AIMING FOR ROCK BOTTOM:

- What is it called when to lovers keep track of each other during the day, using their smartphones?
- An appdate.

Gubben

Klockan tickar, tiden går

regnet smattrar kallt mot fönstret

ljuset falnar, timmen slår

på glaset formar vinden mönstret

Natten vaknar, ljuset dör

katten tassar lojt på muren

regnet tystnar, gubben hör

mörkrets kall till alla djuren

Vinden viner, gubben ser

mörka skuggor över backen

månljus flämtar, något sker

håret reser sig i nacken

Gubben huttrar, händer drar

gardiner döljer mönstrat vatten

mörkret mjuknar, fruktan far

vad gott att stänga ute natten

Klockan tickar, gubben ler

kryper ensam ned i sängen

mörkret vakar, sömnen ger

drömmar om en dans på ängen

Himlen rodnar, mörkret flyr

efterlämnar ingen ånger

klockan tickar, dagen gryr

gubben sjunger morgonsånger

Huset knäpper, timmen slår

gubben ställer sig vid fönstret

himlen mulnar, tiden går

på glaset formar vinden mönstret

Vilken klassiker!

Detta är bland det bästa -- och värsta -- som har gjorts i svensk humor-TV!

Vilken skådespelarinsats av flickan!

Vad svenska barn önskar sig ...

Hurra för ja'

Jag är så nöjd! Har storstädat hela lägenheten. Kommer inte att ta upp här hur länge det var sedan sist ...

Men nu är det gjort! Du är välkommen att hälsa på nu. Passa på medan det varar!

Mimröjaren

Jag är en skylt

  som ligger kullvält

Jag är en cowboy

  i indiantält

Jag är er underhållare

  i ett mimfält

Allt som ni hör

  har jag aldrig sagt

Jag är regnet

  från klarblå himmel

Går alltid ensam

 i folkens vimmel

Jag är er underhållare

  i ett mimfält

Jag är fången

  som håller vakt

Jag spelar sakta

  utan instrument

Om jag sett något

  har det aldrig hänt

Jag är er underhållare

  i ett mimfält

Jag greppar spiran

  men saknar makt

Mitt mysterium

  är andras gåta

Min hals är torr

  mina läppar våta

Jag är er underhållare

  i ett mimfält

De kort som ligger

  har jag aldrig lagt

Jag lyfter artigt

  uppå min hatt

Vänder på klacken

  ger till ett skratt

Jag kommer oantastad

  från ett mimfält

och vandrar sorglöst

  mot okänd trakt

Spårkod AA398HT7G

Jag kommer alltid att minnas det som att det var fyra personer närvarande. Så var det inte riktigt. Där var en gammal Tipol-veteran – slätstruken och anonym, som alla blir med tiden. Där var en mordisk galning till förrädare i en Tipol-rekryts gröna uniform. Där var en liten förskrämd, förvirrad, förtvivlad och förgrymmad gosse.

Där var också kroppen av en som inte längre var närvarande. Den viktigaste människan i världen. Min far. Den finaste människan världen har skådat.

Jag minns att jag var den där lille pojken. Ännu idag minns jag precis hur gossen upplevde den stunden. Jag kom in genom dörren just som galningen mördat min far. Jag såg min fars kropp rasa ihop och galningen respektlöst lägga ned den på golvet.

Den äldre mannen dök samtidigt upp i dörröppningen mittemot. Så veteran han var kom han för sent. För en sådan försummelse kan man väl nästan säga att han förtjänade det som hände sedan. Han måste själv ha tyckt så, i alla fall. Han blev stående helt handfallen och tycktes mumla för sig själv. Mördaren gick fram, tog tag i honom och satte munnen till hans öra. Strax därpå låg även veteranen död på golvet.

En sommar av väntan

 Jag går nerför stigen mot vattenbrynet och känner varje barr och gruskorn under mina bara fötter. Där tallarna tar slut stannar jag upp och böjer mig ner efter ett grässtrå att stoppa i mungipan. Sedan går jag de sista stegen ut på den flata klippan och sätter mig ner på kanten, där klippan viker tvärt ner i det klara vattnet.

Tidigare idag har vi dykt ner i det vattnet härifrån klippan och sedan plaskat runt och brottats och simmat i kapp tills vi inte orkade mer. Därefter låg vi här uppe på klippan och tjattrade medan solen försiktigt torkade oss. Detsamma som vi gjorde igår och i förrgår och dagen före det. Rutiner som känns nya varje dag.

Nu – när den strålande solen till slut är inne på det allra sista av sin bana denna sommardag – har vattnet ro så långt ögat kan nå. Vid skymningstid badar vi inte. Nu kommer den bästa stunden på hela dagen, det obeskrivliga ögonblick då vi sitter tysta sida vid sida på denna klippa och ser solen gå ner bakom horisonten av blått vatten. Den enda absolut undantagslösa av de rutiner vi har format dessa sommardagar.

Sommar är det verkligen, tänker jag, samtidigt som jag känner hur väntan börjar pirra i mig, just på denna plats är det sommar som ingen annan stans. Det är den slags sommar som man bara kan hitta i böcker och filmer. En sommar för alla sinnen, tänker jag vidare, i ett försök att distrahera mig själv från den stegrande ivern och ängslan med vilken jag väntar. Jag väntar, eftersom det alltid är jag som kommer hit först. Det är väl en del av rutinen, traditionen. Jag kommer hit i god tid och sedan sitter jag och väntar och blir allt ängsligare att du inte ska komma innan solen går ner. Du kommer ju alltid – alltid i sista ögonblicket, men du kommer. Ändå hinner jag bli lika ängslig varje gång. Så låt nu sommaren distrahera sinnena.

Jag ser sommaren runt omkring mig: tallarna bakom mig med fläckar av grönt gräs mellan stammarna; på båda sidor om mig strandkanten som löper bort i fjärran; den blå vattenytan under mig, utmed vilken just nu endast små, knappt synliga vågor rör sig; himmelen ovanför, utför vars sida solen kanar allt fortare och vars färg vattnet har lånat. Jag känner sommarens dofter: allt som grönskar, allt som blommar; dofter av strand, dofter av vatten; doften av värme som kommer att stanna kvar också när solen har sjunkit undan. Sommar­kvällens ljud – inget påträngande, men de finns där: det allra tystaste av kluckande där vattnet och klippväggen möts; surret av de insekter som ännu orkar vara aktiva borta vid grästuvorna; ett lätt brus från tallarna när en vindpust drar förbi; ett oidentifierbart rop från någon fågel i fjärran. Klippan, som värmts av solen hela eftermiddagen, ger en varm känsla av sommar i huden på mina ben. Faktiskt känner jag till och med smaken av sommar, tack vare det obliga­toriska grässtrået i min mungipa.

Överväldigande som den är, upp­levelsen av sommar, hjälper den emellertid inte mycket för att dämpa ivern i min väntan på dig. Snarare kan jag inte bärga mig tills vi båda delar upp­levelsen tillsam­mans. Nu måste du snart komma, solen står redan så lågt och den tycks bara falla fortare, ju närmre den kommer vattenytan därborta. Jag vänder mig dock inte om för att titta efter dig, det vore så fel, som att svika ett förtroende. Jag vet ju att du kommer. Dessutom så kröker sig stigen och gömmer sig bakom en tätare dunge av tallar och buskar, så jag skulle ändå inte se dig förrän du nästan var framme.

Fantastiskt, tänker jag, där jag sitter och ser ut över vattnet, viken tyngd det är i denna stillhetens rutin. Vi utför alla vår del med en orubblig trohet – jag, du och själva naturen omkring oss. Inte en enda kväll har solen skymts av moln på denna plats denna sommar. Inte en enda kväll har vattnet krusats av mer än de allra obetydligaste vågor, eller tallarna där bakom mig ruskats av mer än en lätt bris. En tyngd som får hela denna rutin att kännas lika absolut som dygnets växlingar. När har inte natt följt på dag? När har du inte kommit precis i sista ögonblicket?

Stillhetens rutin, förresten? Jo, det är det nog, trots ängslan inom mig. Det är en iver som är stillsam i all sin styrka. Jag väntar ivrigt på att du ska komma och vara vid min sida. Den ivern vill också att allt ska vara rätt och är därför också det enda som kontrollerar den ängslan den själv skapar, medan jag sitter stilla och väntar. Ängslan gäller ju allt som det skulle innebära om något blev fel i ögonblicket, i rutinen – om du faktiskt inte kom – men om ängslan hade kontrollen skulle den själv förstöra rutin och allt. Det finns egentligen inget skäl för ängslan, den är bara en krydda i väntandet. För du kommer ju alltid, så också i kväll, det gör du ju. Väl?

Det jag kommer att minnas starkast ifrån denna sommar, långt efter att den försvunnit till minnenas land, kommer kanske att vara just väntan. Alla ögonblick av väntan precis innan det oskattbara kommer. Väntan på att du ska dyka i vattnet efter mig. Väntan innan du säger de där orden som ruskar om hela tillvaron, orden och meningarna som alltid dröjer, eftersom du hämtar dem så djupt inifrån. Väntan på ögonblicket då du vänder dig emot mig med ditt gnistrande leende. Mest av allt kanske jag kommer att minnas ögonblicken då jag väntar i våldsam stillhet på att du ska sätta dig bredvid mig, i rutinen som är dagens höjdpunkt. Den som väntar på något gott, förväntar... En sommar fylld av väntan.

Nu har solen verkligen nått slutet på sin bana och jag kan tydligt se att detta blir den mest fantastiska solnedgång som någonsin skådats. Du får inte missa det här! Varför kommer du inte? Just som jag ofrivilligt tar sats för att vända på huvudet hör jag det lätta ljudet av bara fötter på stigen bakom mig. Plötsligt är jag helt lugn också inombords. Det enda lilla som blir kvar och kan skvallra om allt som rört sig där, är tyngden av mina andetag. Jag kastar inte ens en blick åt sidan när du sätter dig ner intill mig.

Hand i hand, i fullständig tystnad, ser vi solen slukas av – och sluka – sin egen spegelbild. En stund senare, medan allt fler stjärnor gör sig synliga på himmelen, går vi tillsammans tillbaka uppför stigen – tysta, hand i hand.

Kanonsång!

Åh, den här låten är så bra! Man kan höra den igen och igen - på hög volym. Länken går till Youtube, men videon kan du strunta i, det är själva låten jag gillar. Vad texten egentligen handlar om är inte heller väsentligt. Har du spotify så plocka fram låten där i stället.

Här finns allt: sång med känsla, tempo, stillsamt och vackert parti, skön rytm ...

Det finns fler bra låtar med dem, t.ex. All the thing she said.  Jag förstår inte att de överses totalt på radion - i alla fall på det som annars är mina favoritkanaler.

Tatu - Nas ne dagoniat

En kampsång i natten

(En helt nyskriven dikt, som kanske kan uppmuntra och inspirera i svåra stunder?)

Håll ut, vännen min, var stark

du ska åter få stå på fast mark

Var stark, min vän, håll ut

varje lidande har sitt slut

Om än natten gör dig aldrig så svag

kan hoppet bära dig till nästa dag

Låt den sköra tråden bli en kraftig lina

som släpar dig rakt igenom all pina

Men man känner sig så ensam när man lider

trots att människor har lidit i alla tider

Om du vågar gå här vid min sida

kanske vi kan hjälpas åt att lida

Ser du mig? Hör jag dig?

Lär jag dig? Bär du mig?

Du har aldrig förtjänat att ha det så svårt

det har kanske inte jag gjort heller ...

Finns det ändå en mening med det som känns hårt?

Är det en djupare sanning som gäller?

Är vår kamp livets allra största läxa?

Det är i lidandets mylla som modet gror

Vi märker när vi tar chansen att växa

att vi är så mycket starkare än vi tror

När gryningen kommit var det kanske inte så viktigt

att vi får ha det som bäst nu och här?

Kanske tycker vi då att det som räknas på riktigt

var vilken sorts människa vi är?

Ibland så ...

Idag, efter att jag kom hem, har jag suttit på balkongen och bara njutit av solen, musik och lite fredagsgott.

Det är förstås inget märkvärdigt med det, egentligen, men de som känner mig vet nog vilken inneugglare jag är när jag är för mig själv - vilket jag är för det mesta. Så för mig är det ovanligt att jag utnyttjar balkongen på det viset.
Får väl bekänna att jag snabbgluttade på datorn om jag fått någon post eller hälsning, men jag blev inte fast direkt i alla fall.

Får väl också bekänna att balkongvistelsen var relativt kort, men efter att solen gömmer sig bakom huset tvärs över gården blir balkongen inte lika trivsam. Så varmt är det inte ännu.

Så nu sitter jag vid datorn. Tänker skriva ned några verser jag gått och grunnat på medan jag har jobbat i veckan. Men kanske blir det även annat gjort än bara datorsittande i eftermiddag/kväll.