En kampsång i natten

(En helt nyskriven dikt, som kanske kan uppmuntra och inspirera i svåra stunder?)

Håll ut, vännen min, var stark

du ska åter få stå på fast mark

Var stark, min vän, håll ut

varje lidande har sitt slut

Om än natten gör dig aldrig så svag

kan hoppet bära dig till nästa dag

Låt den sköra tråden bli en kraftig lina

som släpar dig rakt igenom all pina

Men man känner sig så ensam när man lider

trots att människor har lidit i alla tider

Om du vågar gå här vid min sida

kanske vi kan hjälpas åt att lida

Ser du mig? Hör jag dig?

Lär jag dig? Bär du mig?

Du har aldrig förtjänat att ha det så svårt

det har kanske inte jag gjort heller ...

Finns det ändå en mening med det som känns hårt?

Är det en djupare sanning som gäller?

Är vår kamp livets allra största läxa?

Det är i lidandets mylla som modet gror

Vi märker när vi tar chansen att växa

att vi är så mycket starkare än vi tror

När gryningen kommit var det kanske inte så viktigt

att vi får ha det som bäst nu och här?

Kanske tycker vi då att det som räknas på riktigt

var vilken sorts människa vi är?