Nu och då under din livsresa kommer du att stöta på människor som av någon anledning bildar sig en felaktig, negativ uppfattning av dig och som sedan tolkar allt du säger och gör utifrån denna vrångbild. Även om detta är en tråkig insikt så är det bra att vara medveten om det. Då kan du nämligen förstå att det inte alls handlar om dig när inget duger, när inget sägs eller görs rätt. Eftersom du är dömd på förhand finns det inget som helst som du kan göra för att behaga en sådan person.
Så försök inte. Lev ditt liv och acceptera att denna person inte gillar "dig", d.v.s. den de intalat sig att du är. Om det än är en arbetskamrat eller någon annan du träffar dagligen. Att de är sura och griniga är de själva ansvariga för, inte du. Försök inte behaga dem, det går inte.
De kommer aldrig att kunna behagas av dig -- så länge som de håller fast vid sin vrångbild. Huruvida de håller fast eller släpper beror på dem, inte på dig. Du kan och ska inte göra något. Lägg din energi där den gör nytta i stället.
För att jag inte ska bli missförstådd så låt mig framhålla att jag visst tror att människor kan ändra sig. Jag säger bara att ansvaret att förändra en annan människa inte ligger på dig. Jag tror också på att vi visst kan påverka varandra, men det är fortfarande en annan sak. Om du älskar din nästa och ber för dina fiender så ökar deras chanser till omvändelse väsentligt. Du kan dock inte "älska" en annan människa med målet att de ska älska dig. Du kan bara älska villkorslöst. Där ligger ditt ansvar. Vad resultatet blir är bortom ditt ansvar.
Till sist, en bön: För din egen skull, var aldrig den där personen som det är omöjligt att behaga. Du kommer inte att trivas.
onsdag, november 06, 2013
onsdag, maj 09, 2012
Döm mig inte
Ja, det var jag – jag
kan inte ljuga för dig. Inte medvetet. Det var jag som slog sönder
den. Men det var i misshugg: det var inte den jag var arg på. Den
fanns bara där, tillhands, när jag blev arg.
Jag
vet inte riktigt varför jag tog till just den. Den hängde intill
mig på väggen. Jag hakade ned den och lyfte den högt. Utan att
tänka visste jag väl att det skulle bli effektfullt att använda
den. Jag sprang, jag slog. Det var jag. Jag var så arg. Då.
Jättearg! Nu är jag inte arg längre. Jag känner snarare … just
ingenting.
Du,
titta inte på mig sådär, som om jag gjort något brottsligt. Jag
vet att den var dyrbar, men det var som sagt inte avsiktligt som jag
förstörde den.
Jo, visst förstod jag
att den skulle gå sönder. Det var förstås meningen. Någonstans
ville jag säkerligen att mitt tillhygge skulle ta mer skada än han
skulle göra. Han skulle framför allt uppleva dramatiken, äntligen
förstå hur arg, hur vansinnig, han gjort mig. Så jag offrade den.
Fastän jag visste att den var dyrbar. Den var det vackraste jag
ägde, verkligen ägde.
Jag
visade faktiskt prov på en riktigt pricksäker reaktion där, mitt i
ilskan, när jag tänker efter. Han hade precis slagit hela mitt liv
i spillror, och sedan bara vänt sig bort. Då tog jag det enda
riktigt vackra jag hade kvar och slog det i spillror över hans
huvud. Den enda replik jag hade kvar att ta till.
Att även den kunde vålla
så mycket skada – det insåg jag egentligen aldrig. Inte förrän
det var för sent. Rött. Rött under, över och, framför allt, ut
ur halsen. Han föll ihop direkt. Jag får aldrig ens veta om han
hann uppfatta min replik.
Den
var tung och skärvorna var både vassa och hårda. Det har jag fått
känna själv. Är det inte nog? Varför tittar du på mig sådär?
Dömande. Vad är jag skyldig till? Det är ju inte som om jag gjorde
det med flit. Jag hann aldrig ens tänka. Jag insåg inte resultatet.
Inget var planerat – verkligen inte.
Jo
visst, jag kan inte förneka att det var jag som tog den. Som slog
sönder den i en viljehandling. Men jag hyste inte något agg till
den. Jag kom emot den i misshugg. Min blick och mitt fokus var helt
riktat på något annat. Då.
Nu
ser jag bara dig. Din dömande blick, som antagligen är det sista
jag kommer att se i livet. Här, där jag sitter böjd över den
stora skärvan i min mage. Har jag det inte svårt nog? Min skatt
ligger i spillror. På skärvorna omkring mig talar det röda om
detta som jag själv inte orkar tala om. Allt är slut, och det är
på väg att sluta. Hur kan du envisas med att se på mig på det
viset?
Hur skulle jag kunna låta
bli?
torsdag, mars 29, 2012
Mån-åh-låg
Ditt strålande ansikte kan göra mig
till poet
För det är något utav det vackraste
jag vet
Ibland är du ny, ibland full, ibland
halv
Men alltid så ensam på ditt himlavalv
Jag vet ett ansikte, lika vackert som
ditt
Vet också så väl, det kan aldrig bli
mitt
Jag älskar att vandra under ditt fulla
sken
men sörjer så djupt: jag går där
alltid allén
Vådan av …
Så hade den äntligen kommit, dagen
för VD:ns årliga besök i Östra Avdelningen. Maximilian Heibriis,
chef för Mellansektorn, ansvarade för dagens program och skulle
leda presentationen. Han tog själv emot VD:n i dörren.
”Goddag, goddag,
välkommen!”
”Tack, Max. Är
gänget samlat?”
”De är här
allihop och alla är redo att visa vad de går i.”
”För.”
”Va?”
”Vad de går för,
menar du kanske?”
”Ja just precis,
som sagt! Jag har samtalat med dem via mejl de senaste månaderna för
att försäkra mig om att de har något intressant och säljande att
presentera idag.”
”Via mejl? Har
det gått bra? Du vet vad jag har sagt till dig: Du blir lite
svårbegriplig i dina texter ibland.”
Ӏsch! Det har
gått jättebra! Det här är jordnära människor, precis som jag.
Kommatering och annat sånt tjafs är inget som spelar någon roll
för dem, det är orden som är viktiga, och är det något jag vågar
säga om den här skaran så är det att de tar mig på orden. Jag
har mycket plikttrogna unders... underlydande.”
”Jaha, ja, vi får
se …” VD:n vände sig om: ”Låt mig presentera
Styrelseordförande Rickard Lindberg, som är med mig idag.”
”Goddag, goddag,
välkommen!”
torsdag, december 15, 2011
Är jag ensam? :-(
(Även publicerat på K1:s forum.)
"Genom sitt djurliknande utseende älskar hunden att leka med [hundleksaken]."
"Med sitt minimala mått ... räcker det med bara en hand för att både bläddra och hålla i boken."
Meningar som dessa hör eller läser jag titt som tätt. Är det bara jag som tycker att syftningsfelen är larmande uppenbara och störande?
Är allt vad korrekturläsare heter utdöda? Eller är dessa formuleringar allmänt vedertagna nu, för att "man fattar ändå vad som menas, skit i grammatiken"?
Eller är jag alltså ensam: "Vad yrar Olle om, här finns ju inga fel?" (Finns det någon som kan rekommendera en lämplig sten att krypa ned under? "Med sin vikt på två ton kommer Olle att bli kvar därunder för gott ...")
"Genom sitt djurliknande utseende älskar hunden att leka med [hundleksaken]."
"Med sitt minimala mått ... räcker det med bara en hand för att både bläddra och hålla i boken."
Meningar som dessa hör eller läser jag titt som tätt. Är det bara jag som tycker att syftningsfelen är larmande uppenbara och störande?
Är allt vad korrekturläsare heter utdöda? Eller är dessa formuleringar allmänt vedertagna nu, för att "man fattar ändå vad som menas, skit i grammatiken"?
Eller är jag alltså ensam: "Vad yrar Olle om, här finns ju inga fel?" (Finns det någon som kan rekommendera en lämplig sten att krypa ned under? "Med sin vikt på två ton kommer Olle att bli kvar därunder för gott ...")
torsdag, november 10, 2011
Allmänbildning: Matematiklektion
Det cirkulerar en omröstningsfråga på internet, nämligen följande:
40+40*0+1 = ?
Om man nu låter bli att se detta som en demokratisk fråga, utan bryr sig om hur en matematiker ser på det numeriska uttrycket ifråga (vilket kan vara bra om du vill bli matematiker själv, eller åtminstone ha en gnutta chans att begripa hur i hela världen de tänker egentligen) ...
40+40*0+1 = ?
Om man nu låter bli att se detta som en demokratisk fråga, utan bryr sig om hur en matematiker ser på det numeriska uttrycket ifråga (vilket kan vara bra om du vill bli matematiker själv, eller åtminstone ha en gnutta chans att begripa hur i hela världen de tänker egentligen) ...
torsdag, november 03, 2011
När allegori sina egna skor
Detta är berättelsen om Anton. Anton
är förlamad från midjan och nedåt. Han kan inte känna, eller röra
på, sina ben.
Anton ringer till chefen för
byggfirman där han jobbar:
"Sjukanmälan?
Har du feber, Anton? Nähä. Ingen feber, ingen sjukanmälan. Vem
känner sig inte lite halvtaskig en måndagsmorgon, asså. Masa dig
hit nu!"
Så småningom får Anton träffa en
läkare:
”Jaha ja, Anton,
du hade visst lite problem med att gå, enligt mina anteckningar. Ja,
ja, vi har fått tillbaka lite provsvar här och allt ser bra ut,
inga infektioner eller så. Puls, hm, andning, hm, blodtryck – allt
verkar normalt där. Låt se, hm. Jo, Anton, nu har jag undersökt
dig i en kvart och kommit fram till att du har alla lemmar i behåll,
inklusive benen. Du är frisk som en nötkärna. Ja, tyvärr, jag kan
inte göra mer för dig – varsågod nästa!”
Antons kompisar kommer fram till honom
där han sitter.
Bengan lutar sig
över honom. ”Nämen, Anton, vad du ser låg ut. Ryck upp dig nu
och res dig till vår nivå!”
Cedrik Hurtig vill
peppa: ”Vet du, om du tog och sprang en kilometer några gånger i
veckan så skulle du säkert må mycket bättre. Alla mår faktiskt
bättre av att springa lite – tänk egentligen så lite det behövs
för att vi ska må bra!”
Dennis delar gärna
med sig av sin filosofi: ”Du vill inte tillräckligt mycket,
Anton. Om du bara ville ställa dig upp så skulle du kunna göra
det. Jag praktiserar detta så fort jag vaknar varje morgon och det
funkar alltid. Förresten, vill du öppna min öl, så är du snäll
– du vet hur valna mina fingrar alltid är.”
Felix är
medkännande: ”Vi vill verkligen hjälpa dig på alla sätt vi kan,
Anton – jag förstår att du har det tufft. Jag finns här för
dig. Men som grabbarna säger: du får ju också jobba på detta om
det ska vara till någon nytta. Jag drar gärna upp dig på fötter,
men sedan måste du ju själv se till att stå på benen.”
”Va?” tänker du. Nä, så är det
väl inte många som behandlar den som sitter i rullstol? Man ser ju
att han lider av något som han inte kan rå för. Jo. Men hur
reagerar du om du träffar någon som ibland är förlamad från
nacken och uppåt?
Tänk om han faktiskt är sjuk,
även om han inte har feber? Tänk om han inget hellre vill än att
kunna springa omkring som sina kamrater, men han kan ändå inte,
även om alla lemmar sitter på plats. Tänk om han redan har hört
alla goda råd till leda, av dig eller av andra; tänk om han kanske
till och med försökt följa dem, åtminstone de flesta, mer
än en gång.
Tänk om han just idag kanske skulle må
bättre av att du godtog honom som han är, osynligt(?) handikapp och
allt, och bara lyssnade på hur han ser på sin situation. Tänk om
du var villig att för ett ögonblick huka dig ned till hans
nivå? Tänk om du till och med var beredd att fråga honom vad han
tror att du skulle kunna hjälpa honom med just för ögonblicket.
”Va?” säger du igen. Nä, men så
kan det ju heller aldrig vara? Förlamad från nacken och uppåt? Det
kan bara inte vara riktigt. Det har i alla fall aldrig hänt dig.
Nej, var glad för det du!
lördag, oktober 29, 2011
Ny version av senaste inlägg tillgänglig i Singnerat S:t Olle.
Har det inte gått total inflation i detta med uppdateringar av datorapplikationer? Jag har t.ex. Spotify och Skype installerat på min dator. Allt som oftast dyker det upp ett meddelande om ny uppdatering för något av dessa, eller någon annan applikation, och sedan, när det är gjort, kan jag i en majoritet av fallen inte märka någon skillnad alls i hur de ser ut och fungerar.
Det må vara en lättnad många gånger, men då kunde jag lika gärna ha fått bli lämnad i fred med min befintliga version. Pågår det en tävling i att vara som mest uppdaterad, eller vad?
Min egen sida på nätet, "Signerat S:t Olle", uppdateras å andra sidan alltför sällan, måste jag med beklagan konstatera. Men när den uppdateras så kan du garanterat se att det tillkommit något nytt, vare sig du gillar det eller inte.
Det må vara en lättnad många gånger, men då kunde jag lika gärna ha fått bli lämnad i fred med min befintliga version. Pågår det en tävling i att vara som mest uppdaterad, eller vad?
Min egen sida på nätet, "Signerat S:t Olle", uppdateras å andra sidan alltför sällan, måste jag med beklagan konstatera. Men när den uppdateras så kan du garanterat se att det tillkommit något nytt, vare sig du gillar det eller inte.
lördag, oktober 15, 2011
SNÄLLA GRYMMA VÄRLD
Snälla, snälla världen
allt jag har önskat
och bett dig om
är att du lämnar mig
ifred
men inte att du lämnar
mig ensam
Men ack
grymma grymma värld
du lämnar mig aldrig
ifred
men alltid
ensam
tisdag, oktober 11, 2011
Ishmails avgörande fynd
Ishmail ville inte se
den, ville inte se någonting, ville bara gå på för att komma hem.
Det gick inte – den var alldeles för vacker. Han var tvungen att
stanna och huka sig invid den.
Den
var ännu vackrare på nära håll. En liten guld- och
silverglittrande nyckel, som samtidigt såg spröd och oförstörbar
ut. Det tunna gyllene axet liknade till formen de välvda bladen på
de gamla stridsyxor som prydde väggen i hotellbaren. Greppet var en
gyllene oval, som man kunde trä fingret igenom. Skaftet som förenade
delarna var av någon glänsande metall, till synes nästan lika vit
som pärlemor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)