Bibelmotiverad kreationism. (Del 3 av 3)

Det går att motivera en kreationistisk verklighetsuppfattning på många sätt, men jag menar att det enklaste sättet att närma sig den är från endera av två synbarligen skilda håll: det vetenskapsmotiverade eller det bibelmotiverade. Båda är lika giltiga och nödvändiga, de måste förenas för att formulera en specifikt kristen kreationism, men de hämtar sin respektive motivering ur två olika källor, och många har hittat in i kreationismen från endera av dessa håll.

I det ena fallet har man observerat världen man lever i med vetenskapliga metoder och utifrån observationerna kommit fram till slutsatsen att det observerade måste ha designats och framställts av en oerhört kreativ och mäktig skapare, som man därför vill lära sig mer om. I det andra fallet har man börjat med att läsa om en namngiven Skapare i Bibeln och kommit fram till slutsatsen att den beskrivna skapelsen handlar om just den värld man själv lever i, och att allt däri därför måste relateras till skapelseberättelsen och Skaparen.

Själv kom jag ursprungligen in i kreationismen utifrån den senare motiveringen. Jag har sammanställt tre texter där jag försöker beskriva varför jag uppfattar att Bibeln motiverar det som många specifikt kallar en ungjords-kreationistisk hållning.

Del 3: Fler enskilda argument för en bibelmotiverad kreationism.

Min presentation av den bibliska grunden för en ungjords-kreationistisk hållning och verksamhet fortsätter nu med att jag går vidare på detaljnivå, med specifika bibelsammanhang. Jag kommer främst att utgå från texterna i de första kapitlen i 1 Mosebok, men också försöka belysa dessa texter från andra håll. Då ska jag försöka hålla mig så mycket som möjligt till att tolka Bibeltext med hjälp av Bibeltext. Jag kommer att citera från Kärnbibeln. Som ingång tar jag ofta avstamp i att bemöta resonemang jag noterat hos teistiska evolutionister.

Mitt svar på: Bibeln berättar att Gud skapade, men inte hur (eller under hur lång tid).

Argumentet i sig är delvis sant, men blundar för helheten och enheten i berättelserna. Bibelns första vers lyder: ”I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden.” Det första som händer, det ursprungligaste av ursprung är att Gud skapar universum. Tid, rum och materia tillsammans med det vi kallar naturlagar skapas. Här säger inte Bibeln hur det går till, troligen kan det inte förklaras närmare än såhär i mänskligt språk. Ordet för ”skapa” här är "bara", det som brukar beskrivas som gällande att skapa ”ex nihilo” – ur intet. Det skapade härleds inte ur något annat – än Gud själv.

Här vill jag passa på att lägga in en viktig not, som är avgörande när vi ska relatera Gud och det skapade till vetenskapen. Allt som vi kan observera med våra sinnen och studera med intellektet, allt är alltså skapat av Gud. Något ”Före”, ”efter”, eller ”utanför” detta finns inte. Det vill säga: där finns ingenting annat än Gud själv. Skaparen är inte en del av det skapade och kan inte observeras med vetenskap. I sin kärlek har Gud valt att vara närvarande i det skapade och till och med uppenbara sig för oss människor, men han är inte på något sätt begränsad av sin skapelse. Naturlagarna som han skapade lyder under honom, inte tvärt om.

För att kunna förstå Bibelns berättelser måste vi därmed lägga till vår världsuppfattning ytterligare begrepp som står helt utanför det som kan förklaras med vetenskap: Under och mirakel. Dessa ord beskriver hur Gud agerar rakt in i det skapade, utan begränsningar från de lagar som vanligen styr det skapade. När jag läser Bibeln ser jag hur skapelseberättelsen genomsyras av Guds mirakulösa handlande. Vetenskapen kan aldrig uttala sig om själva undren och miraklen, men den sanna vetenskapen formuleras med utgångspunkt från vår kunskap om de mirakel som Gud i sin kärlek har uppenbarat för oss. Nu tillbaka till Guds Ord.

Fortsättningen av skapelseberättelsen ges oss utifrån jordens perspektiv och "skapandet" beskrivs vid sidan av några "bara" ofta med "asah", ett ord som kan tolkas som att ge en viss funktion, eller att färdigställa. (Jag kan inte hebreiska, men min källa är den förklarande texten i Kärnbibeln.) Inledningen berättar för oss att jorden ännu var "öde och tom", den saknar förutsättningarna för liv. Gud sätter genast igång med att organisera förutsättningarna för livet och skapa det. Detta sker genom att han återkommande talar och säger en variant på: ”låt det bli/låt så och så ske” och Bibeln berättar att det sker i enlighet med Guds Ord. Från och med nu har vi alltså ett slags beskrivning av hur och vi har även tydliga tidsangivelser. Det berättas att det blir afton och morgon och dagarna omnämns med räkneord. Under sex dagar färdigställer Gud sin skapelse, återgivet ur ett jordiskt perspektiv.

Gud säger först ”Låt det bli ljus” och det blir ljus (på jorden). Så skiljer han ljuset från mörkret och kallar det ena dag och det andra natt. (Kanske sätts jordens rotation igång nu.) Sedan blir det kväll och morgon, ”en dag”, eller dag ett. Här definieras ”en dag” i betydelsen ett dygn; efter att det blivit kväll och morgon är dag ett över. Sedan får vi fem dagar till, skilda åt av kväll och morgon och beskrivna med på varandra följande räkneord. Under dessa dagar framträder land skiljt från vatten, himlakropparna tilldelas sin funktion från jordens perspektiv, växtlighet och animaliskt liv skapas och slutligen under den sjätte dagen också människan. Vidare läser vi att Gud återkommande betraktar och konstaterar att ”det var gott”, den sjätte dagen att "det var mycket gott". (Om jag måste tro att Gud skapade genom årmiljoner av lidande och död, när i allt detta sades dessa ord?)

Nästa dag (början på kap 2), den sjunde dagen, upphörde Gud med (andra översättningar: vilade från) att färdigställa allt det han skapat eftersom han var färdig med det. Även om jag menar att alla människor är skapade av Gud läser vi här att processen att färdigställa universum för liv och att skapa livet och människan fullbordades och upphörde inom en vecka.

Bekräftas tanken på skapelse under sex dagar någon annanstans i Bibeln? I Andra Mosebok talar Gud själv till Israel och ger dem genom Mose budorden för första gången. Vid givandet av sabbatsbudet säger han, 2 Mos kap 20, vers 11: ”För under sex dagar färdigställde Herren himlarna och jorden, havet – ja, allt som finns inom dem. Men han vilade under den sjunde dagen. Det är därför Herren har välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helgad dag.”

Jag tar inte lätt på när det står ”Gud skapade”, ”Gud talade” eller ”Gud såg”. För mig presenterar texten inte en myt, inte heller en allegori eller något sådant. Vad jag förstår är språkbruket och textuppbyggandet i Moseböckerna så rikt att det titt som tätt kunde kallas lyriskt ur det perspektivet, men skildringen i sig av vad som sker är saklig, inte poetisk i betydelsen ”bildspråk” eller dylikt.

Genast efter detta kommer den första toledot ("fortsatta historia", se min föregående artikel) himlarnas och jordens toledot, den fortsatta berättelsen om Guds fullbordade skapelse. Här återberättas kort vissa av skapelsehandlingarna en gång till, eftersom fokus nu riktas mot människans behov och vidare till hennes specifika tillblivelse, unika position och uppgifter, innan det fortsätter med hennes handlingar och konsekvenserna av dessa.

Mitt svar på: Adam betyder ”människa”, ”mänsklighet” (hela, eller den ursprungliga).

Meningen i sig är korrekt, men om man med det vill hävda att det inte fanns en person med egennamnet Adam, så förstår jag inte hur man har läst sin Bibel. I 1 Mosebok 1:27 läser vi om hur Gud på den sjätte dagen skapade människan, hebreiska: adam, till sin avbild och till man och kvinna. Vidare att han uppmanade den att uppfylla jorden och råda över den. Det är tydligt att det här pratas om mänsklighetens ursprung och ursprungliga uppdrag. Men det är också tydligt att det även syftar specifikt på de båda första människorna, om inte annat så när man fortsätter att läsa i kapitel två och vidare om den ”fortsatta historien om himlarna och jorden.”

Vi får veta att Gud skapade en enskild ”adam” först, formad av stoft från jorden, och att han andades in livsande i hennes (människa är femininum på svenska) näsa. Lite senare läser vi att Gud placerade mannen i Edens trädgård. Efter att mannen presenterats för djur och flygande varelser av olika slag konstateras att mannens ensamhet inte lindras av detta. Då tar Gud, efter att ha sövt honom (!), ”en del från hans sida” och sluter till med kött. Från denna del modellerar han en kvinna. Bibeln berättar att när mannen (hebreiska: ish) ser henne börjar han tala och kallar henne kvinna (hebreiska: ishah) för att hon är tagen av man.

I Matteus 19:4 säger Jesus: ”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?” [min kursivering] innan han fortsätter med att citera 1 Mosebok 2:24, ursprunget till äktenskapet, dit vi nu nått i vår läsning.

Vi läser vidare flera detaljer om dem, de var nakna utan att blygas, de samtalar med ormen (Uppenbarelseboken slår fast att detta syftar på djävulen), äter av frukt och ger till varandra, och samtalar sedan med Gud. Efter syndafallet skäms de inför varandra och Gud och försöker skyla sig med löv. Gud uttalar dom över dem – och hela mänskligheten – ger dem heltäckande kläder av djurhudar och förvisar dem från trädgården.

Jag tolkar förresten texten som att kvinnan var en genetisk kopia av mannen, förutom att hon hade två x-kromosomer, i stället för en x- och en y-kromosom. Jag tycker att det är en intressant observation, att innan syndafallet beskrivs individerna bara som mannen och kvinnan, i viss mening tycks de fortfarande båda ha varit den första Adam, fram till och med syndafallet. Efter syndafallet kallar mannen kvinnan för Eva ("livskälla"), och tycks per automatik ha fått behålla Adam som egennamn.

Härefter kan vi läsa att Eva födde barn, parets tre första söner är namngivna, men de fick både söner och döttrar (1 Mosebok 5:4). Vi får veta detaljer om de namngiva sönerna och dessas ättlingar, inklusive citat från Kain och en ättling till denne. Om tredje sonen Set får vi veta att Eva såg honom som en ersättning för Abel, som Kain slog ihjäl. Berättelsen om Adam slutar med att specificera hur gammal han var när han blev far till Set och sedan hur gammal han var när han dog (efter att han blev far till söner och döttrar). Detta mönster följs sedan, med en rad på varandra följande ättlingar, via bland annat Henok och Noa, till Abraham, Isak och Jakob.

I Jesus släkttavla i Lukas evangelium (kapitel 3) går Lukas hela vägen tillbaka, ”son till … son till”, förbi David, förbi Abraham, till ”… son till Set, son till Adam, son till Gud”.

Paulus refererar utförligt i 1 Korintierbrevet 15 och Romarbrevet 5 till den första människan, Adam, och att det var genom en enda människa som synd och död kom in i världen, liksom räddningen kommer genom en enda människa, den andre/sista Adam. (Att död kom in i skapelsen genom Adam motsäger också att Gud skulle ha skapat genom årmiljoner av död.)

Det finns mer att säga om Adam, men detta bör räcka till för min retoriska fråga: Kan man vid det här laget fortfarande insistera att Adam aldrig presenteras som en specifik historisk individ i Bibeln?

Bibelns historiska berättelser omfattar ofta plats och tid. Tidsangivelser för urhistorien.

Ungefär från tiden för folket Israels tillblivelse har vi idag tillgång till (avskrifter av) olika historiska dokument som tillsammans med arkeologiska fynd kan ge en relativt klar bild av riken, folk och kungar på jorden. Vi får ett grepp om deras förhållanden till varandra i tid och rum. När Bibeln ger oss historia från Israel och framåt, refererar den ofta till välkända personer och händelser i världshistorien, vilket ger oss goda plats- och tidsramar för de olika bibliska händelserna.

Jag är inte historiker, men vad jag förstår finns det vid sidan om Bibelns berättelse om jordens historia fram till Abraham, Isak och Jakob inte många andra pålitliga källor för denna tidsperiod, som vi kan kalla urhistorien. För mig framstår det som tydligt vid en enkel bibeltrogen läsning av Första Moseboken, att Gud omsorgsfullt ser till att vi ska kunna räkna fram en tidsram även för urhistorien, ända tillbaka till skapelsen, tack vare en noggrann släkttavla från Adam, far till son till son, med åldern för varje generation tydligt angiven, ända fram till Jakob, som är Israel.

Samhörigheten mellan alla böckerna i både Gamla och Nya Testamentet i Bibeln.

Om vi fortsätter att gå ned i detalj kan vi hämta fler exempel ur mångfalden av citat i Nya Testamentet som bekräftar berättelser ur Gamla Testamentet, 1 Mosebok inkluderat. Hittar vi specifika referenser till berättelsen om Noa och floden? Vi kan börja i Lukasevangeliet 17:26, 27, där Jesus talar: ”I Människosonens dagar: Då ska det vara som på Noas dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken. Sedan kom floden och gjorde slut på dem alla.” Sedan gör Jesus en liknande jämförelse med hur det gick för staden Sodom på Lots dagar, han som var Abrahams brorson. Jesus referenser till vad folk gjorde ”på dagarna” är inte några direkta citat ur 1 Moseboken, utan snarare ett samförstånd med dem han talar till: Redan i dessa dagar gjorde folk såhär.

Petrus gör en liknande referens till dessa händelser i 2 Petrusbrevet 2:5-9. Sedan kommer i kap 3:5-7 den kanske tydligaste bekräftelsen på att det, precis som det står i ursprungstexten, rörde sig om en världsvid översvämning: ”De bortser medvetet från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som uppstod ur vatten och genom vatten i kraft av Guds ord. Genom vatten och Guds ord dränktes den dåtida världen och gick under. Men de himlar och den jord som nu finns har genom samma ord sparats åt eld och bevaras fram till den dag då de gudlösa människorna ska dömas och gå under.”

Jag får nöja mig med referenser här, men jag hoppas att det framgår att jag bara har skrapat på ytan beträffande all samstämmighet i Bibeln. Det är all denna oskiljaktigt sammanflätade Sanning genom hela Bibeln, som för mig, och som jag tror för en stor skara andra, leder till att om vi upplever oss tvungna att sluta tro på sanningen i en del, till exempel de första 11 kapitlen, ja då tvingas vi oundvikligen att sluta tro på sanningen i dess helhet. Det som återstår är att antingen kasta ifrån sig hela Bibeln eller omprogrammera sig till att bara betrakta den som en samling gamla myter som i bästa fall kan innehålla ett korn av sanning. Tyvärr är det precis detta som i våra tider har drabbat många, som låtit världens "visdom" bedra dem. Det är därför jag ser det som så viktigt att aktivt försvara alla Bibelns sanningar!

Det kan finnas mycket i det som jag skrivit som du inte alls håller med om, men jag hoppas att jag har lyckats redogöra för varför inte just jag kan vara annat än kreationist, så länge som jag är kristen.