Apan Titalin satt på en tjock gren som sträckte sig ut över floden och stirrade oupphörligt uppåt mot någonting bortom vattnet. Hennes kompis Koto kom och satte sig bredvid.
”Vad gör du, Titalin?”
”Du, titta på det stora Kungsträdet där på andra sidan”, uppmanade Titalin. ”Det som står precis vid flodbanken. Titta högt uppe i kronan. Vad ser du?”
Koto tittade och tittade. ”Är det inte en stor apa som sitter och gungar på en gren?”
”Jo, precis. Så stor, så hög, så nöjd. Upphöjd över alla andra. Aporna på andra sidan floden är så högfärdiga. De tror bestämt att de är bättre än vi på den här sidan. Bara för att de har så många fina höga träd att sitta i. Lätt för dem att sitta där och vara högfärdiga. Jag skulle önska att någon ville visa dom där borta att det finns apor från den här sidan också som kan ta sig lika högt.”
”Ja”, svarade Koto, ”någon borde allt lära dem en läxa.”
”Exakt!” Titalin kliade sig frenetiskt under armen ett ögonblick. Så vände hon sig om och svingade sig ned på grenen under. ”Nej, nu är jag hungrig. Det finns visst fina mogna syltfrukter i ett träd borta på Tjatterkullen. Ska du med?”
”Nej.” Koto menade inte att vara oartig. Hon vände sig hastigt om och dolde tänderna mot sin vän. ”Jag menar: Nej tack, jag har precis ätit.”
