Tankarna nedan kom plötsligt för mig en lördagsmorgon för en tid sedan. De blev nedskrivna direkt och publicerade som ett facebook-inlägg. Jag kan inte minnas att det kom för mig på grund av något särskilt precis då. Det var väl inre tankar som mognat till något som kunde formuleras och så flödade de fram. Efter detta har jag fått en diagnos om autism nivå 1, och jag ser inte autism som någon missbildning, men innan jag visste vad en del av mina svårigheter kommer från var det en passande beskrivning i detta sammanhang och i stort står jag lika mycket för texten idag som när den skrevs.
Idag har jag fått sådan lust att skriva något om val - val i livet. För jag är osäker på om alla är medvetna om att det finns olika sorters val vi gör i livet. Att det är olika för olika människor vilken sorts val och hur många de kan göra genom livet. Följ mig i några tankar, om du orkar och så väljer.
Tänk dig att du har en vän som varit rullstolsburen så länge du känt henne. En dag öppnar hon sitt hjärta för dig och berättar hur innerligt hon hatar sin rullstol. Skulle du då svara: "Men varför väljer du då att sitta i den?"
Tänk dig att din arm blir skadad, du får röta i benet och måste välja mellan att amputera armen eller dö. Skulle du sedan vilja att folk tittade lite snett på dig och sa: "Den där har valt att gå enarmad genom livet." Om inte, varför? Orden skulle ju vara sanna.
När folk ser på mig ser de att jag har alla lemmar och deras funktion i behåll. Sinnena också. Jag är talför, har ett märkbart intellekt och till och med vissa sociala färdigheter. Ett öga som bara söker det uppenbara ser aldrig att mina medfödda missbildningar och under livet erhållna skador alla sitter på insidan av mig.
Då och då kan jag känna ett behov av att öppna mitt hjärta, uttrycka sorg över att jag inte har en egen familj, eller över någon annan dröm som aldrig blir verklighet. Det är dock mycket sällan jag vågar göra detta, för oavsett vilket sammanhang jag är i, känns det som att det troligaste är att jag får en sned blick och ett ord eller en tanke att det är de val jag själv har gjort i livet som lett mig dit jag är idag.
Jag önskar att jag skulle kunna komma ihåg detta, när jag tittar på andra och undrar över de val de gjort eller inte gjort i livet.
Det går att motivera en kreationistisk verklighetsuppfattning på många sätt, men jag menar att det enklaste sättet att närma sig den är från endera av två synbarligen skilda håll: det vetenskapsmotiverade eller det bibelmotiverade. Båda är lika giltiga och nödvändiga, de måste förenas för att formulera en specifikt kristen kreationism, men de hämtar sin respektive motivering ur två olika källor, och många har hittat in i kreationismen från endera av dessa håll.
I det ena fallet har man observerat världen man lever i med vetenskapliga metoder och utifrån observationerna kommit fram till slutsatsen att det observerade måste ha designats och framställts av en oerhört kreativ och mäktig skapare, som man därför vill lära sig mer om. I det andra fallet har man börjat med att läsa om en namngiven Skapare i Bibeln och kommit fram till slutsatsen att den beskrivna skapelsen handlar om just den värld man själv lever i, och att allt däri därför måste relateras till skapelseberättelsen och Skaparen.
Själv kom jag ursprungligen in i kreationismen utifrån den senare motiveringen. Jag har sammanställt tre texter där jag försöker beskriva varför jag uppfattar att Bibeln motiverar det som många specifikt kallar en ungjords-kreationistisk hållning.
Del 3: Fler enskilda argument för en bibelmotiverad kreationism.
Min presentation av den bibliska grunden för en ungjords-kreationistisk hållning och verksamhet fortsätter nu med att jag går vidare på detaljnivå, med specifika bibelsammanhang. Jag kommer främst att utgå från texterna i de första kapitlen i 1 Mosebok, men också försöka belysa dessa texter från andra håll. Då ska jag försöka hålla mig så mycket som möjligt till att tolka Bibeltext med hjälp av Bibeltext. Jag kommer att citera från Kärnbibeln. Som ingång tar jag ofta avstamp i att bemöta resonemang jag noterat hos teistiska evolutionister.
Mitt svar på: Bibeln berättar att Gud skapade, men inte hur (eller under hur lång tid).
Argumentet i sig är delvis sant, men blundar för helheten och enheten i berättelserna. Bibelns första vers lyder: ”I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden.” Det första som händer, det ursprungligaste av ursprung är att Gud skapar universum. Tid, rum och materia tillsammans med det vi kallar naturlagar skapas. Här säger inte Bibeln hur det går till, troligen kan det inte förklaras närmare än såhär i mänskligt språk. Ordet för ”skapa” här är "bara", det som brukar beskrivas som gällande att skapa ”ex nihilo” – ur intet. Det skapade härleds inte ur något annat – än Gud själv.
Här vill jag passa på att lägga in en viktig not, som är avgörande när vi ska relatera Gud och det skapade till vetenskapen. Allt som vi kan observera med våra sinnen och studera med intellektet, allt är alltså skapat av Gud. Något ”Före”, ”efter”, eller ”utanför” detta finns inte. Det vill säga: där finns ingenting annat än Gud själv. Skaparen är inte en del av det skapade och kan inte observeras med vetenskap. I sin kärlek har Gud valt att vara närvarande i det skapade och till och med uppenbara sig för oss människor, men han är inte på något sätt begränsad av sin skapelse. Naturlagarna som han skapade lyder under honom, inte tvärt om.
För att kunna förstå Bibelns berättelser måste vi därmed lägga till vår världsuppfattning ytterligare begrepp som står helt utanför det som kan förklaras med vetenskap: Under och mirakel. Dessa ord beskriver hur Gud agerar rakt in i det skapade, utan begränsningar från de lagar som vanligen styr det skapade. När jag läser Bibeln ser jag hur skapelseberättelsen genomsyras av Guds mirakulösa handlande. Vetenskapen kan aldrig uttala sig om själva undren och miraklen, men den sanna vetenskapen formuleras med utgångspunkt från vår kunskap om de mirakel som Gud i sin kärlek har uppenbarat för oss. Nu tillbaka till Guds Ord.
Fortsättningen av skapelseberättelsen ges oss utifrån jordens perspektiv och "skapandet" beskrivs vid sidan av några "bara" ofta med "asah", ett ord som kan tolkas som att ge en viss funktion, eller att färdigställa. (Jag kan inte hebreiska, men min källa är den förklarande texten i Kärnbibeln.) Inledningen berättar för oss att jorden ännu var "öde och tom", den saknar förutsättningarna för liv. Gud sätter genast igång med att organisera förutsättningarna för livet och skapa det. Detta sker genom att han återkommande talar och säger en variant på: ”låt det bli/låt så och så ske” och Bibeln berättar att det sker i enlighet med Guds Ord. Från och med nu har vi alltså ett slags beskrivning av hur och vi har även tydliga tidsangivelser. Det berättas att det blir afton och morgon och dagarna omnämns med räkneord. Under sex dagar färdigställer Gud sin skapelse, återgivet ur ett jordiskt perspektiv.
Gud säger först ”Låt det bli ljus” och det blir ljus (på jorden). Så skiljer han ljuset från mörkret och kallar det ena dag och det andra natt. (Kanske sätts jordens rotation igång nu.) Sedan blir det kväll och morgon, ”en dag”, eller dag ett. Här definieras ”en dag” i betydelsen ett dygn; efter att det blivit kväll och morgon är dag ett över. Sedan får vi fem dagar till, skilda åt av kväll och morgon och beskrivna med på varandra följande räkneord. Under dessa dagar framträder land skiljt från vatten, himlakropparna tilldelas sin funktion från jordens perspektiv, växtlighet och animaliskt liv skapas och slutligen under den sjätte dagen också människan. Vidare läser vi att Gud återkommande betraktar och konstaterar att ”det var gott”, den sjätte dagen att "det var mycket gott". (Om jag måste tro att Gud skapade genom årmiljoner av lidande och död, när i allt detta sades dessa ord?)
Nästa dag (början på kap 2), den sjunde dagen, upphörde Gud med (andra översättningar: vilade från) att färdigställa allt det han skapat eftersom han var färdig med det. Även om jag menar att alla människor är skapade av Gud läser vi här att processen att färdigställa universum för liv och att skapa livet och människan fullbordades och upphörde inom en vecka.
Bekräftas tanken på skapelse under sex dagar någon annanstans i Bibeln? I Andra Mosebok talar Gud själv till Israel och ger dem genom Mose budorden för första gången. Vid givandet av sabbatsbudet säger han, 2 Mos kap 20, vers 11: ”För under sex dagar färdigställde Herren himlarna och jorden, havet – ja, allt som finns inom dem. Men han vilade under den sjunde dagen. Det är därför Herren har välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helgad dag.”
Jag tar inte lätt på när det står ”Gud skapade”, ”Gud talade” eller ”Gud såg”. För mig presenterar texten inte en myt, inte heller en allegori eller något sådant. Vad jag förstår är språkbruket och textuppbyggandet i Moseböckerna så rikt att det titt som tätt kunde kallas lyriskt ur det perspektivet, men skildringen i sig av vad som sker är saklig, inte poetisk i betydelsen ”bildspråk” eller dylikt.
Genast efter detta kommer den första toledot ("fortsatta historia", se min föregående artikel) himlarnas och jordens toledot, den fortsatta berättelsen om Guds fullbordade skapelse. Här återberättas kort vissa av skapelsehandlingarna en gång till, eftersom fokus nu riktas mot människans behov och vidare till hennes specifika tillblivelse, unika position och uppgifter, innan det fortsätter med hennes handlingar och konsekvenserna av dessa.
Mitt svar på: Adam betyder ”människa”, ”mänsklighet” (hela, eller den ursprungliga).
Meningen i sig är korrekt, men om man med det vill hävda att det inte fanns en person med egennamnet Adam, så förstår jag inte hur man har läst sin Bibel. I 1 Mosebok 1:27 läser vi om hur Gud på den sjätte dagen skapade människan, hebreiska: adam, till sin avbild och till man och kvinna. Vidare att han uppmanade den att uppfylla jorden och råda över den. Det är tydligt att det här pratas om mänsklighetens ursprung och ursprungliga uppdrag. Men det är också tydligt att det även syftar specifikt på de båda första människorna, om inte annat så när man fortsätter att läsa i kapitel två och vidare om den ”fortsatta historien om himlarna och jorden.”
Vi får veta att Gud skapade en enskild ”adam” först, formad av stoft från jorden, och att han andades in livsande i hennes (människa är femininum på svenska) näsa. Lite senare läser vi att Gud placerade mannen i Edens trädgård. Efter att mannen presenterats för djur och flygande varelser av olika slag konstateras att mannens ensamhet inte lindras av detta. Då tar Gud, efter att ha sövt honom (!), ”en del från hans sida” och sluter till med kött. Från denna del modellerar han en kvinna. Bibeln berättar att när mannen (hebreiska: ish) ser henne börjar han tala och kallar henne kvinna (hebreiska: ishah) för att hon är tagen av man.
I Matteus 19:4 säger Jesus: ”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?” [min kursivering] innan han fortsätter med att citera 1 Mosebok 2:24, ursprunget till äktenskapet, dit vi nu nått i vår läsning.
Vi läser vidare flera detaljer om dem, de var nakna utan att blygas, de samtalar med ormen (Uppenbarelseboken slår fast att detta syftar på djävulen), äter av frukt och ger till varandra, och samtalar sedan med Gud. Efter syndafallet skäms de inför varandra och Gud och försöker skyla sig med löv. Gud uttalar dom över dem – och hela mänskligheten – ger dem heltäckande kläder av djurhudar och förvisar dem från trädgården.
Jag tolkar förresten texten som att kvinnan var en genetisk kopia av mannen, förutom att hon hade två x-kromosomer, i stället för en x- och en y-kromosom. Jag tycker att det är en intressant observation, att innan syndafallet beskrivs individerna bara som mannen och kvinnan, i viss mening tycks de fortfarande båda ha varit den första Adam, fram till och med syndafallet. Efter syndafallet kallar mannen kvinnan för Eva ("livskälla"), och tycks per automatik ha fått behålla Adam som egennamn.
Härefter kan vi läsa att Eva födde barn, parets tre första söner är namngivna, men de fick både söner och döttrar (1 Mosebok 5:4). Vi får veta detaljer om de namngiva sönerna och dessas ättlingar, inklusive citat från Kain och en ättling till denne. Om tredje sonen Set får vi veta att Eva såg honom som en ersättning för Abel, som Kain slog ihjäl. Berättelsen om Adam slutar med att specificera hur gammal han var när han blev far till Set och sedan hur gammal han var när han dog (efter att han blev far till söner och döttrar). Detta mönster följs sedan, med en rad på varandra följande ättlingar, via bland annat Henok och Noa, till Abraham, Isak och Jakob.
I Jesus släkttavla i Lukas evangelium (kapitel 3) går Lukas hela vägen tillbaka, ”son till … son till”, förbi David, förbi Abraham, till ”… son till Set, son till Adam, son till Gud”.
Paulus refererar utförligt i 1 Korintierbrevet 15 och Romarbrevet 5 till den första människan, Adam, och att det var genom en enda människa som synd och död kom in i världen, liksom räddningen kommer genom en enda människa, den andre/sista Adam. (Att död kom in i skapelsen genom Adam motsäger också att Gud skulle ha skapat genom årmiljoner av död.)
Det finns mer att säga om Adam, men detta bör räcka till för min retoriska fråga: Kan man vid det här laget fortfarande insistera att Adam aldrig presenteras som en specifik historisk individ i Bibeln?
Bibelns historiska berättelser omfattar ofta plats och tid. Tidsangivelser för urhistorien.
Ungefär från tiden för folket Israels tillblivelse har vi idag tillgång till (avskrifter av) olika historiska dokument som tillsammans med arkeologiska fynd kan ge en relativt klar bild av riken, folk och kungar på jorden. Vi får ett grepp om deras förhållanden till varandra i tid och rum. När Bibeln ger oss historia från Israel och framåt, refererar den ofta till välkända personer och händelser i världshistorien, vilket ger oss goda plats- och tidsramar för de olika bibliska händelserna.
Jag är inte historiker, men vad jag förstår finns det vid sidan om Bibelns berättelse om jordens historia fram till Abraham, Isak och Jakob inte många andra pålitliga källor för denna tidsperiod, som vi kan kalla urhistorien. För mig framstår det som tydligt vid en enkel bibeltrogen läsning av Första Moseboken, att Gud omsorgsfullt ser till att vi ska kunna räkna fram en tidsram även för urhistorien, ända tillbaka till skapelsen, tack vare en noggrann släkttavla från Adam, far till son till son, med åldern för varje generation tydligt angiven, ända fram till Jakob, som är Israel.
Samhörigheten mellan alla böckerna i både Gamla och Nya Testamentet i Bibeln.
Om vi fortsätter att gå ned i detalj kan vi hämta fler exempel ur mångfalden av citat i Nya Testamentet som bekräftar berättelser ur Gamla Testamentet, 1 Mosebok inkluderat. Hittar vi specifika referenser till berättelsen om Noa och floden? Vi kan börja i Lukasevangeliet 17:26, 27, där Jesus talar: ”I Människosonens dagar: Då ska det vara som på Noas dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken. Sedan kom floden och gjorde slut på dem alla.” Sedan gör Jesus en liknande jämförelse med hur det gick för staden Sodom på Lots dagar, han som var Abrahams brorson. Jesus referenser till vad folk gjorde ”på dagarna” är inte några direkta citat ur 1 Moseboken, utan snarare ett samförstånd med dem han talar till: Redan i dessa dagar gjorde folk såhär.
Petrus gör en liknande referens till dessa händelser i 2 Petrusbrevet 2:5-9. Sedan kommer i kap 3:5-7 den kanske tydligaste bekräftelsen på att det, precis som det står i ursprungstexten, rörde sig om en världsvid översvämning: ”De bortser medvetet från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som uppstod ur vatten och genom vatten i kraft av Guds ord. Genom vatten och Guds ord dränktes den dåtida världen och gick under. Men de himlar och den jord som nu finns har genom samma ord sparats åt eld och bevaras fram till den dag då de gudlösa människorna ska dömas och gå under.”
Jag får nöja mig med referenser här, men jag hoppas att det framgår att jag bara har skrapat på ytan beträffande all samstämmighet i Bibeln. Det är all denna oskiljaktigt sammanflätade Sanning genom hela Bibeln, som för mig, och som jag tror för en stor skara andra, leder till att om vi upplever oss tvungna att sluta tro på sanningen i en del, till exempel de första 11 kapitlen, ja då tvingas vi oundvikligen att sluta tro på sanningen i dess helhet. Det som återstår är att antingen kasta ifrån sig hela Bibeln eller omprogrammera sig till att bara betrakta den som en samling gamla myter som i bästa fall kan innehålla ett korn av sanning. Tyvärr är det precis detta som i våra tider har drabbat många, som låtit världens "visdom" bedra dem. Det är därför jag ser det som så viktigt att aktivt försvara alla Bibelns sanningar!
Det kan finnas mycket i det som jag skrivit som du inte alls håller med om, men jag hoppas att jag har lyckats redogöra för varför inte just jag kan vara annat än kreationist, så länge som jag är kristen.
Det går att motivera en kreationistisk verklighetsuppfattning på många sätt, men jag menar att det enklaste sättet att närma sig den är från endera av två synbarligen skilda håll: det vetenskapsmotiverade eller det bibelmotiverade. Båda är lika giltiga och nödvändiga, de måste förenas för att formulera en specifikt kristen kreationism, men de hämtar sin respektive motivering ur två olika källor, och många har hittat in i kreationismen från endera av dessa håll.
I det ena fallet har man observerat världen man lever i med vetenskapliga metoder och utifrån observationerna kommit fram till slutsatsen att det observerade måste ha designats och framställts av en oerhört kreativ och mäktig skapare, som man därför vill lära sig mer om. I det andra fallet har man börjat med att läsa om en namngiven Skapare i Bibeln och kommit fram till slutsatsen att den beskrivna skapelsen handlar om just den värld man själv lever i, och att allt däri därför måste relateras till skapelseberättelsen och Skaparen.
Själv kom jag ursprungligen in i kreationismen utifrån den senare motiveringen. Jag har sammanställt tre texter där jag försöker beskriva varför jag uppfattar att Bibeln motiverar det som många specifikt kallar en ungjords-kreationistisk hållning.
Del 2: Grunden för min bibeltro och varför jag insisterar på att Bibeln är historiskt sann.
Under olika tillfällen i livet har jag utifrån mina ståndpunkter som så kallad ungjordskreationist hamnat i diskussioner med kristna som haft annorlunda ståndpunkter. Ibland har det då förvånat mig hur svårt vi kan ha att förstå varandra, eller hur en part hänger upp sig på en detalj som för den andra parten tycks oväsentlig för diskussionen. På senare tid har jag börjat förstå att många har så mycket svårare för att se var vi (ungjords-)kreationister ”kommer ifrån”, än vad jag som är så hemma i ståndpunkterna kunnat inse. Därför har jag bestämt mig för att försöka förklara så mycket jag kan om grunden i min gudstro och omfattningen av min bibeltro, vilka ligger under och helt innesluter det som jag lägger in i begreppet ”kreationism” som ett specifikt vetenskapligt förhållningssätt, och inte bara den mest allmänna betydelsen, att man tror att världen är skapad på ett eller annat sätt.
Jag är alltså en del av vad vi brukar kalla en kreationistisk rörelse, som betonar att vi tror att världen är skapad av Gud så som Bibeln beskriver det. När jag nu vill förklara våra ståndpunkter djupare än så måste jag först göra reservationen att jag egentligen bara kan redogöra för min egen grund för min tro. Jag har inte gjort en empirisk studie kring vilka grunder medkreationister har för sina ståndpunkter. Att jag ändå tror mig tala för fler än mig själv kommer ur det faktum att vi praktiskt taget aldrig diskuterar just detta. Det framstår nämligen som att vi redan är på det klara med dessa bitar, trots att att vi, efter vad det verkar, var och en på egen hand har kommit fram till väldigt likartade utgångspunkter.
Det är förmodligen just detta att vi meningsfränder så självklart möts i dessa ömsesidiga men vanligen outtalade utgångspunkter som kan göra det svårt för oss att se precis hur mycket vi behöver förtydliga för andra. Jag får väl också lägga till här att även om jag gör antagandet att mina medkreationister skulle hålla med mig om det mesta jag förklarar utifrån mig själv här nedan, betyder det inte att de skulle ha formulerat allt på samma sätt, om det varit de som skrev texten.
Min ambition är att nu försöka måla upp grunderna för min bibeltro, vilket är nyckelordet för vad jag vill förklara här, först genom att använda de stora ”penseldragen” för att ge helhetsbilden, innan jag efter mina begränsade förmågor försöker gå in på finare detaljer med förklarande och belysande ”penseldrag”.
Den första grunden är att jag tror på Gud (med stort G), Herren, den Evige, Skaparen, alltings ursprung och upphov. För mig är detta integrerat med tron att Bibeln är Guds Ord. Generellt sett är Bibeln det främsta sättet som Gud uppenbarar sig för oss på. För den oinvigde är det viktigt att framhålla att ”ordet” i Bibliska termer handlar om något mycket djupare än bara bokstäver eller uttalade stavelser på rad. Guds Ord är auktoritet. Det är Sanning, i en bredd och ett djup av betydelser. Bibeln består av en mängd olika böcker, författade av väldigt olika personer, men alla texter som är samlade i den är inspirerade av Gud på ett unikt sätt som gör dem till Guds Ord, som likt Gud själv är synonymt med Sanning.
Dessa trons grundvalar är inte något jag kommer fram till genom enbart intellektuellt resonemang. Om vi bara ska resonera på det viset hamnar vi lätt i ett cirkelresonemang. Förenklat: ”Bibeln lär oss sanningen om Gud och Gud ger Bibeln dess auktoritet som Sanning.” Denna tro är kanske snarare ett axiom jag fått i mig genom Bibelns och tillbedjans ”modersmjölk”. Eller, om jag uttrycker det mindre krystat: genom uppenbarelse.
För mig innebär det faktum att Bibeln är Sanning ganska naturligt att även det som Bibeln berättar är sant. Det kan för all del utifrån olika kontexter handla om sanning på olika vis. Här finns emellertid en i sammanhanget viktig grund i min bibeltro: När Bibeln berättar historia så är denna historiskt sann – tillsammans med, men också oskiljaktigt från, alla övriga sätt den är sann på. Bibeln berättar väldigt mycket historia och när den gör det ser jag den alltså som en pålitlig historiebok. På motsvarande sätt ser jag den som pålitlig (men inte alltid lättbegriplig) när den talar om framtiden. Det är också så jag ser Bibelns upplägg: Den ger oss historia från A till Ö, för att låna bilden från det svenska alfabetet. Bibeln börjar rakt av med att berätta för oss att ”I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden” – meningen inkorporerar grunderna för existensen av vårt universum: tid, rum, materia – och går vidare till hur skapelsen bringas till ordning under de sex skapelsedagarna. Den fokuserar sedan på människans skapelse, hennes ganska omedelbara fall i synd, vilket introducerar döden och lägger hela skapelsen i ett fallet tillstånd (”under förbannelse”), och hennes fortsatta historia i relation till Gud. I den sista boken, tillsammans med en del texter på vägen, berättar den om en framtid där synden och döden utplånas och hela skapelsen återupprättas till dess ursprungliga tillstånd av ”mycket gott”.
Som sista delen i helhetsbilden av min bibeltro vill jag framhålla att denna tro formar både hur jag lever och hur jag ser på mitt liv och min tillvaro här och nu. En del verkar få för sig att om jag tror att det Bibeln (Guds ”särskilda uppenbarelse”) berättar är sant, så får jag inte lov att utforska världen med mina egna sinnen och mitt eget förstånd. Tvärt om, säger jag! Bibeln ger oss fascinerande många detaljer, men långt ifrån alla. Jag menar att vi är inbjudna att utforska Gud och oss själva och vår tillvaro också i ”den allmänna uppenbarelsen”: Hans Skapelse. För mig är det bara en självklar inställning att vi måste göra det med utgångspunkt (med referensramar) i de sanningar vi redan har fått från Guds Ord. Studien av skapelsen (vetenskap) är underordnad Skaparen, inte tvärt om. Så var det för de ursprungliga ”fäderna” till den moderna vetenskapen. Till skillnad från sina samtida med en annan filosofisk utgångspunkt – en kaotisk värld i klorna på kaotiska gudar – utgick dessa från Bibelns beskrivning av en ordningens (och skönhetens och kreativitetens) Gud och sökte att studera denna ordning även i det skapade.
Nu kommer vi till att fylla i bilden med detaljer och förklaringar. Jag ska tala om varför jag håller så ”strängt” på Bibelns historicitet. Det tog mig ett tag i mina tankeprocesser kring denna text att formulera den för mig så självklara ingången, men till slut utkristalliserades ett nyckelord i mina tankar: Relationer! För att göra detta begripligt måste jag nog åter börja från grunden:
Baserat på många olika bibelord formulerade den tidiga kyrkan läran om Guds treenighet. Vi tror på en Gud, men samtidigt på tre personer i Gudomen: Fadern, Sonen, den Helige Anden. När vi ska förstå Ordet att Gud är kärlek, refererar många till treenigheten: I Gud Är en evig fullkomlig kärleksrelation. Detta förklarar också för mig hur Bibeln är upplagd. Ibland kan jag ha haft undringar i varianter på: ”Varför står det så mycket mer textmässigt om människor än direkt om Gud i hans Ord, där han förväntas presentera sig själv? Varför har vi inte bara en uppräkning rad på rad av vem/vad/hur Gud är och vad han önskar av oss?” Svaret jag kommer fram till blir: för att vi ska förstå hur oerhört viktigt allt som berör begreppet ”relationer” är för Gud. Inte bara relation inom Gud. Inte bara relationen Gud – människa. Relationerna mellan människor är också viktiga inför Gud!
Därför berättar Bibeln sida upp och sida ner om relationer. Väldigt mycket om vad som framstår som rent mänskliga relationer, men allt detta börjar och slutar med – och återknyts ständigt till – relationen till Gud. När jag läser Bibeln uppfattar jag det som så tydligt att varje relation den refererar till är en verklig relation, inte minst när det handlar om Gud. En verklig, sann Gud uppenbarar sig för och interagerar på riktigt med en verklig människa.
För att fördjupa denna tanke vill jag referera till ett bibelord för att sedan låna och parafrasera det, för att belysa vårt aktuella sammanhang. Jesus säger i Lukasevangeliet 20:37-38 (jag hämtar bibelcitaten från Svenska Kärnbibeln): ”Att de döda uppstår har Mose helt klart visat i berättelsen om törnbusken. Här kallar Mose Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en Gud för de döda utan för de levande, för honom lever alla.” Jag vill på ett likartat sätt hävda att Gud interagerar och har relationer med riktiga levande människor, inte några litterära påhitt.
Vi är alltså skapade till att ha harmonisk relation till Gud och även till varandra. Bibeln berättar hur Gud skapar och interagerar personligt med den första människan. Relationen i dess fulla, rena form bryts och görs omöjlig, vilket får konsekvenser för alla efterföljande människor, liksom för hela skapelsen, något som Gud ser till att förklara för människan. Redan i detta textsammanhang kommer emellertid också den första förutsägelsen som pekar mot Messias, som kommer att återupprätta de brustna relationerna. Gud fortsätter också att följa och observera människorna, Adams barn, i alla deras relationer. Han uppenbarar sig återkommande för och genom enskilda verkliga människor, i nya försök att återknyta en relation mellan människan och sig själv. Så småningom kommer vi fram till berättelsen om människan Messias (den smorde). Här börjar den så många gånger utlovade upprättelsen, och vi ser ännu framåt mot dess utlovade fullbordan.
Många av Bibelns texter, särskilt de vi kallar profetior, pekar alltså framåt, mot något kommande, både sådant som redan har kommit när vi läser idag och sådant som vi ännu väntar på – och många gånger båda alternativen – men av dessa profetior pekar också många lika mycket bakåt, och anknyter till ett tidigare skeende. Ibland beträffande något som profeten upplevt, men också många gånger en händelse från långt innan profetian ges. Om inte denna historiska referens är något verkligt, var finns grunden till antagandet att det framåtpekande löftet är eller var verkligt? Utan A, B, C och Å, Ä, Ö, så har vi inte ett svenskt alfabet. Utan Ordets A och Ö, saknar ordet relevans i sin helhet, menar jag.
Jag upplever därmed att Bibelns texter står i relation till varandra på många likvärdigt anmärkningsvärda sätt. Låt oss ta ett exempel: Jag tror att Nya Testamentets berättelser om Jesus är sanna. Vi läste tidigare att Jesus sa att Abraham är levande, så jag tror att berättelsen om honom i 1 Moseboken är sann. Då går jag till den berättelsens inledning, 1 Mos 11:27: ”Detta är Terachs fortsatta historia. Terach blev far till Abram, Nachor och Haran.”
Orden ”fortsatta historia” är en översättning av det hebreiska ordet ”toledot”. I Kärnbibelns förklarande texter läser jag att ”toledot härstammar från ordet för 'att föda fram' eller 'ge upphov till' (hebr. jalad). Ordet toledot används som en markör för en ny enhet. I Första Moseboken förekommer toledot-formeln elva gånger (1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2).” Ordet toledot länkas till en person, eller allra första gången till ”himlarna och jorden”, sedan följer en text där det/den namngivnas existens redan är etablerad, men nu presenteras det nya som kommer efter. Detta kan vara en förhållandevis enkel släktlista eller en omfattande berättelse.
Om alltså berättelsen om Abraham är Terachs ”fortsatta historia” – eller den berättelse som Terach ger upphov till – då måste väl även Terach, Abrahams far, vara en verklig person? Går vi tillbaka i bibeltexten upptäcker vi att Terach och hans söner i sin tur utgör avslutningen på Sems fortsatta historia, som är en släktlista med flera namn och åldrar.
Alla samlade ”toledot” i 1 Moseboken knyter i själva verket obrutet samman de nyss skapade ”himlarna och jorden” med de fortsatta berättelserna om de första människorna Adam och Eva och vidare deras ättlingar, till exempel berättelserna om Noa och just Abraham, ända fram till Jakobs toledot, som är den sista i Första Moseboken. Kärnbibeln informerar vidare: ”Det ska noteras att det finns ännu en toledot-formel i 4 Mos 3:1: Arons och Moses toledot – från tiden som följer när Gud talat med Mose på Sinai berg. Denna sista toledot omfattar resten av Moseböckerna (från 4 Mos 3:1 och hela Femte Moseboken) och avslutas med att Mose dör. Det innebär alltså att de fem Moseböckerna tillsammans består av 12 övergripande litterära enheter som föregås av skapelseberättelsen, berättelsen om alltings början. Räknar man med den sista innebär det att Jakobs fortsatta historia skulle fortsätta från 1 Mos 37:2 ända till 4 Mos 2:34. I så fall avslutas enheten med Israels första folkräkning, och hur de skulle slå läger enligt sina stammar. En perfekt avslutning på Jakobs (Israels) fortsatta historia.”
Bibelns texter, inte minst alla de historiska berättelserna om människors relationer, relaterar alltså till varandra på ett mångfaldigt men också mycket välordnat sätt. Berättelserna är oskiljaktigt sammanflätade, vilket är en av många anledningar till att jag ser Bibeln i sin helhet som en uppenbarelse från Gud.
I del 3 av denna serie tänker jag fortsätta att gå in på detaljer kring hur olika bibelställen formar min guds- bibel- världs- och vetenskapsbild.
Det går att motivera en kreationistisk verklighetsuppfattning på många sätt, men jag menar att det enklaste sättet att närma sig den är från endera av två synbarligen skilda håll: det vetenskapsmotiverade eller det bibelmotiverade. Båda är lika giltiga och nödvändiga, de måste förenas för att formulera en specifikt kristen kreationism, men de hämtar sin respektive motivering ur två olika källor, och många har hittat in i kreationismen från endera av dessa håll.
I det ena fallet har man observerat världen man lever i med vetenskapliga metoder och utifrån observationerna kommit fram till slutsatsen att det observerade måste ha designats och framställts av en oerhört kreativ och mäktig skapare, som man därför vill lära sig mer om. I det andra fallet har man börjat med att läsa om en namngiven Skapare i Bibeln och kommit fram till slutsatsen att den beskrivna skapelsen handlar om just den värld man själv lever i, och att allt däri därför måste relateras till skapelseberättelsen och Skaparen.
Själv kom jag ursprungligen in i kreationismen utifrån den senare motiveringen. Jag har sammanställt tre texter där jag försöker beskriva varför jag uppfattar att Bibeln motiverar det som många specifikt kallar en ungjords-kreationistisk hållning.
Del 1: Presentation och personligt vittnesbörd av en kreationist.
Jag är kreationist och det har jag varit så länge jag kan minnas. Från början visste jag förstås inte att jag var kreationist. Det ordet lärde jag mig först en bit in i tonåren, när jag kom i kontakt med kreationism som rörelse, men det var inte kontakten med den rörelsen som gjorde mig till kreationist, det var jag redan. Så småningom ska jag berätta varför jag fortfarande är det idag, men först berättar jag hur jag blev det och varför jag har anslutit mig till den offentliga rörelsen.
Jag föddes in i tron, men gjorde den till min.
Jag är född i en kristen familj och introducerades tidigt för bibelberättelser och även in i den kristna församlingen och undervisningen och fick därigenom möta Gud. Mina föräldrar har berättat att jag som liten bad en överlåtelsebön till Gud med dem – det var på mitt initiativ, inget de påtvingade mig. Jag lät också döpa mig så tidigt som i lågstadiet om jag inte minns fel – återigen på mitt initiativ. Mina föräldrar tyckte att jag skulle vänta längre – så jag väntade en hel sommar! Efter ett sommarläger, där det återigen undervisades om dopet, hade jag anmält att jag ville döpas. När de fick veta detta hindrade de mig inte. Jag har alltså trott på och tillhört Gud så länge jag kan minnas.
Jag har lika länge trott att Bibeln är Guds ord och därmed Sanning. Lite senare, men ännu som barn blev jag också en bibelläsare som läste hela Bibeln. Det kom sig faktiskt också av ett läger. Jag tror att tiden var sent mellanstadium eller tidigt högstadium. En annan lägerdeltagare som var yngre och kom från ett ickekristet hem berättade att hon läst hela Bibeln. Det fick mig att lite ”stå där med skammen” – inom mig – att jag som var kristen sedan länge inte gjort det ännu, så det var något som jag rättade till.
En parentes: Jag skriver inget av detta för att framhålla mig som en ”framstående” kristen i någon som helst betydelse – det vore orätt av mig att göra det. Jag har inte precis varit så hängiven, rättfärdig, kärleksfull eller aktiv i mitt kristna liv som jag skulle önska, men jag är övertygad om att Gud tog mig i sin hand redan när jag som liten överlät mig och jag tror att han av nåd då gav mig en grundläggande tro, som visat sig hålla fram till idag. Äran för det är helt Guds.
När jag lärde mig vad Bibeln berättar om skapelsen tog jag det givetvis som en sanning att Gud har skapat världen i enlighet med det som Bibeln berättar. Därmed var jag kreationist. Jag visste som sagt inte ännu att jag var det, för det ordet i den specifika formen kommer inte från Bibeln, för på Bibelns tid var det inte nödvändigt med "kreationism" som en specifik rörelse. Jag var bara Guds- och Bibeltroende. (Ordet kreationism kommer från engelskans creationism, som i sin tur kommer från ordet creation, som betyder skapelse. Det handlar om att tro på Bibelns skapelseberättelse.)
Jag lärde mig att jag är kreationist.
Jag hade alltså en tro i mitt hjärta, men den var ännu inte rotad i alla aspekter av livet. När jag i skolan på allvar presenterades för evolutionsteorin tillsammans med alla dess tillhörande beskrivningar av världen, dess ursprung, ålder och så vidare, blev min tro för första gången prövad på allvar. Jag kunde inte förena det som Bibeln lär med utvecklingsläran. Generellt upplevde jag dock även skolan som en kunskaps- och sanningsgivare. Detta fick mig inte att omedelbart överge min tro, vare sig i helhet eller i delar. I stället vände jag mig till Gud och bad om hjälp att hantera denna konflikt mellan skolundervisningen – och samhällets världsbild – och Bibelns undervisning.
Inte långt efter detta kom jag i kontakt med kreationismen och den förening som nu kallas Genesis, något som jag upplevde som mitt bönesvar. Här fick jag hjälp att se att den världsbild som Bibeln ger är helt förenlig med – nej, inte utvecklingslärans världsbild, men däremot – de faktiska observationer vi kan göra av världen. Då lärde jag mig också att jag var kreationist, eftersom jag höll fast vid min tro på Bibelns skapelseberättelse som den sanna skildringen av alltings ursprung – av Skapelsen.
Mitt förhållande till verklighet och sanning.
Jag har det förhållningssättet att det som jag och som människan i allmänhet kan observera med våra egna sinnen direkt, men även i förlängningen via hjälpmedel som kikare, mikroskop, våg, termometer och så vidare till avancerad elektronisk utrustning med mera – att det är allt detta som i stor utsträckning lär oss om vår verklighet. Detta är såklart inte alltid så enkelt som det kan låta, utan det förutsätter att vi kan rätt avläsa och förstå observationerna och att vi kan göra rätta tolkningar när vi sammanställer observationer. Som osäkrast blir det när vi försöker dra slutsatser om sådant vi inte kan observera, till exempel historia, baserat på det vi kan observera. Det finns alltid utrymme att rätta sin verklighetsbild efter nya observationer.
Jag vill ändå poängtera att praktiskt taget allt av det som jag kan observera betraktar jag som objektivt sant – verkligheten alltså. Samma sak gäller förstås också mycket som andra har observerat och delat med sig av. Då får gärna observationerna ha gjorts ur så många perspektiv som möjligt och med alla relevanta sinnen inblandade, liksom att observationerna sammanställts med hjälp av alla våra mentala resurser, som intellektet, tidigare erfarenheter, jämförelser med andras observationer och så vidare.
Mitt förhållningssätt till Bibeln är att den också är sann och visar oss verkligheten. Detta utifrån att den är en uppenbarelse given till oss – via mänskliga mellanhänder, som delger oss sin verklighetsuppfattning – men ytterst från Gud, den som faktiskt har skapat vår verklighet. Förhållningssättet är inte taget ur luften, utan är baserat på vittnesbörd från för mig trovärdiga människor både i min observerbara verklighet och vidare tillbaka genom historien. Utöver detta också genom min egen upplevelse av uppenbarelse när jag läser Bibeln.
För min del betvivlar jag ändå att jag hade kunnat hålla fast vid min tro på Bibeln som sann uppenbarelse, om jag hade uppfattat det som att den verklighet mina sinnens observationer visar mig inte överensstämde med uppenbarelsen. Det var till och med så att den verklighetsbild som jag fick presenterad indirekt, genom det som andra människor hävdade att man kunde observera, var nog för att skaka min tro.
Det som Genesis än idag hjälper mig med, är att hålla isär och hålla god reda på vad som är faktiska observationer och vad som är tolkningar, och dessutom att se att de flesta av de rimligaste tolkningarna överensstämmer väl med Bibeln. Bibeln – utan att i sig vara skriven som en vetenskaplig text – kan till och med hjälpa oss att formulera de rimligaste och bästa tolkningarna av det vi observerar med våra sinnen och olika mätinstrument. Jag är väl medveten om att många andra inte håller med om detta, men det är vad min summerade verklighetsbild, sinnenas vittnesbörd väl inkluderade, säger till mig.
Min uppfattning om verkligheten i förhållande till evolutionsteorin.
När vi vill skapa vår verklighetsuppfattning baserad på observationer vänder vi oss ofta till vetenskapen. Den använder etablerade metoder för observationerna och även för formulerandet av teorier baserade på observationerna. Det behöver inte betyda att teorierna stämmer, men i många vetenskapliga sammanhang är det ganska lätt att pröva teorier och förkasta dem som inte fungerar. Matematik kan sägas vara en ganska exakt vetenskap, med stor konsensus om vilka teorier som fungerar. Historia kommer alltid att vara en mycket mer osäker vetenskap. Vi vill fortfarande använda de vetenskapliga observationer vi finner lämpliga och formulera teorier, men eftersom vi inte kan pröva en teori genom direkta observationer av forntiden, kommer svaren vi lägger fram i hög grad färgas av vars och ens befintliga världs- och historiebild och därmed skilja sig mycket mellan olika personer.
Min uppfattning är att evolutionsteorin – hur populär den än är – kan förkastas baserat på rent vetenskapliga observationer och slutsatser. Jag saknar dock sådana akademiska poäng, avhandlingar i mitt namn, minne eller dylikt som skulle göra mig skicklig att presentera dessa observationer och slutsatser. Även om en stor omfattning av dem egentligen är väldigt simpla, kommer jag inte gå in på dem här. Den vetenskapliga och sakliga bevisföring jag förlitar mig på presenteras bättre av föreningen Genesis, bland annat i deras tidskrift med samma namn, eller på hemsidan Genesis.nu .
Min djupaste motivering för att vara kreationist.
Alltså, även om jag till min natur är noga med rationalitet i tanke och observationer och sedan länge är en ivrig läsare av Genesis, så är det inte främst på vetenskapliga grunder som jag retroaktivt kan sätta etiketten ”ungjordskreationist” redan på det barn jag en gång var. Den främsta motiveringen var och förblir min övertygelse att denna hållning är den enda jag kan ha utifrån Bibelns texter.
Som barn hade jag så klart inte kunnat motivera detta så tydligt och omfattande som jag nu tycker att jag kan göra, men min uppfattning av bibeltexterna är på många sätt anmärkningsvärt konstant. Detta trots att jag har en betydligt större bibelkunskap nu, som jag tillgodogjort mig genom egen läsning såväl som genom studievägledningar, predikningar, samtal, "andliga” böcker samt en termins bibelskola.
Jag vill också tillägga att jag har läst en ganska stor mängd olika böcker under min livstid. Av olika slag, men det mesta har varit skönlitteratur, framför allt fantasy och sci-fi. De flesta av dessa böcker har inte sagt jättemycket om den verkliga verkligheten och i än mindre grad direkt om Bibeln i sig, men jag menar att jag har lärt mig en hel del om att läsa och tolka texter i allmänhet. Inklusive sådant som att förstå vad författaren ville få sagt med texten och att ge utrymme för att den verklighetsbild som författaren utgår ifrån kan skilja sig från den jag själv besitter.
I del 2 i denna serie tänker jag fördjupa mig i hur min läsning av Bibeln och dess berättelser "tvingar" mig att vara kreationist.
