Svårt, svårt, varför ska allting vara så svårt?

Ja, det som rubriken uttrycker tänker jag ganska ofta i min vardag. Det är så mycket i livet som jag inte tycker mig kunna hantera särskilt bra.

Stress.

Att försöka få med sig hink, sopset, moppstativ, soppåse, smutstvättpåse m.m. på en gång - och så välter moppstativet när jag ska gripa tag i det och då får jag släppa påsarna och börja om igen och då välter sopsetet ...

Jag känner mig ofta otillräcklig när det gäller att hantera saker i livet som andra kan tyckas bara flyta igenom - sociala sammanhang; att visa handlingskraft; komma mig för att sköta enkla hushållssysslor i hemmet; bara att veta vad jag egentligen vill.

Eller att inse att alla dessa duktiga människor omkring mig faktiskt också tycker att mycket är svårt och ofta upplever sig komma sig tillkorta gentemot andra, kanske till och med gentemot mig.


Nu börjar vi närma oss det jag egentligen mest tänkte på denna gång beträffande ämnet "svårt".

Vi människor vet oftast ganska bra vad som är rätt och fel, nyttigt och onyttigt och så vidare. Men ändå så har vi så svårt att leva i enlighet med våra insikter. Varför har vi så svårt för att lära oss? Att ändra på oss? Att ge oss själva en chans och - inte minst - ge andra samma chans som oss själva?

Ja, som kristen vet jag förstås att en del svar på frågorna ovan står att finna i Bibeln, för den som är villig att läsa, tro och ta till sig. Det finns en underbar skapelse och ett syndafall som drog inte bara människorna utan hela skapelsen in i förgängelsen; det finns ett rättesnöre, ett "tiostegsprogram" och ett mer detaljerat "tusentalstegsprogram", till hjälp att urskilja gott och mindre gott leverne; så finns Guds eget exempel och den ultimata offer- och försoningsgärningen, som egentligen har gjort mina egna framgångslösa ansträngningar onödiga, som låter varje ögonblick erbjuda en ren nystart, igen och igen.

Trots denna vetskap är ännu så många frågor levande inom mig. För närvarande har jag inte heller vare sig någon större lust eller någon större förmåga att förfäkta, ifrågasätta eller försvara Bibelns sanningar gentemot någon annan.

Jag har bara på förekommen anledning åter lagt märke till hur svårt vi människor har för att förstå varandra, lyssna på varandra, acceptera varandra. Vi önskar förståelse och förlåtelse, men har så svårt ibland att visa förståelse och ge förlåtelse gentemot andra, som har samma behov som vi. Vi ropar efter rättvisa för att vi vill ha vår rätt, den vi känner att vi faktiskt förtjänar, men har svårt för att underordna våra krav insikten att andra också förtjänar sin rätt, och att rättvisa bara är rättvisa när den fördelas lika bland alla.

En nyckel här tror jag är just att inse hur lika vi människor egentligen är. Har jag dessa behov har du dem också.

Så för idag lämnar jag oss med bara ett enda kort bibelcitat, ett talesätt som är etablerat som allmängiltigt långt utanför bibelläsares led. De ord som har fått namnet "Den gyllene regeln":

Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.

Borde det inte vara rätt enkelt, egentligen?