Spegel med bakvänd regel

Fängslad och kringränd av en imaginär mur av tegel

nedsjunken i gyttja kan jag inte komma loss

Ensam i natten, hittar ingen stig att gå

Reflektionen i glaset till kajutan

är nog bara en hägring

En lag utan

regel

Men i rutan

glimtar en egen fägring

Det är visst en till här i skutan

Ensam är vilsen, men med dig är vi två

Det jag själv inte kunde blir en barnlek för oss

Nu lättar vi ankar och lämnar hamnen för fulla segel

Bara inte idag

Visst kan jag ibland glömma att jag är trött

har kanske sett och uppskattat de människor jag mött

Jag kan vara mig själv för ett slag

Bara inte idag

Nog kan det hända att jag går utanför min port

eller stannar hemma och faktiskt får nå’t gjort

utan att jag känner mig svag

Bara inte idag

Jag kan väl visst vara ohämmat social

öppet välkomna en medmänniska utan ångestkval

acceptera att sån är du, sån är jag

Bara inte idag

Men

Snart, snart ska jag ställa mig upp och ryta

befalla mig själv att gamla mönster bryta

Jag ska börja leva efter en ny lag

Bara inte idag

Dagen då jag slutade leva

 Svinja tycktes sova som ett barn på sin magra halmbädd. Bara hennes hand avvek från den bilden: utsträckt genom det trånga gallret höll den Dakors hand i ett fast grepp. Dakor var vaken, hade varit vaken hela natten. Han satt med pannan mot gallret och tittade oavvänt på den sovande Svinja. Att väcka henne kom inte på fråga, trots att han längtade efter hennes närvaro. Han ville att de skulle suga ut så mycket som möjligt ur varje ögonblick. Hon ville att tiden skulle gå, fort, med så lite av hennes delaktighet som möjligt, fram till avgörandet. Vad Svinja ville gick före.

Jag är med!

Den som följt de stora världshändelserna de senaste månaderna (^_^) vet nog att en ny Vildsint-bok är i full gång med att komma ut. Den som missat denna världshändelse kan titta in
här: http://www.vildsint.n.nu/
här: http://www.kapitel1.se/forum
och här: http://blogg.passagen.se/vildsintthebook/
... exempelvis.

Den stora nyheten just nu är att jag och över fyrtio andra skribenter är klara för deltagande med var sin novell i antologin, som kommer att heta Vildsint Skymningslandet.

Mycket av arbetet är nu färdigt, det som ska göras härnäst är att välja framsida och utforma hela omslaget till boken, att slutgiltigt bestämma format och utformning och lite sådant smått och gott. Mycket förarbete även för detta är gjort, så ganska snart kommer den andra Vildsint-antologin att gå i tryck.

Man kommer att kunna köpa boken genom mig. Vet du redan nu att du vill ha ett exemplar kan du meddela mig med kontaktuppgifter, så upprättar jag en lista över intresserade och återkommer till er när det blir dags.

Mitt bidrag, Resa med Aftonstjärnan, finns inte att läsa här eller i min K1-profil; det finns för närvarande exklusivt i Vildsint-sammanhang. Men detta och alla övriga bidrag (inklusive några som inte kommer att få plats i boken) kan förhandsläsas här: http://www.kapitel1.se/vildsint-2/samtliga-bidrag .

Svårt, svårt, varför ska allting vara så svårt?

Ja, det som rubriken uttrycker tänker jag ganska ofta i min vardag. Det är så mycket i livet som jag inte tycker mig kunna hantera särskilt bra.

Stress.

Att försöka få med sig hink, sopset, moppstativ, soppåse, smutstvättpåse m.m. på en gång - och så välter moppstativet när jag ska gripa tag i det och då får jag släppa påsarna och börja om igen och då välter sopsetet ...

Jag känner mig ofta otillräcklig när det gäller att hantera saker i livet som andra kan tyckas bara flyta igenom - sociala sammanhang; att visa handlingskraft; komma mig för att sköta enkla hushållssysslor i hemmet; bara att veta vad jag egentligen vill.

Eller att inse att alla dessa duktiga människor omkring mig faktiskt också tycker att mycket är svårt och ofta upplever sig komma sig tillkorta gentemot andra, kanske till och med gentemot mig.

Stygg

Mentalskötare Jörgen Hansson vaknade. Han satt på en stol med huvudet hängande, så att han såg ned i sitt knä. Det var blodfläckar på hans rock. Han kände hur en varm droppe rann utmed baksidan av örat, nådde ut på snibben och föll. Droppen byggde på en av fläckarna i knäet. Jörgen insåg att hans huvud hade fått ta emot en rejäl smäll strax bakom vänstra örat. Han ruskade på huvudet för att få tankarna att klarna. I stället var han nära att förlora medvetandet igen.

Att han förblev sittande i stolen berodde enbart på att hans armar satt fast i den. Mycket försiktigt vred han på huvudet och såg att han satt på en av stolarna från personalköket. Armarna var bundna vid stolen med hjälp av kökshanddukar.

Sakta lyfte han blicken för att se sig om. Det var blodstänk och pölar av blod på köksgolvet framför honom. Mitt i pölarna låg det något.

Någon låg där. Kroppen var så sönderslagen att den var oigenkännlig, men det syntes att den varit klädd i skötarrock. De slitna svarta basketskorna bekräftade det som Jörgen redan visste: Det var Christer som låg där, Christer Thörne, hans kollega sedan tio år tillbaka.

Här fattas visst en novell ...

Jag skrev en novell för ett tag sedan i samband med att det var skräck/rysare-tema på Vildsint-bloggen . Den fick heta Stygg. Den kan vara lite otäck, men knappast mer än du klarar av. Det betalar sig att läsa den till slutet.

Jag har visst inte lagt upp den här tidigare, så nu kommer den som nästa post. Jag har schemalagt den till att dyka upp imorgon bitti.

Sedan har jag nog lagt in alla publiceringsfärdiga noveller i bloggen, så det är väl snart dags att fullborda något nytt ... Nåja, jag har faktiskt något färdigskrivet, men det ligger ute anonymt på annat ställe för närvarande, så det får vänta lite med att komma upp på mina egna sidor.

Ur barnamun ...

Jag är nyss hemkommen från ett besök hos mina föräldrar. Apropå detta att jag nu publicerar texter på Kapitel 1 och här i bloggen, så påminde mamma mig - ännu en gång - om vad jag en gång sa när jag var liten:

- Jag ska bli författare när jag blir stor. (Paus.) Nej, det fantade jag bara si om!

Ja, sedan har ju de tankarna mest legat på hyllan i väldigt många år, för att bli avdammade på allvar först för ett par år sedan. Emellertid, beroende på hur man definierar författare, så "fantar" jag nog "si" om det ännu idag. Vissa definierar ordet "författare" som någon som kommit med i Författarförbundet. För det krävs lite förenklat att man ska ha minst två utgivna verk. I den betydelsen är jag mycket långt ifrån att vara en författare.

Betydligt fler än de som är etablerade författare är vi som gillar att skriva och att bli lästa. Jag är jätteglad över att det numera är betydligt enklare att få åtminstone en liten läseskara, till och med utan att ha tryckt någonting. Skrivarsajter, bloggar med mera öppnar nya dörrar i vårt samhälle. Liksom p.o.d. - print on demand-förlag/tryckerier, där man kan låta trycka böcker helt på eget bevåg, och i den upplaga man själv väljer.

Jag kanske återkommer till ämnet egenpublicering så småningom ...

AIMING FOR ROCK BOTTOM:

"My dearest! If I gave you an electric iron on Valentine's day, would you hold it against me?"

Vulnerability

(En alldeles nyskriven text.)

If I gave you my naked heart
bared my virtue and all my lust
would you receive it, for a start
or turn your face in pure disgust?

If I should give my heart to you
say ‘all I am I show you here’
could I be offered your heart too
or would I see you flee in fear?

I know too well my heart may not
be at all a pretty sight
though it’s the only one I’ve got
I fear it will not look all right

So still I wonder, do I dare
to claim your heart and offer mine?
Perhaps if it was in your care
you could make it start to shine?