En sommar av väntan

 Jag går nerför stigen mot vattenbrynet och känner varje barr och gruskorn under mina bara fötter. Där tallarna tar slut stannar jag upp och böjer mig ner efter ett grässtrå att stoppa i mungipan. Sedan går jag de sista stegen ut på den flata klippan och sätter mig ner på kanten, där klippan viker tvärt ner i det klara vattnet.

Tidigare idag har vi dykt ner i det vattnet härifrån klippan och sedan plaskat runt och brottats och simmat i kapp tills vi inte orkade mer. Därefter låg vi här uppe på klippan och tjattrade medan solen försiktigt torkade oss. Detsamma som vi gjorde igår och i förrgår och dagen före det. Rutiner som känns nya varje dag.

Nu – när den strålande solen till slut är inne på det allra sista av sin bana denna sommardag – har vattnet ro så långt ögat kan nå. Vid skymningstid badar vi inte. Nu kommer den bästa stunden på hela dagen, det obeskrivliga ögonblick då vi sitter tysta sida vid sida på denna klippa och ser solen gå ner bakom horisonten av blått vatten. Den enda absolut undantagslösa av de rutiner vi har format dessa sommardagar.

Sommar är det verkligen, tänker jag, samtidigt som jag känner hur väntan börjar pirra i mig, just på denna plats är det sommar som ingen annan stans. Det är den slags sommar som man bara kan hitta i böcker och filmer. En sommar för alla sinnen, tänker jag vidare, i ett försök att distrahera mig själv från den stegrande ivern och ängslan med vilken jag väntar. Jag väntar, eftersom det alltid är jag som kommer hit först. Det är väl en del av rutinen, traditionen. Jag kommer hit i god tid och sedan sitter jag och väntar och blir allt ängsligare att du inte ska komma innan solen går ner. Du kommer ju alltid – alltid i sista ögonblicket, men du kommer. Ändå hinner jag bli lika ängslig varje gång. Så låt nu sommaren distrahera sinnena.

Jag ser sommaren runt omkring mig: tallarna bakom mig med fläckar av grönt gräs mellan stammarna; på båda sidor om mig strandkanten som löper bort i fjärran; den blå vattenytan under mig, utmed vilken just nu endast små, knappt synliga vågor rör sig; himmelen ovanför, utför vars sida solen kanar allt fortare och vars färg vattnet har lånat. Jag känner sommarens dofter: allt som grönskar, allt som blommar; dofter av strand, dofter av vatten; doften av värme som kommer att stanna kvar också när solen har sjunkit undan. Sommar­kvällens ljud – inget påträngande, men de finns där: det allra tystaste av kluckande där vattnet och klippväggen möts; surret av de insekter som ännu orkar vara aktiva borta vid grästuvorna; ett lätt brus från tallarna när en vindpust drar förbi; ett oidentifierbart rop från någon fågel i fjärran. Klippan, som värmts av solen hela eftermiddagen, ger en varm känsla av sommar i huden på mina ben. Faktiskt känner jag till och med smaken av sommar, tack vare det obliga­toriska grässtrået i min mungipa.

Överväldigande som den är, upp­levelsen av sommar, hjälper den emellertid inte mycket för att dämpa ivern i min väntan på dig. Snarare kan jag inte bärga mig tills vi båda delar upp­levelsen tillsam­mans. Nu måste du snart komma, solen står redan så lågt och den tycks bara falla fortare, ju närmre den kommer vattenytan därborta. Jag vänder mig dock inte om för att titta efter dig, det vore så fel, som att svika ett förtroende. Jag vet ju att du kommer. Dessutom så kröker sig stigen och gömmer sig bakom en tätare dunge av tallar och buskar, så jag skulle ändå inte se dig förrän du nästan var framme.

Fantastiskt, tänker jag, där jag sitter och ser ut över vattnet, viken tyngd det är i denna stillhetens rutin. Vi utför alla vår del med en orubblig trohet – jag, du och själva naturen omkring oss. Inte en enda kväll har solen skymts av moln på denna plats denna sommar. Inte en enda kväll har vattnet krusats av mer än de allra obetydligaste vågor, eller tallarna där bakom mig ruskats av mer än en lätt bris. En tyngd som får hela denna rutin att kännas lika absolut som dygnets växlingar. När har inte natt följt på dag? När har du inte kommit precis i sista ögonblicket?

Stillhetens rutin, förresten? Jo, det är det nog, trots ängslan inom mig. Det är en iver som är stillsam i all sin styrka. Jag väntar ivrigt på att du ska komma och vara vid min sida. Den ivern vill också att allt ska vara rätt och är därför också det enda som kontrollerar den ängslan den själv skapar, medan jag sitter stilla och väntar. Ängslan gäller ju allt som det skulle innebära om något blev fel i ögonblicket, i rutinen – om du faktiskt inte kom – men om ängslan hade kontrollen skulle den själv förstöra rutin och allt. Det finns egentligen inget skäl för ängslan, den är bara en krydda i väntandet. För du kommer ju alltid, så också i kväll, det gör du ju. Väl?

Det jag kommer att minnas starkast ifrån denna sommar, långt efter att den försvunnit till minnenas land, kommer kanske att vara just väntan. Alla ögonblick av väntan precis innan det oskattbara kommer. Väntan på att du ska dyka i vattnet efter mig. Väntan innan du säger de där orden som ruskar om hela tillvaron, orden och meningarna som alltid dröjer, eftersom du hämtar dem så djupt inifrån. Väntan på ögonblicket då du vänder dig emot mig med ditt gnistrande leende. Mest av allt kanske jag kommer att minnas ögonblicken då jag väntar i våldsam stillhet på att du ska sätta dig bredvid mig, i rutinen som är dagens höjdpunkt. Den som väntar på något gott, förväntar... En sommar fylld av väntan.

Nu har solen verkligen nått slutet på sin bana och jag kan tydligt se att detta blir den mest fantastiska solnedgång som någonsin skådats. Du får inte missa det här! Varför kommer du inte? Just som jag ofrivilligt tar sats för att vända på huvudet hör jag det lätta ljudet av bara fötter på stigen bakom mig. Plötsligt är jag helt lugn också inombords. Det enda lilla som blir kvar och kan skvallra om allt som rört sig där, är tyngden av mina andetag. Jag kastar inte ens en blick åt sidan när du sätter dig ner intill mig.

Hand i hand, i fullständig tystnad, ser vi solen slukas av – och sluka – sin egen spegelbild. En stund senare, medan allt fler stjärnor gör sig synliga på himmelen, går vi tillsammans tillbaka uppför stigen – tysta, hand i hand.