Andliga sanningar?

 Kristna som tror på evolutionen betonar ofta att Bibeln innehåller "andliga sanningar", för att med fint språk dölja (även för sig själva antar jag) att de egentligen slutat tro på stora partier i Bibeln som (faktiskt) sanna. Till exempel tror man vanligen inte att berättelserna som föregår introduktionen av Abraham är historiskt sanna (för det kan de faktiskt inte vara om evolutionens "skapelseberättelse", geologiska tolkningar och tidsramar ska stämma).

"De flesta kristna tror på evolution" - hur fel det kan bli när man inte använder statistik rätt

I den allmänna debatten om kreationism och evolutionism kan man inte undgå att stöta på ett ständigt återkommande argument från evolutionisterna: De flesta kristna tror på evolution. I denna artikel håller jag mig till hur situationen är i Sverige och åtminstone då är påståendet statistiskt korrekt. Det luriga här är att själva argumentationen återfinns i den många gånger outtalade slutsatsen: "... alltså går det alldeles utmärkt att vara kristen och tro på evolutionen."

Den slutsatsen är emellertid ett typexempel på hur fel det blir när man inte använder statistik rätt. Det finns ett särskilt begrepp för misstaget som har begåtts i det här fallet: Överlevnadsbias. (Från engelskans survivorship/survival bias.) Är du obekant med begreppet rekommenderar jag att du slår upp det i någon källa, men jag kan här ge ett förtydligande exempel på hur detta kan te sig vid användning av statistik:

S:t Olle begrundar och lär sig mer om tro, i tre steg

I den här texten tänker jag försöka formulera några tankar jag har tillgodogjort mig om tro. Insikterna kan sägas komma i tre steg, där varje nytt steg tränger djupare:

1. Förhållandet mellan tro och vetande.

2. Tro specifikt ur ett allmänkristet perspektiv.

3. Tro ur Guds perspektiv.

Katten Frasse och Guds församling

Den här texten är riktad till mina kristna syskon. Jag skulle vilja berätta liknelsen om katten Frasse och djurvännerna för er, i två scenarior.

Scenario ett:

En dag var Ena och en vän ute och gick när de mötte Frasse.
Ena utbrast: "O titta, en katt!"
Vännen varnade: "Ja, det är Frasse, en övergiven katt. Akta dig för den där, han har loppor och varar ur både ögon och öron!"
Ena svarade: "Det bryr jag mig inte om, han är en katt i nöd och älskad precis som han är." Så Ena tog upp Frasse i sin famn och gick hem.

Jag tror att i princip alla djurvänner tycker att Ena visade villkorslös kärlek och gjorde det rätta i det här scenariot.

Spillror

Jag känner mig som en krossad glasskiva

Det finns bara skärvor kvar
av den glans jag kunde ha haft

Det finns bara skärvor kvar
av möjligheten att vara till nytta

Jag får inte lov att låta andra komma nära
Risken är för stor
att de gör sig illa på skärvorna

Alla mina tankar
alla mina känslor
alla mina önskningar
allt är splittrat och förskingrat

Valmöjligheter?

Tankarna nedan kom plötsligt för mig en lördagsmorgon för en tid sedan. De blev nedskrivna direkt och publicerade som ett facebook-inlägg. Jag kan inte minnas att det kom för mig på grund av något särskilt precis då. Det var väl inre tankar som mognat till något som kunde formuleras och så flödade de fram. Efter detta har jag fått en diagnos om autism nivå 1, och jag ser inte autism som någon missbildning, men innan jag visste vad en del av mina svårigheter kommer från var det en passande beskrivning i detta sammanhang och i stort står jag lika mycket för texten idag som när den skrevs.

 Idag har jag fått sådan lust att skriva något om val - val i livet. För jag är osäker på om alla är medvetna om att det finns olika sorters val vi gör i livet. Att det är olika för olika människor vilken sorts val och hur många de kan göra genom livet. Följ mig i några tankar, om du orkar och så väljer.

Tänk dig att du har en vän som varit rullstolsburen så länge du känt henne. En dag öppnar hon sitt hjärta för dig och berättar hur innerligt hon hatar sin rullstol. Skulle du då svara: "Men varför väljer du då att sitta i den?"

Tänk dig att din arm blir skadad, du får röta i benet och måste välja mellan att amputera armen eller dö. Skulle du sedan vilja att folk tittade lite snett på dig och sa: "Den där har valt att gå enarmad genom livet." Om inte, varför? Orden skulle ju vara sanna.

När folk ser på mig ser de att jag har alla lemmar och deras funktion i behåll. Sinnena också. Jag är talför, har ett märkbart intellekt och till och med vissa sociala färdigheter. Ett öga som bara söker det uppenbara ser aldrig att mina medfödda missbildningar och under livet erhållna skador alla sitter på insidan av mig.

Då och då kan jag känna ett behov av att öppna mitt hjärta, uttrycka sorg över att jag inte har en egen familj, eller över någon annan dröm som aldrig blir verklighet. Det är dock mycket sällan jag vågar göra detta, för oavsett vilket sammanhang jag är i, känns det som att det troligaste är att jag får en sned blick och ett ord eller en tanke att det är de val jag själv har gjort i livet som lett mig dit jag är idag.

Jag önskar att jag skulle kunna komma ihåg detta, när jag tittar på andra och undrar över de val de gjort eller inte gjort i livet.

Inspirerande livsöden!

Anna och Emma var båda friska, starka personer som jobbade på en byggfirma. En dag kollapsade deras byggnadsställning och de störtade till marken mitt i röran av ställningens komponenter. Anna slungades åt sidan och blev liggande på en fri yta mellan bråten. Emma hamnade under en av de långa metallstörarna och klämdes fast. Så snart bråten stillat sig började hon dock röra på sig och med nästan övernaturlig styrka lyckades hon lyfta och pressa undan stören från sitt bröst och bli fri. Hon reste sig genast och satte sig skyndsamt i säkerhet, sekunder innan den instabila fasaden välte utåt och helt begravde resterna av byggnadsställningen.

Av detta kan vi lära oss att om man bara vill tillräckligt mycket och tror på sig själv så kan man klara varje situation man får möta, och vi ser också hur viktigt det är att precis som Emma genast resa oss igen när vi har fallit. Om man däremot ligger kvar, som Anna, så - hm, va? - åh jaså! Jo, eh, stören hade visst brutit Annas nacke i fallet.

Vad ville jag då egentligen få sagt med detta? Jo, om du är en av dem som framgångsrikt lever efter filosofin att du klarar allt du möter, så länge du har en stark vilja och tro på dig själv, så är du bara att gratulera! Jag är enbart positiv till det i sig. MEN: Använd aldrig din filosofi och dina erfarenheter till att döma andra människor, som inte blivit lika framgångsrika som du. Du vet aldrig alla detaljer i deras situation, inte ens om du "gått igenom samma sak". Det finns människor som inte kan resa sig hur gärna de än vill, inte ens om de fortfarande tror att de kan det.

Att ta del av andra människors livsöden kan i sanning vara väldigt inspirerande och utmanande. Tro bara aldrig att din egen levnadshistoria skulle fungera som det ultimata receptet för alla dina medmänniskor som har det kämpigt, och att enda orsaken till att detta inte fungerar är att de inte lyssnat ordentligt på dig.

För min del: Så länge du inte betungar mig med en massa förväntningar, så lyssnar jag gärna på din inspirerande levnadsberättelse. I synnerhet om du är bered att utan pekpinnar orka lyssna på min.

"Du är dum, ju!"

Nu och då under din livsresa kommer du att stöta på människor som av någon anledning bildar sig en felaktig, negativ uppfattning av dig och som sedan tolkar allt du säger och gör utifrån denna vrångbild. Även om detta är en tråkig insikt så är det bra att vara medveten om det. Då kan du nämligen förstå att det inte alls handlar om dig när inget duger, när inget sägs eller görs rätt. Eftersom du är dömd på förhand finns det inget som helst som du kan göra för att behaga en sådan person.

Så försök inte. Lev ditt liv och acceptera att denna person inte gillar "dig", d.v.s. den de intalat sig att du är. Om det än är en arbetskamrat eller någon annan du träffar dagligen. Att de är sura och griniga är de själva ansvariga för, inte du. Försök inte behaga dem, det går inte.

De kommer aldrig att kunna behagas av dig -- så länge som de håller fast vid sin vrångbild. Huruvida de håller fast eller släpper beror på dem, inte på dig. Du kan och ska inte göra något. Lägg din energi där den gör nytta i stället.

För att jag inte ska bli missförstådd så låt mig framhålla att jag visst tror att människor kan ändra sig. Jag säger bara att ansvaret att förändra en annan människa inte ligger på dig. Jag tror också på att vi visst kan påverka varandra, men det är fortfarande en annan sak. Om du älskar din nästa och ber för dina fiender så ökar deras chanser till omvändelse väsentligt. Du kan dock inte "älska" en annan människa med målet att de ska älska dig. Du kan bara älska villkorslöst. Där ligger ditt ansvar. Vad resultatet blir är bortom ditt ansvar.

Till sist, en bön: För din egen skull, var aldrig den där personen som det är omöjligt att behaga. Du kommer inte att trivas.

Är jag ensam? :-(

(Även publicerat på K1:s forum.)

"Genom sitt djurliknande utseende älskar hunden att leka med [hundleksaken]."

"Med sitt minimala mått ... räcker det med bara en hand för att både bläddra och hålla i boken."

Meningar som dessa hör eller läser jag titt som tätt. Är det bara jag som tycker att syftningsfelen är larmande uppenbara och störande?

Är allt vad korrekturläsare heter utdöda? Eller är dessa formuleringar allmänt vedertagna nu, för att "man fattar ändå vad som menas, skit i grammatiken"?

Eller är jag alltså ensam: "Vad yrar Olle om, här finns ju inga fel?" (Finns det någon som kan rekommendera en lämplig sten att krypa ned under? "Med sin vikt på två ton kommer Olle att bli kvar därunder för gott ...")

Allmänbildning: Matematiklektion

Det cirkulerar en omröstningsfråga på internet, nämligen följande:
40+40*0+1 = ?

Om man nu låter bli att se detta som en demokratisk fråga, utan bryr sig om hur en matematiker ser på det numeriska uttrycket ifråga (vilket kan vara bra om du vill bli matematiker själv, eller åtminstone ha en gnutta chans att begripa hur i hela världen de tänker egentligen) ...

När allegori sina egna skor

Detta är berättelsen om Anton. Anton är förlamad från midjan och nedåt. Han kan inte känna, eller röra på, sina ben.

Anton ringer till chefen för byggfirman där han jobbar:

"Sjukanmälan? Har du feber, Anton? Nähä. Ingen feber, ingen sjukanmälan. Vem känner sig inte lite halvtaskig en måndagsmorgon, asså. Masa dig hit nu!"

Så småningom får Anton träffa en läkare:

”Jaha ja, Anton, du hade visst lite problem med att gå, enligt mina anteckningar. Ja, ja, vi har fått tillbaka lite provsvar här och allt ser bra ut, inga infektioner eller så. Puls, hm, andning, hm, blodtryck – allt verkar normalt där. Låt se, hm. Jo, Anton, nu har jag undersökt dig i en kvart och kommit fram till att du har alla lemmar i behåll, inklusive benen. Du är frisk som en nötkärna. Ja, tyvärr, jag kan inte göra mer för dig – varsågod nästa!”

Antons kompisar kommer fram till honom där han sitter.

Bengan lutar sig över honom. ”Nämen, Anton, vad du ser låg ut. Ryck upp dig nu och res dig till vår nivå!”

Cedrik Hurtig vill peppa: ”Vet du, om du tog och sprang en kilometer några gånger i veckan så skulle du säkert må mycket bättre. Alla mår faktiskt bättre av att springa lite – tänk egentligen så lite det behövs för att vi ska må bra!”

Dennis delar gärna med sig av sin filosofi: ”Du vill inte tillräckligt mycket, Anton. Om du bara ville ställa dig upp så skulle du kunna göra det. Jag praktiserar detta så fort jag vaknar varje morgon och det funkar alltid. Förresten, vill du öppna min öl, så är du snäll – du vet hur valna mina fingrar alltid är.”

Felix är medkännande: ”Vi vill verkligen hjälpa dig på alla sätt vi kan, Anton – jag förstår att du har det tufft. Jag finns här för dig. Men som grabbarna säger: du får ju också jobba på detta om det ska vara till någon nytta. Jag drar gärna upp dig på fötter, men sedan måste du ju själv se till att stå på benen.”

”Va?” tänker du. Nä, så är det väl inte många som behandlar den som sitter i rullstol? Man ser ju att han lider av något som han inte kan rå för. Jo. Men hur reagerar du om du träffar någon som ibland är förlamad från nacken och uppåt?

Tänk om han faktiskt är sjuk, även om han inte har feber? Tänk om han inget hellre vill än att kunna springa omkring som sina kamrater, men han kan ändå inte, även om alla lemmar sitter på plats. Tänk om han redan har hört alla goda råd till leda, av dig eller av andra; tänk om han kanske till och med försökt följa dem, åtminstone de flesta, mer än en gång.

Tänk om han just idag kanske skulle må bättre av att du godtog honom som han är, osynligt(?) handikapp och allt, och bara lyssnade på hur han ser på sin situation. Tänk om du var villig att för ett ögonblick huka dig ned till hans nivå? Tänk om du till och med var beredd att fråga honom vad han tror att du skulle kunna hjälpa honom med just för ögonblicket.

”Va?” säger du igen. Nä, men så kan det ju heller aldrig vara? Förlamad från nacken och uppåt? Det kan bara inte vara riktigt. Det har i alla fall aldrig hänt dig. Nej, var glad för det du!

Ny version av senaste inlägg tillgänglig i Singnerat S:t Olle.

Har det inte gått total inflation i detta med uppdateringar av datorapplikationer? Jag har t.ex. Spotify och Skype installerat på min dator. Allt som oftast dyker det upp ett meddelande om ny uppdatering för något av dessa, eller någon annan applikation, och sedan, när det är gjort, kan jag i en majoritet av fallen inte märka någon skillnad alls i hur de ser ut och fungerar.

Det må vara en lättnad många gånger, men då kunde jag lika gärna ha fått bli lämnad i fred med min befintliga version. Pågår det en tävling i att vara som mest uppdaterad, eller vad?

Min egen sida på nätet, "Signerat S:t Olle", uppdateras å andra sidan alltför sällan, måste jag med beklagan konstatera. Men när den uppdateras så kan du garanterat se att det tillkommit något nytt, vare sig du gillar det eller inte.

SNÄLLA GRYMMA VÄRLD

Snälla, snälla världen

allt jag har önskat

och bett dig om

är att du lämnar mig ifred

men inte att du lämnar mig ensam

Men ack

grymma grymma värld

du lämnar mig aldrig ifred

men alltid

ensam

Jag läser en bra bok ...

Vilken det är och vad jag tycker kan du läsa om du klickar här. Men kanske du har gissat redan? (^_^)

Gott!

En arbetsdag kvar, sedan SEMESTER!

Vila!

Skriva, hoppas jag ...

Liseberg, hoppas jag. Någon mer som är intresserad?

Svårt, svårt, varför ska allting vara så svårt?

Ja, det som rubriken uttrycker tänker jag ganska ofta i min vardag. Det är så mycket i livet som jag inte tycker mig kunna hantera särskilt bra.

Stress.

Att försöka få med sig hink, sopset, moppstativ, soppåse, smutstvättpåse m.m. på en gång - och så välter moppstativet när jag ska gripa tag i det och då får jag släppa påsarna och börja om igen och då välter sopsetet ...

Jag känner mig ofta otillräcklig när det gäller att hantera saker i livet som andra kan tyckas bara flyta igenom - sociala sammanhang; att visa handlingskraft; komma mig för att sköta enkla hushållssysslor i hemmet; bara att veta vad jag egentligen vill.

Eller att inse att alla dessa duktiga människor omkring mig faktiskt också tycker att mycket är svårt och ofta upplever sig komma sig tillkorta gentemot andra, kanske till och med gentemot mig.

Ur barnamun ...

Jag är nyss hemkommen från ett besök hos mina föräldrar. Apropå detta att jag nu publicerar texter på Kapitel 1 och här i bloggen, så påminde mamma mig - ännu en gång - om vad jag en gång sa när jag var liten:

- Jag ska bli författare när jag blir stor. (Paus.) Nej, det fantade jag bara si om!

Ja, sedan har ju de tankarna mest legat på hyllan i väldigt många år, för att bli avdammade på allvar först för ett par år sedan. Emellertid, beroende på hur man definierar författare, så "fantar" jag nog "si" om det ännu idag. Vissa definierar ordet "författare" som någon som kommit med i Författarförbundet. För det krävs lite förenklat att man ska ha minst två utgivna verk. I den betydelsen är jag mycket långt ifrån att vara en författare.

Betydligt fler än de som är etablerade författare är vi som gillar att skriva och att bli lästa. Jag är jätteglad över att det numera är betydligt enklare att få åtminstone en liten läseskara, till och med utan att ha tryckt någonting. Skrivarsajter, bloggar med mera öppnar nya dörrar i vårt samhälle. Liksom p.o.d. - print on demand-förlag/tryckerier, där man kan låta trycka böcker helt på eget bevåg, och i den upplaga man själv väljer.

Jag kanske återkommer till ämnet egenpublicering så småningom ...

Ibland så ...

Idag, efter att jag kom hem, har jag suttit på balkongen och bara njutit av solen, musik och lite fredagsgott.

Det är förstås inget märkvärdigt med det, egentligen, men de som känner mig vet nog vilken inneugglare jag är när jag är för mig själv - vilket jag är för det mesta. Så för mig är det ovanligt att jag utnyttjar balkongen på det viset.
Får väl bekänna att jag snabbgluttade på datorn om jag fått någon post eller hälsning, men jag blev inte fast direkt i alla fall.

Får väl också bekänna att balkongvistelsen var relativt kort, men efter att solen gömmer sig bakom huset tvärs över gården blir balkongen inte lika trivsam. Så varmt är det inte ännu.

Så nu sitter jag vid datorn. Tänker skriva ned några verser jag gått och grunnat på medan jag har jobbat i veckan. Men kanske blir det även annat gjort än bara datorsittande i eftermiddag/kväll.

TV-underhållning ...

Legitimerar en TV-kamera vad som helst? Alltså vilket uppträdande som helst.

Jag tänker på program som "Ballar av stål" och annat som nyliga TV-trailers fått mig att tro är på gång. (Jag tittar inte på skiten.) Dolda-kameran-program sådana de en gång började tycker jag är helt OK, och roliga, men när man verkligen är elak och helt respektlös mot oskyldiga offer -- är det fortfarande kul?

Tydligen, för många. Men är det legitimt? Och om offret blir upprört, får det skylla sig självt, har det bara inget sinne för skoj, då?

Här har vi en film som åskådliggör detta fenomen på ett roligt och talande sätt:

http://www.extremefunnyhumor.com/movies/kickinthenuts.wmv

Särsk riv ningar #2

Här tänker jag gå in lite närmare på vad som för mig är en klassisk särskrivning.

Först: Rubriken ovan är inte en "riktig" särskrivning, den är egentligen rent nosens, men jag anv änder den för att kanske kunna förme dla till särskrivare hur jag kän ner det när de särskri ver.

Vad är då en riktig, klassisk särskrivning? För mig är det när man delar på ordsammansättningar som egentligen är förkortningar av uttryck. Eller, bättre formulerat: ... där ett ord ger en bestämning till det andra.

Något som är skrivet isär(i sär?)=> särskrivning

Något som har satts/sitter samman=> sammansättning

Ett exempel som är typiskt för det jag vill få sagt=> typexempel