Jag gav mig ut att i skogen vandra
Där mötte jag min gode granne bland andra
Och grannen han frågade: ”Hur står det till?”
”Jo tack, jag mår väl precis hur jag vill!”
Grannen han nicka’, jo, så var det nog
För honom det kvittade om jag så dog!
Jag hade strax återupptagit min gång
När plötsligt jag hörde en underbar sång
Då gick jag dit, var från sången ljöd
Där satt det en flicka, så fager och röd
Med sången hon redan fångat mitt hjärta
Nu fylldes mitt bröst av båd’ glädje och smärta
Jag kunde ej tiga; jag hov upp min röst
Och gav ljud åt det som tryckte mitt bröst
”Du har vunnit min kärlek, o, väna mö
så ge mig din hand, eller låt mig få dö!"
Hon svara’ när mot mig sitt finger hon rikta’:
"Jag tager dig blott om du slutar att dikta!"
Så nu lever vi lyckligt i alla da’r
Om inte jag åter till pennan tar
Ja, nu lever vi lyckligt i alla tider
Om inte
jag diktar
nå’t mer vad det lider…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar