I den här texten tänker jag försöka formulera några tankar jag har tillgodogjort mig om tro. Insikterna kan sägas komma i tre steg, där varje nytt steg tränger djupare:
1. Förhållandet mellan tro och vetande.
2. Tro specifikt ur ett allmänkristet perspektiv.
3. Tro ur Guds perspektiv.
Steg 1 - Förhållandet mellan tro och vetande
Ibland har jag hört folk uttrycka tankar som: "tro? - man ska veta" eller "tro är den svaga motsatsen till att veta, som är det enda starka". Men när vi använder ordet tro/tror i vardagen har jag i princip aldrig mött någon som egentligen använder ordet "tro" precis utifrån de tankebyggnaderna. Om vi ska ställa "tro" och "vetande" mot varandra i värderande jämförelser får vi väldigt olika svar beroende på vad och hur vi jämför, men i förhållande till citaten ovan vill jag kalla "tro" för det starkare, både som mer tillgänglig och mer användbar. Jag ska förklara mig, men måste börja med att ge definitioner på "vetande" och "tro".
Vi är nog alla medvetna om att till vardags använder vi ordet "veta" i rätt vida bemärkelser, men djupast sett definierar vi det - enligt min uppfattning - som att känna till sanningen om något. Ordet "tro" används ofta i vardagen för att göra ett antagande - generellt det antagande som vi ser som mest sannolikt. Ett "antagande" tänker jag mig här som det vi måste utgå ifrån när vi ska agera eller tala.
Så om jag får använda lite andra formuleringar definierar jag tills vidare tro som ett "kvalificerat antagande" och vetande som ett "ofelbart antagande".
Låt mig tillämpa detta i en liknelse, för att förtydliga förhållandet mellan dem:
Någon ställer fram en stol åt mig och säger "Var så god och sitt!" Jag för min del har en bestämd inställning att jag bara ska sätta mig på objekt som håller för mig att sitta på. Kan jag då veta att stolen håller? Nej, menar jag, inte utan att pröva genom att sätta mig på den. Det är det enda sättet genom vilket jag kan skaffa ett ofelbart antagande att just denna stol håller för mig just i detta ögonblick. Så om jag inte vågar sätta mig utan att veta, kan jag inte agera - jag kommer förbli stående och då också förbli ovetande. Men om jag är beredd att ta risken att den inte håller, kan jag agera och sätta mig på den.
Om jag nu tittar på stolen så ser den ut precis som stolar hemma hos mig som har hållit för mig många gånger. Jag kan undersöka den och komma fram till att den är gjord av förhållandevis tjocka bitar av trä, som verkar vara väl hopskruvade med varandra. Ett väldigt kvalificerat antagande säger mig att risken jag tar om jag sätter mig på den är mycket liten, så jag väljer att agera och sätter mig. Det visar sig att stolen håller. Likafullt är det här i vår tillämpning ett agerande i tro varje gång jag sätter mig på en stol, även på mina bekanta stolar där hemma. Om man däremot kräver att man ska veta innan man agerar, kommer man i princip inte kunna agera alls - och då kan vi inte leva.
Ur detta perspektiv är alltså tron det enda användbara i stunden för att fatta beslut och agera i vardagen. Naturligtvis är det i hög grad det som jag vet om stolar som hållit (eller inte) för mig i det förflutna som låter mig göra ett väl kvalificerat antagande, god tro, i det aktuella fallet.
Man skulle alltså kunna säga att "tro" är något mycket starkare än "vetande", eftersom tron kan bestå av den sammanlagda kraften av en mängd historiska vetanden. Vetskapen får vi som ett av resultaten av ett agerande i tro, på gott eller ont. Vetskapen blir därmed också väldigt ögonblicksbunden - en flyktig sak.
Nu vill jag lite grand bredda definitionen av tro, genom att lägga till en synonym. I liknelsen flyttar vi fokus till personen som ställer fram stolen till mig. Är denne någon som historiskt bara har ställt fram stolar åt mig som inte visat sig hålla, så kanske jag väljer att inte sätta mig nu, oavsett hur robust stolen i sig ger sken av att vara. Å andra sidan kanske jag sätter mig utan att tveka på en stol som ser väldigt bräcklig ut, om den ställs fram åt mig av en mycket god vän, en som jag känner väl. Jag gör ett kvalificerat antagande - oberoende av stolens utseende - att om den här vännen ger mig en stol, så håller stolen för mig. Synonymen jag tänkte på är tillit. Jag litar på min vän. Andra ord som kan beskriva tro är förtröstan och till och med övertygelse. Härmed är vi redo att ta nästa steg.
Steg 2 - Tro specifikt ur ett allmänkristet perspektiv
När man som kristen säger "jag tror på Gud" betyder detta oftast långt mycket mer än bara "jag gör ett kvalificerat antagande att Gud existerar". Denna basala tro är som jag ser det egentligen inte svår att tillgodogöra sig. Jag kan begrunda hur en larv kan bli puppa som blir en fjäril, eller bara titta på de väldesignade händer vars fingrar just nu knackar på tangentbordet och skapar skrivna ord på min skärm.
Den djupaste betydelsen i uttrycket är ofta i stället "jag litar på Gud". Jag är övertygad om Guds godhet och förtröstar på att han har omsorg om mig. Även när "stolen han ställer fram" ser väldigt bräcklig ut. Det handlar inte om ogrundad tro eller "blind tro" - iallafall inte mer blind än när jag sätter mig på min väns stol utan att först undersöka den. Denna djupare tro kan så klart vara mycket svårare än den basala att tillgodogöra sig och inte minst leva ut - det blir i själva verket en livslång process att hela tiden försöka lära känna Gud bättre.
Låt mig här som en parentes framhålla att all sann och god tro definitivt inte handlar om att "tro mot bättre vetande" - däremot kan min tro på Gud vara baserad på (uppbyggd av) andra samlade vetanden som skapar andra kvalificerade antaganden, än dem som någon som väljer att tro att Gud inte finns baserar sin tro på. Båda tror vi, och vi väljer båda våra antaganden utifrån vad vi ser som kvalificerade grunder. Vems tro som håller hela vägen kan ingen av oss veta förrän i efterhand.
Vi är, emellertid, fortfarande inte klara med ordet tro ur det kristna perspektivet. När jag har läst om tro i Bibeln har jag med tiden alltmer kommit på det klara över att där finns en ännu större vidd i ordet tro, så vi måste ta ett steg till.
Steg 3 - Tro ur Guds perspektiv
Det är förstås omöjligt för en människa att ha Guds perspektiv, men jag tror inte att det är fel att försöka se så gott det är möjligt. Låt mig här också säga ifrån att jag inte är någon skolad teolog, eller har andra akademiska poäng att luta mig mot. Jag har bara läst Bibeln och bibelkommentarer och reflekterat för mig själv. Du får läsa det som kommer nedan med en kritisk inställning och jämföra med dina egna erfarenheter av Bibeln och Gud. Den som är mer påläst och "bibelsprängd" än jag är mycket välkommen att rätta mig om jag tar miste på någon punkt eller flera.
Mina tankar är baserade på Bibelns sammantagna beskrivning av tro - så långt jag i stor bristfällighet kan uppfatta den. För att enklare kunna summera tankarna i den här texten tar jag emellertid hjälp av det rent språkliga. Jag börjar med att gå till Gamla Testamentet och titta direkt på det språk som det är skrivet på (vid sidan av några kortare bitar arameiska): hebreiska. Nu måste jag direkt säga att jag inte kan hebreiska, men jag har läst på lite grand. Genom Googles AI-översikt på sökningen "tro på hebreiska" har jag fått fram att det vanligaste ordet för tro i den hebreiska texten uttalas "emunah". Nyckeln till vårt nästa steg, Guds perspektiv, är informationen att detta ord också kan översättas med "sanning" och - var uppmärksam nu - med "trofasthet", "fasthet" eller "stabilitet". Även i svenskan finns ju faktiskt den här betydelsen med i ordet tro: var "tro-fast", alltså "stabil" i din tro-het.
Vi ska förstås också titta på Nya Testamentet, som är skrivet på grekiska. När jag sökte på "tro på grekiska" fick jag också upp en AI-översikt, som berättar att verbet är "pistévo", för "att tro" eller "att tänka". Ett relaterat ord är substantivet "pistis" som betyder "trofasthet" och beskriver lojalitet och integritet. I vart och ett av de tre språk som vi tittat på hittar vi alltså en gemensam rot som binder samman "att tro" (förtrösta) och att "vara trofast" (lojal, pålitlig).
Börjar du se vart jag är på väg? Mina tankar började i att jag tror på Gud, har tillit till Gud, därför att jag anser att Gud är den som är trofast. Men som jag förstår det används alltså genom Gamla Testamentet samma ord återkommande för både "förtröstansfull" och "trofast". I våra svenska bibelöversättningar kan vi använda båda orden, men när vi läser dem i Bibeln är de mer än varandras spegelbilder, de är snarare två sidor av samma mynt. Tro kan framstå lite olika för oss, beroende på vilket perspektiv vi tar, men synonymerna vi använde nyss kan ur Guds perspektiv inte separeras från varandra.
När detta började gå upp för mig gick mina tankar till 2 Timoteusbrevet 2:13. Jag tar med från vers 12b och citerar ut Svenska Kärnbibelns översättning:
12b Om vi förnekar, så ska
han förneka oss.
13Om vi är otrogna så är han trogen, för han
kan inte förneka sig själv.
Det är alltså en del av Guds natur att vara trogen - Gud tror, med allt som ryms i ordet. Att Gud är trofast mot dig och mig betyder då också att Gud tror på dig och mig!
I Johannesevangeliet 14:1 säger Jesus:
1"Låt inte ert hjärta oroas. Tro på Gud, tro också på mig."
Det är tydligt av hela sammanhanget att Jesus här sätter fokus på att vi kan känna oss trygga i Gud. Men om jag har förstått rätt om Guds perspektiv när det gäller tro önskar han alltså lika mycket trofasthet som förtröstan av oss, eftersom det är oskiljaktigt. Det vi får av Gud är det som Gud önskar av oss.
Det här ser vi i Gamla Testamentet när Gud går till rätta med Israel. De allra flesta israelitiska namn har med en kortform av något av Guds namn. Även när Israeliterna var som mest bortvända från Gud hade de alltså fortfarande namn som skulle ära Gud och väldigt mycket av deras kultur var byggd kring de bud han hade gett dem genom Mose. På vissa sätt fanns alltså Gud i deras medvetande hela tiden, men det var inte nog. Om de så bara tillbad en liten avgud vid sidan av, visade de att de inte förtröstade helhjärtat på Gud och Gud tillrättavisade dem för deras trolöshet mot honom.
Även om vi inte tillber avgudar på samma sätt idag, finns också i vår tid problemet att vår tro inte håller och att våra svek avskärmar oss från Gud.
Detta har också gett mig en förnyad insikt i syndens allvar. Håller du med om att något av det mest förödande en människa kan drabbas av, är att bli sviken av någon som hon reservationslöst trodde på? Oftast kan en och samma person bara krossa ditt och mitt hjärta ett begränsat antal gånger, men Guds hjärta brister lika mycket varje gång som vi sviker, eftersom det är i hans natur att tro på oss. Det är ingen skillnad på om det är vår "tillit" eller vår "trohet" som fallerar. Det handlar inte heller bara om vår tro gentemot Gud direkt, utan även om vår trolöshet mot varandra.
Vår synd är verkligen allvarlig, för när vi förnekar så förnekar Gud oss, läste vi. Gud är nådig, men också rättfärdig och domen måste komma. Vi människor kan aldrig själva laga det brustna. Är det då redan kört?
Räddningen finns i att Gud själv blev människa, den enda människan som förmådde att helt förbli Gud trogen. Denna syndfria människa, Jesus, lyfte våra synder av oss och tog dem på sig och dog i vårt ställe. Efter sin uppståndelse lägger han i stället sin egen trofasthet på oss, var och en som väljer att ta emot den, så att när vi bejakar denna kan vi leva, "rättfärdiga genom tro"!
Håll huvudet högt idag, för Gud tror på dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar