Jag tror att ingen annan är så tjänstvillig som han.
Han är alltid lika redo att få rycka ut och hjälpa!
Men ibland kan jag nog tycka det blir mera som att stjälpa!
_ _ _
Igår kom jag tillbaka ifrån jobbet ganska tagen.
Jag hade gått omkring och längtat hem mest hela dagen.
I köket stod min klippa och lade upp på faten.
Jag ställde mig helt nära och luktade på maten.
”Välkommen hit hem, min kära fru!
Är det något jag kan göra för dig nu?”
”Ja, det skulle göra gott att bara ta en stund och prata.”
”Men då går jag och hämtar grannen, för han tjattrar som en skata!”
”Jaha, tack, det var det, det...”
_ _ _
Efter maten fick vi äntligen lite tid att ta det lugnt.
Maken gick till TV-soffan och där satte han sig tungt.
Jag gick tacksamt efter och kröp upp så tätt intill.
Han ville genast veta: ”Är det någonting du vill?
Säg mig vad du önskar, min kära fru!
Är det något jag kan göra för dig nu?”
”Nej, nu känner jag nog bara för att sitta här och mysa.”
”Men då går jag och hämtar filten, så slipper du att frysa!”
”Jaha, tack, det var det, det...”
_ _ _
Själv gick han iväg, att ta itu med disk och stök,
Men till slut kom han tillbaka in från vårat kök.
Jag gav honom en tacksam kram: ”Du är en svärmorsdröm!”
Han log så varmt men duckade sen undan mitt beröm.
”Berätta hur det är, min kära fru!
Är det något jag kan göra för dig nu?”
”Jo, jag vill nog inget hellre än att stanna här och kela.”
”Men då går jag och hämtar katten, så löser sig det hela!”
”Jaha, tack, det var det, det...”
_ _ _
Han kom in till mig i badrummet en stund senare.
Jag hade borstat tänder tills de aldrig varit renare.
Då gick han fram till spegeln för att torka bort all imma.
Där möttes våra blickar; han såg mina ögon glimma.
”Önskar du nå’t mer, min kära fru?
Är det något jag kan göra för dig nu?”
”Nej, nu kan det va’ min tur, jag vill gärna ge en kyss!”
”Men då går jag och hämtar lillan, hon vaknade ju nyss!”
”Jaha, tack, det var det, det...”
_ _ _
Jag kramade och pussade och busade med ungarna
och läste för dem sagor om prinsessorna och kungarna
Men till slut så sov de alla, de kära små liven.
Då började jag faktiskt att känna mig uppgiven.
_ _ _
Jag tänkte om min make: ”Att han aldrig kan förstå!”
Försökte gå förbi och smita undan till vårt rum.
Men han ställde sig i vägen, och lät mig inte gå.
Visst kan han va’ trög ibland – men inte är han dum.
”Har jag gjort något fel, du verkar nästan stött?”
”Nej, förlåt mig kära man, jag är nog bara trött.
Jag tror att det är dags för mig att krypa ned i sängen.”
”Men då går jag och gör det samma, för nu fattar jag poängen!”
”Joho, tack, det tror jag, det...”
_ _ _
Men – så märkligt – när jag sitter här och delar allt med er,
det är som om i efterhand man mycket bättre ser.
Inte blev allting som jag tänkt mig det direkt...
Men sällan har en eftermiddag varit mer perfekt!
Jag fick en pratstund med grannen
– oj, vad han är rolig, den mannen.
Jag satt och myste under vår fina filt,
ja, den som är rutig som en kilt.
Jag kelade ett tag med katten;
slät som sammet, svart som natten.
Jag fick kyssa och krama våran lilla
– tro mig, det är inte alls så illa.
Och när maken väl fattade poängen...
ja, hm, vi hade ganska trevligt i sängen...
Jag är trots allt så lycklig, därför att det blev just han!
Nu ska jag skynda hem igen, och säga till min man:
”Ingen kan så nå mig, ingen kan förstå mig – som du!
Det har jag lärt mig nu...”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar