Det var en gång en sagokung,
som var satt att över sitt rike vaka.
Men vår sagas kung var väldigt ung,
han hade ännu ej funnit nå’n maka.
Ynglingen fick ej någon ro i sin sal,
varje dag var för honom en plåga.
Ensamheten blev till hemska kval,
i längtan efter kärlekens låga.
Och plötsligt en dag hans tålamod brast;
i salen han kunde ej längre bli kvar.
Den natten en ryttare flydde med hast;
på morgonen riket kungalöst var.
Vid hovet blev stämningen bister:
Nu var goda råd dyra.
Man utnämnde snabbt en minister,
som i kungens namn fick styra.
Vår konung red från höjd till höjd,
för att ned i dalarna blicka.
Han sökte och sökte men blev inte nöjd.
Ingenstans fann han sin flicka.
Han hade nu sökt i så många da’r,
i sadeln på sin springare, trogen.
Till slut fanns blott en chans för sökaren kvar:
Han red rakt in i mörkaste skogen.
Ack, om denna skog gick många rykten;
vår kung dem hört i sitt palats.
”Gå ej för nära – nej, ta till flykten!
Den skogen är en fasans plats.”
Nog fanns de orden i hans minne,
men ändå ej vår konung flydde.
Så stark var längtan i hans sinne,
att skräck och fasor honom inte brydde.
Plötsligt avbröts den unges ritt;
en jättes röst befallde halt.
Han stod där stadigt på stigens mitt
och kungen grep om svärdets hjalt.
Nu ödet tycktes gå vår hjälte emot,
för jätten hov upp sin väldiga stämma.
Han gav luft ät de allra hemskaste hot,
som kunnat de djärvaste hjältarna skrämma:
”Det var längese’n människor senast här kom.
Att dö för min hand det blev deras öde.
Pojke, jag ger dig blott en chans: vänd om!
Annars blir du den hundrade döde.
Lugnt klev kungen från hästen ned.
Ja, vår saga vet att berätta
hur till fots mot jätten ynglingen stred,
och segrare blev han med rätta.
Man sjunger ännu om denna dag,
för när döden syntes så nära,
då vann kungen sitt första slag.
Må den dagen hållas i ära.
Nu fortsatte hjälten sin sökande färd,
för aldrig ensam han hemåt vände.
”Nej”, han tänkte vid nattens härd,
jag ger ej upp förr’n vid vägens ände.
Denna skog var djup och vid,
men också skogar har ett slut.
När veckor gått se’n kungens strid,
red han ur skogens mörker ut.
Sitt eget rike nu kungen lämnat.
Vid skogens kant där låg en borg.
Men borgens portar hade rämnat
och flaggor sade att där var sorg.
Kungen red i borgen in
att be om vila, mat och vatten.
”Säg, har ni stall åt hästen min?
Kan vi få stanna över natten?”
Att stanna man gav gästen lov.
Han ridit länge; han var matt.
Snar både häst och konung sov,
som ej de gjort på mången natt.
Men borgherren gjorde sig många frågor.
Vem kunde denna yngling vara,
som kom ridande oskadd från skogens plågor?
Det brukar endast en trollkarl klara.
I borgen tändes åter hoppets glöd.
Det tycktes som ödet behagat dem sända
en räddare i deras svåra nöd,
som åter kunde sorg till glädje vända.
Ty sorgeskäl för borgen fanns:
Två starka troll – oändligt fräcka.
En jättefura de haft som lans,
som borgens portar då fått bräcka.
De gick rätt fram till borgherrens bord
och tog hans dotter, ack, arma kvinna!
Skingrad var nu hans fårahjord,
för trollen tog också deras herdinna.
Så snart som kungen sova fått,
allt detta fick han skyndsammast veta.
ville han månne ta på sin lott
att efter de båda flickorna leta?
Vår hjälte strax i sadeln satt.
Mot bergen sågs han se’n försvinna.
Han lovat bergafolket att
de saknade han skulle finna.
I bergen går det djupa gångar,
som leder till salar kalla, våta.
I en så’n sal där satt två fångar.
Nog hade de väl skäl att gråta.
Men trollen sa: ”Låt bli att skräna!
Det tjänar inget till att klaga.
Nu får ni här som pigor tjäna.
Så börja med att maten laga!”
Men en natt, när brasorna började falna,
nå’nstans ifrån en röst hördes sjunga.
Sången gjorde trollen alldeles galna,
den kallade bestarna feta och tunga.
Sångaren hånade trollen som dumma.
Han slutade aldrig att bestarna reta.
De for runt och sökte i salen, den skumma
och fortsatte se’n att i gångarna leta.
Förgäves sökte trollen få sångaren fatt,
fast vilda de for i gångarna kring.
När dag så småningom föddes ur natt,
då anade trollen alls ingenting.
Den jagade ändrade plötsligt sin sång:
”Nu är det snart slut på trollklunsars möda.
Jag väntar i slutet av denna gång.
Kom hit och gör upp, ni som ville mig döda!”
När två ilskna troll nådde gångens slut,
så möttes de plötsligt av solens sken.
De blint från bergens skydd sprungit ut.
Solen förvandlade båda till sten.
När kungen kom åter till borgen,
två flickor satt på hästen han ledde.
Nu var det slut på sorgen;
i stället borgen för fest man beredde.
Den natten, när de flesta lagt sig att sova,
bad borgherren kungen sig noga för tänka.
”I tacksamhet vill jag dig följande lova:
Vad du än ber om det vill jag dig skänka.”
Kungen svarade som så:
”Jag inget gjort för vinst och ära.
Belöning jag dock fått ändå,
för hon och jag är båda kära.
Det lyckats mig att kärlek finna.
Om du en gåva mig vill giva,
får du söka dig en ny herdinna.
Den förra sagt hon min vill bliva.
Så lönades då kungens mod;
han fick sin länge sökta fru.
Ett ståtligt bröllop i borgen stod.
Man firade i dagar sju.
Vid kungens hov blev glädjen stor,
när han till riket kom tillbaka.
I ro sitt slott han nu bebor,
tillsammans med sin kära maka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar