Vådan av …

Så hade den äntligen kommit, dagen för VD:ns årliga besök i Östra Avdelningen. Maximilian Heibriis, chef för Mellansektorn, ansvarade för dagens program och skulle leda presentationen. Han tog själv emot VD:n i dörren.

”Goddag, goddag, välkommen!”

”Tack, Max. Är gänget samlat?”

”De är här allihop och alla är redo att visa vad de går i.”

”För.”

”Va?”

”Vad de går för, menar du kanske?”

”Ja just precis, som sagt! Jag har samtalat med dem via mejl de senaste månaderna för att försäkra mig om att de har något intressant och säljande att presentera idag.”

”Via mejl? Har det gått bra? Du vet vad jag har sagt till dig: Du blir lite svårbegriplig i dina texter ibland.”

”Äsch! Det har gått jättebra! Det här är jordnära människor, precis som jag. Kommatering och annat sånt tjafs är inget som spelar någon roll för dem, det är orden som är viktiga, och är det något jag vågar säga om den här skaran så är det att de tar mig på orden. Jag har mycket plikttrogna unders... underlydande.”

”Jaha, ja, vi får se …” VD:n vände sig om: ”Låt mig presentera Styrelseordförande Rickard Lindberg, som är med mig idag.”

”Goddag, goddag, välkommen!”

Alla var bänkade i konferensrummet och Maximilian höll ett inledande tal. ”Men nu”, fortsatte han, ”är det nog dags att vi låter kocken komma in med maten. Detta blir också vår första presentation av de nyheter vi har arbetat fram på sistone.” Han klappade i händerna.

Kocken kom in tillsammans med en skara servitörer. Var och en fick en tallrik framför sig och kocken serverade själv de närvarande cheferna. De tittade förundrade ned på något som mest liknade en samling pyttesmå dykarben på gröna blad.

”Vad är detta?” undrade VD:n.

”Vår nya produkt, direkt från Sydamerika”, svarade kocken. Hon ställde en plastlåda med ett nät över toppen framför VD:n. ”Centrolene Heloderma.”

”Ehm, det är en sorts sydamerikansk grönsak”, sa Maximilian.

VD:n lutade sig över lådan, för att genast rygga tillbaka igen. ”Uh, det där är ingen grönsak, det är en liten groda!”

”Inte vilken groda som helst”, inföll herr Lindberg. ”Centrolene Heloderma är sedan tidigare rödlistad av internationella naturvårdsunionen som 'akut hotad'. Alldeles i dagarna kom det ut en larmrapport om att de få populationer av dem som man känner till tycks ha försvunnit abrupt och oförklarligt. Hela världens miljövänner sörjer just nu över detta. Om det kommer ut att vi sitter här och smörjer kråset med de sista av denna art – om den ens är ätlig – så är företagets timmar räknade.”

VD:n vände sig till Maximilian: ”Hur har det här gått till?”

Chefen var röd i ansiktet och stammade: ”Jag vet faktiskt inte, något har blivit fel här. Jag ska se över saken omedelbart.” Han reste sig upp och höjde rösten. ”Låt oss tills vidare fortsätta till nästa punkt på dagordningen. Får jag be alla medarbetare att presentera sina senaste individuella resultat för vår ledning.”

Hela Östra Avdelningen vek sig som en man nedåt mot golvet och rätade på sig med var sin rund genomskinlig plastburk i handen. De placerade behållarna framför sig på bordet. VD:n och styrelseordföranden betraktade de närmaste burkarnas innehåll ingående. ”Är det – det ser ut som – nej, det kan inte vara – men, det är ju bajs!”

VD:n vände sig mot Maximilian: ”Är det detta du ville ha demonstrerat inför mig idag? Vad har jag gjort för att förtjäna den här behandlingen?”

”Nej, nej, nej, direktören, detta har jag ingenting med att göra! Jag vet inte vad som har flugit i mina medarbetare här. De har blivit galna allihop. Jag kunde aldrig förutse ...”

Kvinnan bredvid honom reste på sig: ”Ursäkta mig, herrskapet, men vi har bara följt order från chefen så noggrant vi har kunnat. Om någon inte tror oss så har vi här en fullständig utskrift av den senaste tidens mejlkonversation mellan honom och oss.” Hon räckte fram ett papper.

VD:n tog emot det och läste under tystnad. Så började hon att skratta högt. ”Ja, herr Heibriis, ansvaret för detta faller allt på dina axlar. Precis som du konstaterade tidigare så har dina underlydande tagit dig på orden och plikttroget lytt dina befallningar.” Hon skrattade igen och räckte pappret till Styrelseordförande Lindberg.

Denne läste:

”Hej alla med arbetare i, idé stugan! :-)

Nu är det, snart dags för ett, möte med vår VD igen. Hon är vår, koncern chef en viktig person.

Då vill vi förstås alla visa, oss från vår bästa framfot.

Vi måste naturligtvis visa att vi, alla är ny skapande men för, säkerhets skull så tar jag ansvar för de stora idéerna.

Det viktigaste ni ska tänka på är att visa, er lojalitet genom att göra precis som, vi i ledningen säger till om utan tjafs.

Hej herr Heibriis!

Ja, chefen. Vi ska göra precis som du säger.

Hej igen!

Nu har jag tänkt. Jag tror det blir bra om vi får, fram något nytt inom livs medel.

Något spännande annorlunda, och fräscht. Gör så här:

Hitta något exotiskt i, tex Sydamerika. En lokal grön sak! Något som 'trädkramarna' tycker om.

Vi ser till att bli de, första som importerar varan till Sverige!

Vi kan laga till det på något läckert sätt och bjuda, på det till måltiden. Naturligtvis sätter vi också fram ett färskt, exemplar framför VD som demonstration.

Hör av er när ni har hittat, någon lämplig grön sak.

Hej chefen!

Nu har vi hittat en grön sak som vi hört från säker källa att 'trädkramarna' tycker om. Den heter Centrolene Heloderma. Det var mycket svårt, men vi har nu importerat ett hundratal exemplar. Kocken tror att hon vet precis hur de ska tillagas.

Hej er, rapport är mottagen till, min stora glädje.

Vi ska minsann ha något som, slår VD på häpnaden!

Skit bra, allihop!

Vi ska visa upp vårt resultat på, stormötet så det är viktigt att alla, har en egen prestation att komma med!”