Inspirerande livsöden!

Anna och Emma var båda friska, starka personer som jobbade på en byggfirma. En dag kollapsade deras byggnadsställning och de störtade till marken mitt i röran av ställningens komponenter. Anna slungades åt sidan och blev liggande på en fri yta mellan bråten. Emma hamnade under en av de långa metallstörarna och klämdes fast. Så snart bråten stillat sig började hon dock röra på sig och med nästan övernaturlig styrka lyckades hon lyfta och pressa undan stören från sitt bröst och bli fri. Hon reste sig genast och satte sig skyndsamt i säkerhet, sekunder innan den instabila fasaden välte utåt och helt begravde resterna av byggnadsställningen.

Av detta kan vi lära oss att om man bara vill tillräckligt mycket och tror på sig själv så kan man klara varje situation man får möta, och vi ser också hur viktigt det är att precis som Emma genast resa oss igen när vi har fallit. Om man däremot ligger kvar, som Anna, så - hm, va? - åh jaså! Jo, eh, stören hade visst brutit Annas nacke i fallet.

Vad ville jag då egentligen få sagt med detta? Jo, om du är en av dem som framgångsrikt lever efter filosofin att du klarar allt du möter, så länge du har en stark vilja och tro på dig själv, så är du bara att gratulera! Jag är enbart positiv till det i sig. MEN: Använd aldrig din filosofi och dina erfarenheter till att döma andra människor, som inte blivit lika framgångsrika som du. Du vet aldrig alla detaljer i deras situation, inte ens om du "gått igenom samma sak". Det finns människor som inte kan resa sig hur gärna de än vill, inte ens om de fortfarande tror att de kan det.

Att ta del av andra människors livsöden kan i sanning vara väldigt inspirerande och utmanande. Tro bara aldrig att din egen levnadshistoria skulle fungera som det ultimata receptet för alla dina medmänniskor som har det kämpigt, och att enda orsaken till att detta inte fungerar är att de inte lyssnat ordentligt på dig.

För min del: Så länge du inte betungar mig med en massa förväntningar, så lyssnar jag gärna på din inspirerande levnadsberättelse. I synnerhet om du är bered att utan pekpinnar orka lyssna på min.

Då han svek henne

Borde han straffas för det han gjorde?

Men hon är nog ändå inte bitter.

Kanske för att hon inte borde,

men mest för att hon inte gitter.

Det fanns aldrig någon plan,

nej, allting var en lek.

Solen lyste den där da'n.

Dagen då han svek.

Man kan undra vad han tänkte på.

Han som just gett henne sin ring.

Men han blev väl vårdslös då,

och tänkte på just ingenting.

En hård dom kan man tycka:

Ska man så straffas för det man gör,

om man lever i sin lycka,

alltför mycket för att se sig för?

Det tycktes ju som att hela världen

i välvilja log,

den där dagen då han svek henne

och gick och dog.

Det ultimata vapnet

Jag suckade tungt där jag satt vid mitt stora elfenbenskrivbord. Fullskrivna papper låg i travar över hela skivan. Rapport efter rapport om folk som på ett eller annat sätt ville trotsa mig. Jag kastade grymtande det senaste bidraget på en av högarna och tittade upp på Lackey som stod på post innanför dörren.
  ”Om nu alla är så noga med att kalla mig en maktfullkomlig diktator, varför envisas de ändå med att inte alls göra som jag säger?”
  Lackey skakade på huvudet och ryckte på axlarna. ”De måste väl helt enkelt vara mycket tröga, min herre.”
  Jag suckade igen och trummade med fingrarna på min nya förgyllda pistol, som låg ovanpå en av de mindre pappershögarna.

Just då hördes en öronbedövande knall, samtidigt som jag kände en stark krutlukt och hela rummet blev disigt av rök. Lackey skrek och rusade fram för att skydda mig, men såg ut att springa emot något och föll till golvet. Röken samlade sig över honom, för att i nästa ögonblick tätna till en gestalt. Ovanför en kvardröjande molnslöja svävade nu överkroppen av en mycket muskulös man i kamoflagegrönt linne och med en officersmössa på huvudet. Figuren bugade mot mig och började tala: ”Vad önskar min herre?”
  ”Ve-Vem är du?”
  ”Jag är vapnens ande, som du kallade på när du knackade på pistolen du nu håller i handen, min herre. Jag är kapabel och förpliktigad att utföra varje destruktiv önskan min herre yttrar till mig.”

Spårkod AA398HT7G

Jag kommer alltid att minnas det som att det var fyra personer närvarande. Så var det inte riktigt. Där var en gammal Tipol-veteran – slätstruken och anonym, som alla blir med tiden. Där var en mordisk galning till förrädare i en Tipol-rekryts gröna uniform. Där var en liten förskrämd, förvirrad, förtvivlad och förgrymmad gosse.
  Där var också kroppen av en som inte längre var närvarande. Den viktigaste människan i världen. Min far. Den finaste människan världen har skådat.
  Jag minns att jag var den där lille pojken. Ännu idag minns jag precis hur gossen upplevde den stunden. Jag kom in genom dörren just som galningen mördat min far. Jag såg min fars kropp rasa ihop och galningen respektlöst lägga ned den på golvet.
  Den äldre mannen dök samtidigt upp i dörröppningen mittemot. Så veteran han var kom han för sent. För en sådan försummelse kan man väl nästan säga att han förtjänade det som hände sedan. Han måste själv ha tyckt så, i alla fall. Han blev stående helt handfallen och tycktes mumla för sig själv. Mördaren gick fram, tog tag i honom och satte munnen till hans öra. Strax därpå låg även veteranen död på golvet.

"Du är dum, ju!"

Nu och då under din livsresa kommer du att stöta på människor som av någon anledning bildar sig en felaktig, negativ uppfattning av dig och som sedan tolkar allt du säger och gör utifrån denna vrångbild. Även om detta är en tråkig insikt så är det bra att vara medveten om det. Då kan du nämligen förstå att det inte alls handlar om dig när inget duger, när inget sägs eller görs rätt. Eftersom du är dömd på förhand finns det inget som helst som du kan göra för att behaga en sådan person.

Så försök inte. Lev ditt liv och acceptera att denna person inte gillar "dig", d.v.s. den de intalat sig att du är. Om det än är en arbetskamrat eller någon annan du träffar dagligen. Att de är sura och griniga är de själva ansvariga för, inte du. Försök inte behaga dem, det går inte.

De kommer aldrig att kunna behagas av dig -- så länge som de håller fast vid sin vrångbild. Huruvida de håller fast eller släpper beror på dem, inte på dig. Du kan och ska inte göra något. Lägg din energi där den gör nytta i stället.

För att jag inte ska bli missförstådd så låt mig framhålla att jag visst tror att människor kan ändra sig. Jag säger bara att ansvaret att förändra en annan människa inte ligger på dig. Jag tror också på att vi visst kan påverka varandra, men det är fortfarande en annan sak. Om du älskar din nästa och ber för dina fiender så ökar deras chanser till omvändelse väsentligt. Du kan dock inte "älska" en annan människa med målet att de ska älska dig. Du kan bara älska villkorslöst. Där ligger ditt ansvar. Vad resultatet blir är bortom ditt ansvar.

Till sist, en bön: För din egen skull, var aldrig den där personen som det är omöjligt att behaga. Du kommer inte att trivas.

Döm mig inte

Ja, det var jag – jag kan inte ljuga för dig. Inte medvetet. Det var jag som slog sönder den. Men det var i misshugg: det var inte den jag var arg på. Den fanns bara där, tillhands, när jag blev arg.

Jag vet inte riktigt varför jag tog till just den. Den hängde intill mig på väggen. Jag hakade ned den och lyfte den högt. Utan att tänka visste jag väl att det skulle bli effektfullt att använda den. Jag sprang, jag slog. Det var jag. Jag var så arg. Då. Jättearg! Nu är jag inte arg längre. Jag känner snarare … just ingenting.

Du, titta inte på mig sådär, som om jag gjort något brottsligt. Jag vet att den var dyrbar, men det var som sagt inte avsiktligt som jag förstörde den.

Jo, visst förstod jag att den skulle gå sönder. Det var förstås meningen. Någonstans ville jag säkerligen att mitt tillhygge skulle ta mer skada än han skulle göra. Han skulle framför allt uppleva dramatiken, äntligen förstå hur arg, hur vansinnig, han gjort mig. Så jag offrade den. Fastän jag visste att den var dyrbar. Den var det vackraste jag ägde, verkligen ägde.

Jag visade faktiskt prov på en riktigt pricksäker reaktion där, mitt i ilskan, när jag tänker efter. Han hade precis slagit hela mitt liv i spillror, och sedan bara vänt sig bort. Då tog jag det enda riktigt vackra jag hade kvar och slog det i spillror över hans huvud. Den enda replik jag hade kvar att ta till.

Att även den kunde vålla så mycket skada – det insåg jag egentligen aldrig. Inte förrän det var för sent. Rött. Rött under, över och, framför allt, ut ur halsen. Han föll ihop direkt. Jag får aldrig ens veta om han hann uppfatta min replik.

Den var tung och skärvorna var både vassa och hårda. Det har jag fått känna själv. Är det inte nog? Varför tittar du på mig sådär? Dömande. Vad är jag skyldig till? Det är ju inte som om jag gjorde det med flit. Jag hann aldrig ens tänka. Jag insåg inte resultatet. Inget var planerat – verkligen inte.

Jo visst, jag kan inte förneka att det var jag som tog den. Som slog sönder den i en viljehandling. Men jag hyste inte något agg till den. Jag kom emot den i misshugg. Min blick och mitt fokus var helt riktat på något annat. Då.

Nu ser jag bara dig. Din dömande blick, som antagligen är det sista jag kommer att se i livet. Här, där jag sitter böjd över den stora skärvan i min mage. Har jag det inte svårt nog? Min skatt ligger i spillror. På skärvorna omkring mig talar det röda om detta som jag själv inte orkar tala om. Allt är slut, och det är på väg att sluta. Hur kan du envisas med att se på mig på det viset?

Hur skulle jag kunna låta bli?

Mån-åh-låg

Ditt strålande ansikte kan göra mig till poet

För det är något utav det vackraste jag vet

Ibland är du ny, ibland full, ibland halv

Men alltid så ensam på ditt himlavalv

Jag vet ett ansikte, lika vackert som ditt

Vet också så väl, det kan aldrig bli mitt

Jag älskar att vandra under ditt fulla sken

men sörjer så djupt: jag går där alltid allén

Vådan av …

Så hade den äntligen kommit, dagen för VD:ns årliga besök i Östra Avdelningen. Maximilian Heibriis, chef för Mellansektorn, ansvarade för dagens program och skulle leda presentationen. Han tog själv emot VD:n i dörren.

”Goddag, goddag, välkommen!”

”Tack, Max. Är gänget samlat?”

”De är här allihop och alla är redo att visa vad de går i.”

”För.”

”Va?”

”Vad de går för, menar du kanske?”

”Ja just precis, som sagt! Jag har samtalat med dem via mejl de senaste månaderna för att försäkra mig om att de har något intressant och säljande att presentera idag.”

”Via mejl? Har det gått bra? Du vet vad jag har sagt till dig: Du blir lite svårbegriplig i dina texter ibland.”

”Äsch! Det har gått jättebra! Det här är jordnära människor, precis som jag. Kommatering och annat sånt tjafs är inget som spelar någon roll för dem, det är orden som är viktiga, och är det något jag vågar säga om den här skaran så är det att de tar mig på orden. Jag har mycket plikttrogna unders... underlydande.”

”Jaha, ja, vi får se …” VD:n vände sig om: ”Låt mig presentera Styrelseordförande Rickard Lindberg, som är med mig idag.”

”Goddag, goddag, välkommen!”

Är jag ensam? :-(

(Även publicerat på K1:s forum.)

"Genom sitt djurliknande utseende älskar hunden att leka med [hundleksaken]."

"Med sitt minimala mått ... räcker det med bara en hand för att både bläddra och hålla i boken."

Meningar som dessa hör eller läser jag titt som tätt. Är det bara jag som tycker att syftningsfelen är larmande uppenbara och störande?

Är allt vad korrekturläsare heter utdöda? Eller är dessa formuleringar allmänt vedertagna nu, för att "man fattar ändå vad som menas, skit i grammatiken"?

Eller är jag alltså ensam: "Vad yrar Olle om, här finns ju inga fel?" (Finns det någon som kan rekommendera en lämplig sten att krypa ned under? "Med sin vikt på två ton kommer Olle att bli kvar därunder för gott ...")

Allmänbildning: Matematiklektion

Det cirkulerar en omröstningsfråga på internet, nämligen följande:
40+40*0+1 = ?

Om man nu låter bli att se detta som en demokratisk fråga, utan bryr sig om hur en matematiker ser på det numeriska uttrycket ifråga (vilket kan vara bra om du vill bli matematiker själv, eller åtminstone ha en gnutta chans att begripa hur i hela världen de tänker egentligen) ...