon plikttroget med sina uppdrag, bland människor som inte alls anade vem hon verkligen var. Som inte förstod sig på det höga, rena och vackra. Så som hon gjorde.
Hon backade ut bilen samtidigt som hennes tankar återvände till dikten. Ack, om ändå världen där ute hade förstått sig på verklig kärlek lika väl som hon. Så som hon kunde uttrycka den. Nejdå, det fanns inte många som Karolina kvar i världen längre. Julius var verkligen lyckligt lottad som hade henne och fick leva i den obefläckade glansen av hennes kärlek. Verklig kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar