Är jag ensam? :-(

(Även publicerat på K1:s forum.)

"Genom sitt djurliknande utseende älskar hunden att leka med [hundleksaken]."

"Med sitt minimala mått ... räcker det med bara en hand för att både bläddra och hålla i boken."

Meningar som dessa hör eller läser jag titt som tätt. Är det bara jag som tycker att syftningsfelen är larmande uppenbara och störande?

Är allt vad korrekturläsare heter utdöda? Eller är dessa formuleringar allmänt vedertagna nu, för att "man fattar ändå vad som menas, skit i grammatiken"?

Eller är jag alltså ensam: "Vad yrar Olle om, här finns ju inga fel?" (Finns det någon som kan rekommendera en lämplig sten att krypa ned under? "Med sin vikt på två ton kommer Olle att bli kvar därunder för gott ...")

Allmänbildning: Matematiklektion

Det cirkulerar en omröstningsfråga på internet, nämligen följande:
40+40*0+1 = ?

Om man nu låter bli att se detta som en demokratisk fråga, utan bryr sig om hur en matematiker ser på det numeriska uttrycket ifråga (vilket kan vara bra om du vill bli matematiker själv, eller åtminstone ha en gnutta chans att begripa hur i hela världen de tänker egentligen) ...

När allegori sina egna skor

Detta är berättelsen om Anton. Anton är förlamad från midjan och nedåt. Han kan inte känna, eller röra på, sina ben.

Anton ringer till chefen för byggfirman där han jobbar:

"Sjukanmälan? Har du feber, Anton? Nähä. Ingen feber, ingen sjukanmälan. Vem känner sig inte lite halvtaskig en måndagsmorgon, asså. Masa dig hit nu!"

Så småningom får Anton träffa en läkare:

”Jaha ja, Anton, du hade visst lite problem med att gå, enligt mina anteckningar. Ja, ja, vi har fått tillbaka lite provsvar här och allt ser bra ut, inga infektioner eller så. Puls, hm, andning, hm, blodtryck – allt verkar normalt där. Låt se, hm. Jo, Anton, nu har jag undersökt dig i en kvart och kommit fram till att du har alla lemmar i behåll, inklusive benen. Du är frisk som en nötkärna. Ja, tyvärr, jag kan inte göra mer för dig – varsågod nästa!”

Antons kompisar kommer fram till honom där han sitter.

Bengan lutar sig över honom. ”Nämen, Anton, vad du ser låg ut. Ryck upp dig nu och res dig till vår nivå!”

Cedrik Hurtig vill peppa: ”Vet du, om du tog och sprang en kilometer några gånger i veckan så skulle du säkert må mycket bättre. Alla mår faktiskt bättre av att springa lite – tänk egentligen så lite det behövs för att vi ska må bra!”

Dennis delar gärna med sig av sin filosofi: ”Du vill inte tillräckligt mycket, Anton. Om du bara ville ställa dig upp så skulle du kunna göra det. Jag praktiserar detta så fort jag vaknar varje morgon och det funkar alltid. Förresten, vill du öppna min öl, så är du snäll – du vet hur valna mina fingrar alltid är.”

Felix är medkännande: ”Vi vill verkligen hjälpa dig på alla sätt vi kan, Anton – jag förstår att du har det tufft. Jag finns här för dig. Men som grabbarna säger: du får ju också jobba på detta om det ska vara till någon nytta. Jag drar gärna upp dig på fötter, men sedan måste du ju själv se till att stå på benen.”

”Va?” tänker du. Nä, så är det väl inte många som behandlar den som sitter i rullstol? Man ser ju att han lider av något som han inte kan rå för. Jo. Men hur reagerar du om du träffar någon som ibland är förlamad från nacken och uppåt?

Tänk om han faktiskt är sjuk, även om han inte har feber? Tänk om han inget hellre vill än att kunna springa omkring som sina kamrater, men han kan ändå inte, även om alla lemmar sitter på plats. Tänk om han redan har hört alla goda råd till leda, av dig eller av andra; tänk om han kanske till och med försökt följa dem, åtminstone de flesta, mer än en gång.

Tänk om han just idag kanske skulle må bättre av att du godtog honom som han är, osynligt(?) handikapp och allt, och bara lyssnade på hur han ser på sin situation. Tänk om du var villig att för ett ögonblick huka dig ned till hans nivå? Tänk om du till och med var beredd att fråga honom vad han tror att du skulle kunna hjälpa honom med just för ögonblicket.

”Va?” säger du igen. Nä, men så kan det ju heller aldrig vara? Förlamad från nacken och uppåt? Det kan bara inte vara riktigt. Det har i alla fall aldrig hänt dig. Nej, var glad för det du!

Ny version av senaste inlägg tillgänglig i Singnerat S:t Olle.

Har det inte gått total inflation i detta med uppdateringar av datorapplikationer? Jag har t.ex. Spotify och Skype installerat på min dator. Allt som oftast dyker det upp ett meddelande om ny uppdatering för något av dessa, eller någon annan applikation, och sedan, när det är gjort, kan jag i en majoritet av fallen inte märka någon skillnad alls i hur de ser ut och fungerar.

Det må vara en lättnad många gånger, men då kunde jag lika gärna ha fått bli lämnad i fred med min befintliga version. Pågår det en tävling i att vara som mest uppdaterad, eller vad?

Min egen sida på nätet, "Signerat S:t Olle", uppdateras å andra sidan alltför sällan, måste jag med beklagan konstatera. Men när den uppdateras så kan du garanterat se att det tillkommit något nytt, vare sig du gillar det eller inte.

SNÄLLA GRYMMA VÄRLD

Snälla, snälla världen

allt jag har önskat

och bett dig om

är att du lämnar mig ifred

men inte att du lämnar mig ensam

Men ack

grymma grymma värld

du lämnar mig aldrig ifred

men alltid

ensam

Ishmails avgörande fynd

Ishmail ville inte se den, ville inte se någonting, ville bara gå på för att komma hem. Det gick inte – den var alldeles för vacker. Han var tvungen att stanna och huka sig invid den.

Den var ännu vackrare på nära håll. En liten guld- och silverglittrande nyckel, som samtidigt såg spröd och oförstörbar ut. Det tunna gyllene axet liknade till formen de välvda bladen på de gamla stridsyxor som prydde väggen i hotellbaren. Greppet var en gyllene oval, som man kunde trä fingret igenom. Skaftet som förenade delarna var av någon glänsande metall, till synes nästan lika vit som pärlemor.

Verklig kärlek

 Karolina låste upp ytterdörren och klev in i hallen. Julius, som precis höll på att ställa in dammsugaren i städskåpet, vände sig om och log. ”Hej, älskling! Du är tidig. Hur var det på kontoret?”

”Jäktigt! Som alltid.” Hon sparkade av sig skorna och skyndade vidare in i lägenheten. ”Vi ska skriva nytt avtal redan i morgon och plötsligt inser jag att jag har hälften av alla nödvändiga papper här hemma. I femtioelva olika pärmar. Hoppas att allt finns där.”

Julius stängde skåpet och tog ett par steg efter henne. ”Oj, då! Kul! Jobbigt! Lugn, du hittar nog allt du behöver. Du är duktig på att spara papper, ju.” Hans halvkonstlade skratt lät dämpat, eftersom han vänt sig om igen. ”Jag går ned till tvättstugan ett ögonblick”, ropade han.

Karolina grymtade mekaniskt inifrån kontoret. Skrivbordet var i stort behov av att städas. De flesta papper som hon skulle behöva till imorgon satt säkert prydligt i pärmarna som stod i dubbla rader på hyllorna ovanför, men inte allt. Hon hade haft något framme häromdagen. Det fanns nu någonstans i röran. Lika bra att ta itu med skrivbordet på en gång.

Jag läser en bra bok ...

Vilken det är och vad jag tycker kan du läsa om du klickar här. Men kanske du har gissat redan? (^_^)

Nu är de här!

Nu har jag fått hem mina ex av VILDSINT Skymningslandet. (Se mer i föregående inlägg.)

Jag tror att detta är första gången mitt namn står innanför pärmar med ISBN-nummer på. En trevlig känsla.

En röd tråd. 44 noveller, 44 författare. Minst 44 stilar. Över 350 sidor ren läsupplevelse. Här finns garanterat något som faller dig i smaken! Även bortsett från mitt bidrag ...
Boken är snygg också! Perfekt för pendlare.

Jag ser särskilt fram emot att läsa vår gästförfattare Anders de la Mottes bidrag, eftersom jag inte har läst det innan. (De andra har jag läst i urvalsprocessen.)

 Det går fortfarande att köpa boken av mig. Hör av dig!

Mycket snart nu! På riktigt den här gången.

BOKRELEASE

Snart, men troligen inte förrän efter helgen, kommer jag att ha mina exemplar av VILDSINT Skymningslandet hos mig.

Hör av dig, du som vill köpa ett ex av mig innan alla mina är uppbokade!
Pris vid beställning online hos mig: 60 kr. Blir det nödvändigt med frakt tillkommer ev. kostnad för det.

Du får också gärna dela denna notis, blogga/twittra något eget om bokreleasen (se http://www.vildsint.n.nu för mer info), skriva en tidningsartikel om saken, eller något annat hjälpsamt.

Mitt bidrag i novellantologin heter "Resa med Aftonstjärnan" och kan bara läsas där, så det är klart att du måste köpa boken. De andra novellerna är närapå lika bra de också. (^_^)

Gott!

En arbetsdag kvar, sedan SEMESTER!

Vila!

Skriva, hoppas jag ...

Liseberg, hoppas jag. Någon mer som är intresserad?

Allt som finns kvar att säga

Varför? Jag har ju inte … Kom inte närmare! Hon viskade så vackert, när hon ville. Och regnet. Var det regnet? Eller rann det blod?

Det var de blåa som jag tyckte bäst om. När de seglade. När vi flög – efter er. Man kan bara inte äta kakan och ha den kvar. Det ringer, ringer, men ingen svarar. Inte jag.

Det är klart att det rann blod! Knivar kan göra så. Var det då mitt fel? Bodde jag faktiskt där? Nu finns det ingenting på den platsen, just där en gång allting fanns. De hade allt. Jag fick låna. Lånta tårar. Lånta tårar, vad är det för snack? De var alltid mina, jag behöll dem ju alltid inom mig.

En del himlar var gråa. Ibland var de svarta. Blinkande prickar som stirrade. I nattluften var det svalt. Tyst. Längre bort var det barnen som svalt. Maten? Den hade jag svalt. Oftast.

Jag har inte alltid varit lika galen. Det kryper liksom på en. När man är beredd. När man vet att det blir så. Det som man fruktar. Det blir möjligt. Låter det vettigt? Då menade jag nog något annat. Jag minns inte vad hon hette, inte ens hennes ansikte. Längre. Kanske syntes det alltid på mig. Vad jag gjorde i regnet. Var det kniven jag lånade? Kan inte någon svara! Få tyst på signalen. Är det ett alarm?

”Du borde inte vara här!” Det var det som hon viskade. Varje gång. Men det var inte varje gång hon ville. Varför är jag så ensam här? Kom inte närmare, sa jag ju! Hallå, är det någon där? Ni borde inte lämna oss ensamma.

Det närmar sig, nu.

Ja, jag talar förstås om årets intressantaste boksläpp.

Jag behöver inte skriva mer när jag kan hänvisa till den här utmärkta länken!

Koto kommer upp sig

Apan Titalin satt på en tjock gren som sträckte sig ut över floden och stirrade oupphörligt uppåt mot någonting bortom vattnet. Hennes kompis Koto kom och satte sig bredvid.

”Vad gör du, Titalin?”

”Du, titta på det stora Kungsträdet där på andra sidan”, uppmanade Titalin. ”Det som står precis vid flodbanken. Titta högt uppe i kronan. Vad ser du?”

Koto tittade och tittade. ”Är det inte en stor apa som sitter och gungar på en gren?”

”Jo, precis. Så stor, så hög, så nöjd. Upphöjd över alla andra. Aporna på andra sidan floden är så högfärdiga. De tror bestämt att de är bättre än vi på den här sidan. Bara för att de har så många fina höga träd att sitta i. Lätt för dem att sitta där och vara högfärdiga. Jag skulle önska att någon ville visa dom där borta att det finns apor från den här sidan också som kan ta sig lika högt.”

”Ja”, svarade Koto, ”någon borde allt lära dem en läxa.”

”Exakt!” Titalin kliade sig frenetiskt under armen ett ögonblick. Så vände hon sig om och svingade sig ned på grenen under. ”Nej, nu är jag hungrig. Det finns visst fina mogna syltfrukter i ett träd borta på Tjatterkullen. Ska du med?”

”Nej.” Koto menade inte att vara oartig. Hon vände sig hastigt om och dolde tänderna mot sin vän. ”Jag menar: Nej tack, jag har precis ätit.”

Ligger lågt ...

P.g.a. att jag för närvarande sover dåligt på nätterna är jag inte särskilt aktiv på eftermiddagarna efter jobbet. Det går ut över aktiviteten på denna blogg, men jag kommer nog igen så småningom.

Det kommer att dyka upp en ny novell här, så snart jag kan offentliggöra den.

I bästa fall är det inte heller så långt kvar till att vi har Vildsint Skymningslandet i tryck.

Vi hörs.   /Olle

Vad fattas dig, broder?

Där var det igen. Klottrat på badrumsväggen. En lång rad av bokstäver huller om buller. Precis som på papperslapparna han tryckt i mina händer. Då, när han tittade på mig med det där bedjande uttrycket i ögonen. Som om något fattades honom. Min bror. Vad skulle fattas? Har jag inte gjort allt för honom?

Duschvisa

När jag smyger i bushen,

då hörs det inte ett knyst.

Men när jag står i duschen,

då kan jag inte va’ tyst!

När jag kryper på ängen,

ej ett grässtrå synes gunga.

Men när jag är i bassängen,

så måste jag bara få sjunga!

"Bathtime" by Paul Brentnall,
from freedigitalphotos.net

När jag rör mig om natten,

då ingen alls mig märker.

Men när jag spolas av vatten,

jag väsnas så öronen värker!

Visa mig guldet som blänker,

det frestar mig inte en gång.

Men när jag plaskar och stänker,

då måste jag sjunga en sång!

Hör jag så tigrar som ryter,

mig kan man inte skrämma.

Men när jag i badkaret flyter,

av rörelse darrar min stämma!

Om jag än brändes på bål,

jag skulle ej klaga alls.

Men när jag är löddrig av tvål,

då måste jag bara ge hals!

Gå inte!

Jag lyssnar när du säger: – Jag undrar så

vart i all världen det är jag borde gå

Man kan gå och fara på så många sätt

men är alla lika bra, kan alla leda rätt?

Ska man gå ensam eller följa efter andra?

Det är lätt att börja, men vad händer sen?

Ack, så förvirrande att genom livet vandra!

O, kan du inte råda mig, käre gamle vän?

Framåt, bakåt, höger eller vänster? – Nej!

Hjärtat, du går aldrig vilse om du stannar här hos mig!

Hör på nu när jag säger: jag undrar så

varför hela världen måste gå och gå

Irra, virra, bara för att komma rätt

Låt dig inte luras, när svaret är så lätt

Du behöver inte alls göra som de andra

Det som vi redan börjat kan vi göra om igen

Ska det va’ så tvunget att ge sig ut och vandra?

Säg, vad skulle fattas dig, du som har en vän?

Vi två – jag, du – vi kör vår egen grej!

Hjärtat, du går aldrig vilse om du stannar här hos mig!

Vakna, här är jag, kära du: hej!

Jag står ju här intill dig, ser du mig ej?

Säg nu – kan du? O, vill du inte bli min tjej?

Hjärtat, du går aldrig vilse om du stannar här med mig!

Hjärtat, du går aldrig vilse, för du stannar här med mig!

På vers, en rimmad saga: Om kungen, som fick kärlek jaga

Det var en gång en sagokung,

som var satt att över sitt rike vaka.

Men vår sagas kung var väldigt ung,

han hade ännu ej funnit nå’n maka.

Ynglingen fick ej någon ro i sin sal,

varje dag var för honom en plåga.

Ensamheten blev till hemska kval,

i längtan efter kärlekens låga.

Och plötsligt en dag hans tålamod brast;

i salen han kunde ej längre bli kvar.

Den natten en ryttare flydde med hast;

på morgonen riket kungalöst var.

Vid hovet blev stämningen bister:

Nu var goda råd dyra.

Man utnämnde snabbt en minister,

som i kungens namn fick styra.

Kvinnan, fasan och räddningen

I den vida skogen växer de höga träden tätt

och varje stig är smal.

Där finns bara någon enstaka solbelyst plätt,

eller lövtäckt sal.

En ung kvinna rör sig bland skuggorna.

Skogen beskrivs bäst som dunkel och skum.

Varhelst man trampar finns där en knagglig rot.

Varje gren på träden är knotig och krum

Och många av trädstammarna är svarta som sot.

Trevande med händer och fötter snubblar kvinnan framåt mellan träden.

Den Mörka rör på sig, börjar att hasa;

kravlar allt fortare fram.

Lämnar efter sig ett spår av ren fasa,

där mellan sten och stam.

Den unga kvinnan stelnar till, lyssnar, sniffar i luften. Fastän underlaget egentligen inte tillåter det börjar hon springa.

Tävlingsbidrag

Ja, nu är tävlingen "Vändpunkten" över på K1. Jag deltog med två bidrag. Eftersom man tävlar anonymt så kunde jag inte ha texterna uppe någon annanstans så länge tävlingen pågick.

Nu har jag publicerat mitt första bidrag här på bloggen. "Det behövde skrivas".

Nästa kommer snart också. Båda bidragen är också inlagda i samlingsboken "Kort och gott" på K1.

Jo, "Kvinnan, fasan och räddningen" kom fyra och "Det behövde skrivas" sjua bland femton tävlande bidrag. Personligen tycker jag att det var en hög och jämn nivå på de flesta bidrag. En trevlig tävling som leddes av en kär K1-profil: Marilin.

Samtliga bidrag kan läsas via denna länk.

Röstresultaten kan du se via denna länk.

Det behövde skrivas

Käraste

Idag har jag insett att det är så mycket som jag har lämnat osagt mellan oss i alldeles för många år. Det må vara i senaste laget, men nu känner jag att jag är redo att formulera de meningar som aldrig uttalades när de skulle. Nu slår det mig att det är över tjugo år sedan du senast fick ett brev av mig och jag önskar innerligt att jag hade skrivit till dig tidigare. Jag har mycket att ta igen.

Det jag vill göra nu på en gång är att be dig om förlåtelse. För så mycket. Förlåt mig för det hänsynslösa sätt på vilket jag en gång stövlade in och ställde ditt liv på ända. Jag kunde ha gjort allt så annorlunda då. Det är så mycket som hade kunnat vara annorlunda mellan oss idag.

Rebellens segertal

Förr, när jag var ung och naiv

så respekterade jag och lyssnade på auktoriteter

föräldrar och lärare styrde mitt liv

och Gud och regeringen och allt vad de heter

Men så började jag undra:

Vad visste väl dessa

om mig och hur mitt liv borde vara?

jag lät trummorna dundra

och liarna vässa

all auktoritet kunde flyga och fara

Jag tänkte att jag vet väl själv bäst

hur jag ska sköta det som är mitt

bara jag kan göra livet till en fest

och då måste jag få springa fritt

Ingen skulle få kväva mina lågor

jag rev varje mur och vall

jo, jag ville inte ens ha tak och golv

Men ack!
Nu driver jag för vind och vågor

det enda fria är mitt fall

och mycket snart slår min klocka tolv

Jag tänker nu tungt

på hur jag gått med väldiga kliv

mot just denna punkt

här, i ruinerna av mitt liv

****

Jag vandrar ensam med min egen lag

jag har gått dit jag trodde jag ville gå

Men en gång i tiden så vandrade jag

med andra som jag "naivt" lyssnade på

O, vad jag önskar att jag visste idag

allt det där som jag förstod då

Spegel med bakvänd regel

Fängslad och kringränd av en imaginär mur av tegel

nedsjunken i gyttja kan jag inte komma loss

Ensam i natten, hittar ingen stig att gå

Reflektionen i glaset till kajutan

är nog bara en hägring

En lag utan

regel

Men i rutan

glimtar en egen fägring

Det är visst en till här i skutan

Ensam är vilsen, men med dig är vi två

Det jag själv inte kunde blir en barnlek för oss

Nu lättar vi ankar och lämnar hamnen för fulla segel

Bara inte idag

Visst kan jag ibland glömma att jag är trött

har kanske sett och uppskattat de människor jag mött

Jag kan vara mig själv för ett slag

Bara inte idag

Nog kan det hända att jag går utanför min port

eller stannar hemma och faktiskt får nå’t gjort

utan att jag känner mig svag

Bara inte idag

Jag kan väl visst vara ohämmat social

öppet välkomna en medmänniska utan ångestkval

acceptera att sån är du, sån är jag

Bara inte idag

Men

Snart, snart ska jag ställa mig upp och ryta

befalla mig själv att gamla mönster bryta

Jag ska börja leva efter en ny lag

Bara inte idag

Dagen då jag slutade leva

 Svinja tycktes sova som ett barn på sin magra halmbädd. Bara hennes hand avvek från den bilden: utsträckt genom det trånga gallret höll den Dakors hand i ett fast grepp. Dakor var vaken, hade varit vaken hela natten. Han satt med pannan mot gallret och tittade oavvänt på den sovande Svinja. Att väcka henne kom inte på fråga, trots att han längtade efter hennes närvaro. Han ville att de skulle suga ut så mycket som möjligt ur varje ögonblick. Hon ville att tiden skulle gå, fort, med så lite av hennes delaktighet som möjligt, fram till avgörandet. Vad Svinja ville gick före.

Jag är med!

Den som följt de stora världshändelserna de senaste månaderna (^_^) vet nog att en ny Vildsint-bok är i full gång med att komma ut. Den som missat denna världshändelse kan titta in
här: http://www.vildsint.n.nu/
här: http://www.kapitel1.se/forum
och här: http://blogg.passagen.se/vildsintthebook/
... exempelvis.

Den stora nyheten just nu är att jag och över fyrtio andra skribenter är klara för deltagande med var sin novell i antologin, som kommer att heta Vildsint Skymningslandet.

Mycket av arbetet är nu färdigt, det som ska göras härnäst är att välja framsida och utforma hela omslaget till boken, att slutgiltigt bestämma format och utformning och lite sådant smått och gott. Mycket förarbete även för detta är gjort, så ganska snart kommer den andra Vildsint-antologin att gå i tryck.

Man kommer att kunna köpa boken genom mig. Vet du redan nu att du vill ha ett exemplar kan du meddela mig med kontaktuppgifter, så upprättar jag en lista över intresserade och återkommer till er när det blir dags.

Mitt bidrag, Resa med Aftonstjärnan, finns inte att läsa här eller i min K1-profil; det finns för närvarande exklusivt i Vildsint-sammanhang. Men detta och alla övriga bidrag (inklusive några som inte kommer att få plats i boken) kan förhandsläsas här: http://www.kapitel1.se/vildsint-2/samtliga-bidrag .

Svårt, svårt, varför ska allting vara så svårt?

Ja, det som rubriken uttrycker tänker jag ganska ofta i min vardag. Det är så mycket i livet som jag inte tycker mig kunna hantera särskilt bra.

Stress.

Att försöka få med sig hink, sopset, moppstativ, soppåse, smutstvättpåse m.m. på en gång - och så välter moppstativet när jag ska gripa tag i det och då får jag släppa påsarna och börja om igen och då välter sopsetet ...

Jag känner mig ofta otillräcklig när det gäller att hantera saker i livet som andra kan tyckas bara flyta igenom - sociala sammanhang; att visa handlingskraft; komma mig för att sköta enkla hushållssysslor i hemmet; bara att veta vad jag egentligen vill.

Eller att inse att alla dessa duktiga människor omkring mig faktiskt också tycker att mycket är svårt och ofta upplever sig komma sig tillkorta gentemot andra, kanske till och med gentemot mig.

Stygg

Mentalskötare Jörgen Hansson vaknade. Han satt på en stol med huvudet hängande, så att han såg ned i sitt knä. Det var blodfläckar på hans rock. Han kände hur en varm droppe rann utmed baksidan av örat, nådde ut på snibben och föll. Droppen byggde på en av fläckarna i knäet. Jörgen insåg att hans huvud hade fått ta emot en rejäl smäll strax bakom vänstra örat. Han ruskade på huvudet för att få tankarna att klarna. I stället var han nära att förlora medvetandet igen.

Att han förblev sittande i stolen berodde enbart på att hans armar satt fast i den. Mycket försiktigt vred han på huvudet och såg att han satt på en av stolarna från personalköket. Armarna var bundna vid stolen med hjälp av kökshanddukar.

Sakta lyfte han blicken för att se sig om. Det var blodstänk och pölar av blod på köksgolvet framför honom. Mitt i pölarna låg det något.

Någon låg där. Kroppen var så sönderslagen att den var oigenkännlig, men det syntes att den varit klädd i skötarrock. De slitna svarta basketskorna bekräftade det som Jörgen redan visste: Det var Christer som låg där, Christer Thörne, hans kollega sedan tio år tillbaka.

Här fattas visst en novell ...

Jag skrev en novell för ett tag sedan i samband med att det var skräck/rysare-tema på Vildsint-bloggen . Den fick heta Stygg. Den kan vara lite otäck, men knappast mer än du klarar av. Det betalar sig att läsa den till slutet.

Jag har visst inte lagt upp den här tidigare, så nu kommer den som nästa post. Jag har schemalagt den till att dyka upp imorgon bitti.

Sedan har jag nog lagt in alla publiceringsfärdiga noveller i bloggen, så det är väl snart dags att fullborda något nytt ... Nåja, jag har faktiskt något färdigskrivet, men det ligger ute anonymt på annat ställe för närvarande, så det får vänta lite med att komma upp på mina egna sidor.

Ur barnamun ...

Jag är nyss hemkommen från ett besök hos mina föräldrar. Apropå detta att jag nu publicerar texter på Kapitel 1 och här i bloggen, så påminde mamma mig - ännu en gång - om vad jag en gång sa när jag var liten:

- Jag ska bli författare när jag blir stor. (Paus.) Nej, det fantade jag bara si om!

Ja, sedan har ju de tankarna mest legat på hyllan i väldigt många år, för att bli avdammade på allvar först för ett par år sedan. Emellertid, beroende på hur man definierar författare, så "fantar" jag nog "si" om det ännu idag. Vissa definierar ordet "författare" som någon som kommit med i Författarförbundet. För det krävs lite förenklat att man ska ha minst två utgivna verk. I den betydelsen är jag mycket långt ifrån att vara en författare.

Betydligt fler än de som är etablerade författare är vi som gillar att skriva och att bli lästa. Jag är jätteglad över att det numera är betydligt enklare att få åtminstone en liten läseskara, till och med utan att ha tryckt någonting. Skrivarsajter, bloggar med mera öppnar nya dörrar i vårt samhälle. Liksom p.o.d. - print on demand-förlag/tryckerier, där man kan låta trycka böcker helt på eget bevåg, och i den upplaga man själv väljer.

Jag kanske återkommer till ämnet egenpublicering så småningom ...

AIMING FOR ROCK BOTTOM:

"My dearest! If I gave you an electric iron on Valentine's day, would you hold it against me?"

Vulnerability

(En alldeles nyskriven text.)

If I gave you my naked heart
bared my virtue and all my lust
would you receive it, for a start
or turn your face in pure disgust?

If I should give my heart to you
say ‘all I am I show you here’
could I be offered your heart too
or would I see you flee in fear?

I know too well my heart may not
be at all a pretty sight
though it’s the only one I’ve got
I fear it will not look all right

So still I wonder, do I dare
to claim your heart and offer mine?
Perhaps if it was in your care
you could make it start to shine?

AIMING FOR ROCK BOTTOM:

- What is it called when to lovers keep track of each other during the day, using their smartphones?
- An appdate.

Gubben

Klockan tickar, tiden går

regnet smattrar kallt mot fönstret

ljuset falnar, timmen slår

på glaset formar vinden mönstret

Natten vaknar, ljuset dör

katten tassar lojt på muren

regnet tystnar, gubben hör

mörkrets kall till alla djuren

Vinden viner, gubben ser

mörka skuggor över backen

månljus flämtar, något sker

håret reser sig i nacken

Gubben huttrar, händer drar

gardiner döljer mönstrat vatten

mörkret mjuknar, fruktan far

vad gott att stänga ute natten

Klockan tickar, gubben ler

kryper ensam ned i sängen

mörkret vakar, sömnen ger

drömmar om en dans på ängen

Himlen rodnar, mörkret flyr

efterlämnar ingen ånger

klockan tickar, dagen gryr

gubben sjunger morgonsånger

Huset knäpper, timmen slår

gubben ställer sig vid fönstret

himlen mulnar, tiden går

på glaset formar vinden mönstret

Vilken klassiker!

Detta är bland det bästa -- och värsta -- som har gjorts i svensk humor-TV!

Vilken skådespelarinsats av flickan!

Vad svenska barn önskar sig ...

Hurra för ja'

Jag är så nöjd! Har storstädat hela lägenheten. Kommer inte att ta upp här hur länge det var sedan sist ...

Men nu är det gjort! Du är välkommen att hälsa på nu. Passa på medan det varar!

Mimröjaren

Jag är en skylt

  som ligger kullvält

Jag är en cowboy

  i indiantält

Jag är er underhållare

  i ett mimfält

Allt som ni hör

  har jag aldrig sagt

Jag är regnet

  från klarblå himmel

Går alltid ensam

 i folkens vimmel

Jag är er underhållare

  i ett mimfält

Jag är fången

  som håller vakt

Jag spelar sakta

  utan instrument

Om jag sett något

  har det aldrig hänt

Jag är er underhållare

  i ett mimfält

Jag greppar spiran

  men saknar makt

Mitt mysterium

  är andras gåta

Min hals är torr

  mina läppar våta

Jag är er underhållare

  i ett mimfält

De kort som ligger

  har jag aldrig lagt

Jag lyfter artigt

  uppå min hatt

Vänder på klacken

  ger till ett skratt

Jag kommer oantastad

  från ett mimfält

och vandrar sorglöst

  mot okänd trakt

Spårkod AA398HT7G

Jag kommer alltid att minnas det som att det var fyra personer närvarande. Så var det inte riktigt. Där var en gammal Tipol-veteran – slätstruken och anonym, som alla blir med tiden. Där var en mordisk galning till förrädare i en Tipol-rekryts gröna uniform. Där var en liten förskrämd, förvirrad, förtvivlad och förgrymmad gosse.

Där var också kroppen av en som inte längre var närvarande. Den viktigaste människan i världen. Min far. Den finaste människan världen har skådat.

Jag minns att jag var den där lille pojken. Ännu idag minns jag precis hur gossen upplevde den stunden. Jag kom in genom dörren just som galningen mördat min far. Jag såg min fars kropp rasa ihop och galningen respektlöst lägga ned den på golvet.

Den äldre mannen dök samtidigt upp i dörröppningen mittemot. Så veteran han var kom han för sent. För en sådan försummelse kan man väl nästan säga att han förtjänade det som hände sedan. Han måste själv ha tyckt så, i alla fall. Han blev stående helt handfallen och tycktes mumla för sig själv. Mördaren gick fram, tog tag i honom och satte munnen till hans öra. Strax därpå låg även veteranen död på golvet.

En sommar av väntan

 Jag går nerför stigen mot vattenbrynet och känner varje barr och gruskorn under mina bara fötter. Där tallarna tar slut stannar jag upp och böjer mig ner efter ett grässtrå att stoppa i mungipan. Sedan går jag de sista stegen ut på den flata klippan och sätter mig ner på kanten, där klippan viker tvärt ner i det klara vattnet.

Tidigare idag har vi dykt ner i det vattnet härifrån klippan och sedan plaskat runt och brottats och simmat i kapp tills vi inte orkade mer. Därefter låg vi här uppe på klippan och tjattrade medan solen försiktigt torkade oss. Detsamma som vi gjorde igår och i förrgår och dagen före det. Rutiner som känns nya varje dag.

Nu – när den strålande solen till slut är inne på det allra sista av sin bana denna sommardag – har vattnet ro så långt ögat kan nå. Vid skymningstid badar vi inte. Nu kommer den bästa stunden på hela dagen, det obeskrivliga ögonblick då vi sitter tysta sida vid sida på denna klippa och ser solen gå ner bakom horisonten av blått vatten. Den enda absolut undantagslösa av de rutiner vi har format dessa sommardagar.

Sommar är det verkligen, tänker jag, samtidigt som jag känner hur väntan börjar pirra i mig, just på denna plats är det sommar som ingen annan stans. Det är den slags sommar som man bara kan hitta i böcker och filmer. En sommar för alla sinnen, tänker jag vidare, i ett försök att distrahera mig själv från den stegrande ivern och ängslan med vilken jag väntar. Jag väntar, eftersom det alltid är jag som kommer hit först. Det är väl en del av rutinen, traditionen. Jag kommer hit i god tid och sedan sitter jag och väntar och blir allt ängsligare att du inte ska komma innan solen går ner. Du kommer ju alltid – alltid i sista ögonblicket, men du kommer. Ändå hinner jag bli lika ängslig varje gång. Så låt nu sommaren distrahera sinnena.

Jag ser sommaren runt omkring mig: tallarna bakom mig med fläckar av grönt gräs mellan stammarna; på båda sidor om mig strandkanten som löper bort i fjärran; den blå vattenytan under mig, utmed vilken just nu endast små, knappt synliga vågor rör sig; himmelen ovanför, utför vars sida solen kanar allt fortare och vars färg vattnet har lånat. Jag känner sommarens dofter: allt som grönskar, allt som blommar; dofter av strand, dofter av vatten; doften av värme som kommer att stanna kvar också när solen har sjunkit undan. Sommar­kvällens ljud – inget påträngande, men de finns där: det allra tystaste av kluckande där vattnet och klippväggen möts; surret av de insekter som ännu orkar vara aktiva borta vid grästuvorna; ett lätt brus från tallarna när en vindpust drar förbi; ett oidentifierbart rop från någon fågel i fjärran. Klippan, som värmts av solen hela eftermiddagen, ger en varm känsla av sommar i huden på mina ben. Faktiskt känner jag till och med smaken av sommar, tack vare det obliga­toriska grässtrået i min mungipa.

Överväldigande som den är, upp­levelsen av sommar, hjälper den emellertid inte mycket för att dämpa ivern i min väntan på dig. Snarare kan jag inte bärga mig tills vi båda delar upp­levelsen tillsam­mans. Nu måste du snart komma, solen står redan så lågt och den tycks bara falla fortare, ju närmre den kommer vattenytan därborta. Jag vänder mig dock inte om för att titta efter dig, det vore så fel, som att svika ett förtroende. Jag vet ju att du kommer. Dessutom så kröker sig stigen och gömmer sig bakom en tätare dunge av tallar och buskar, så jag skulle ändå inte se dig förrän du nästan var framme.

Fantastiskt, tänker jag, där jag sitter och ser ut över vattnet, viken tyngd det är i denna stillhetens rutin. Vi utför alla vår del med en orubblig trohet – jag, du och själva naturen omkring oss. Inte en enda kväll har solen skymts av moln på denna plats denna sommar. Inte en enda kväll har vattnet krusats av mer än de allra obetydligaste vågor, eller tallarna där bakom mig ruskats av mer än en lätt bris. En tyngd som får hela denna rutin att kännas lika absolut som dygnets växlingar. När har inte natt följt på dag? När har du inte kommit precis i sista ögonblicket?

Stillhetens rutin, förresten? Jo, det är det nog, trots ängslan inom mig. Det är en iver som är stillsam i all sin styrka. Jag väntar ivrigt på att du ska komma och vara vid min sida. Den ivern vill också att allt ska vara rätt och är därför också det enda som kontrollerar den ängslan den själv skapar, medan jag sitter stilla och väntar. Ängslan gäller ju allt som det skulle innebära om något blev fel i ögonblicket, i rutinen – om du faktiskt inte kom – men om ängslan hade kontrollen skulle den själv förstöra rutin och allt. Det finns egentligen inget skäl för ängslan, den är bara en krydda i väntandet. För du kommer ju alltid, så också i kväll, det gör du ju. Väl?

Det jag kommer att minnas starkast ifrån denna sommar, långt efter att den försvunnit till minnenas land, kommer kanske att vara just väntan. Alla ögonblick av väntan precis innan det oskattbara kommer. Väntan på att du ska dyka i vattnet efter mig. Väntan innan du säger de där orden som ruskar om hela tillvaron, orden och meningarna som alltid dröjer, eftersom du hämtar dem så djupt inifrån. Väntan på ögonblicket då du vänder dig emot mig med ditt gnistrande leende. Mest av allt kanske jag kommer att minnas ögonblicken då jag väntar i våldsam stillhet på att du ska sätta dig bredvid mig, i rutinen som är dagens höjdpunkt. Den som väntar på något gott, förväntar... En sommar fylld av väntan.

Nu har solen verkligen nått slutet på sin bana och jag kan tydligt se att detta blir den mest fantastiska solnedgång som någonsin skådats. Du får inte missa det här! Varför kommer du inte? Just som jag ofrivilligt tar sats för att vända på huvudet hör jag det lätta ljudet av bara fötter på stigen bakom mig. Plötsligt är jag helt lugn också inombords. Det enda lilla som blir kvar och kan skvallra om allt som rört sig där, är tyngden av mina andetag. Jag kastar inte ens en blick åt sidan när du sätter dig ner intill mig.

Hand i hand, i fullständig tystnad, ser vi solen slukas av – och sluka – sin egen spegelbild. En stund senare, medan allt fler stjärnor gör sig synliga på himmelen, går vi tillsammans tillbaka uppför stigen – tysta, hand i hand.

Kanonsång!

Åh, den här låten är så bra! Man kan höra den igen och igen - på hög volym. Länken går till Youtube, men videon kan du strunta i, det är själva låten jag gillar. Vad texten egentligen handlar om är inte heller väsentligt. Har du spotify så plocka fram låten där i stället.

Här finns allt: sång med känsla, tempo, stillsamt och vackert parti, skön rytm ...

Det finns fler bra låtar med dem, t.ex. All the thing she said.  Jag förstår inte att de överses totalt på radion - i alla fall på det som annars är mina favoritkanaler.

Tatu - Nas ne dagoniat

En kampsång i natten

(En helt nyskriven dikt, som kanske kan uppmuntra och inspirera i svåra stunder?)

Håll ut, vännen min, var stark

du ska åter få stå på fast mark

Var stark, min vän, håll ut

varje lidande har sitt slut

Om än natten gör dig aldrig så svag

kan hoppet bära dig till nästa dag

Låt den sköra tråden bli en kraftig lina

som släpar dig rakt igenom all pina

Men man känner sig så ensam när man lider

trots att människor har lidit i alla tider

Om du vågar gå här vid min sida

kanske vi kan hjälpas åt att lida

Ser du mig? Hör jag dig?

Lär jag dig? Bär du mig?

Du har aldrig förtjänat att ha det så svårt

det har kanske inte jag gjort heller ...

Finns det ändå en mening med det som känns hårt?

Är det en djupare sanning som gäller?

Är vår kamp livets allra största läxa?

Det är i lidandets mylla som modet gror

Vi märker när vi tar chansen att växa

att vi är så mycket starkare än vi tror

När gryningen kommit var det kanske inte så viktigt

att vi får ha det som bäst nu och här?

Kanske tycker vi då att det som räknas på riktigt

var vilken sorts människa vi är?

Ibland så ...

Idag, efter att jag kom hem, har jag suttit på balkongen och bara njutit av solen, musik och lite fredagsgott.

Det är förstås inget märkvärdigt med det, egentligen, men de som känner mig vet nog vilken inneugglare jag är när jag är för mig själv - vilket jag är för det mesta. Så för mig är det ovanligt att jag utnyttjar balkongen på det viset.
Får väl bekänna att jag snabbgluttade på datorn om jag fått någon post eller hälsning, men jag blev inte fast direkt i alla fall.

Får väl också bekänna att balkongvistelsen var relativt kort, men efter att solen gömmer sig bakom huset tvärs över gården blir balkongen inte lika trivsam. Så varmt är det inte ännu.

Så nu sitter jag vid datorn. Tänker skriva ned några verser jag gått och grunnat på medan jag har jobbat i veckan. Men kanske blir det även annat gjort än bara datorsittande i eftermiddag/kväll.

Bekräftelse ... reklam ...

Jag fortsätter att ligga högt på K1:s boklistor. Kul att fler än jag själv gillar det (och hur) jag skriver.

http://www.kapitel1.se/boklistor

Tokar bland bokar (Eller: Amatörskaldens dilemma)

Jag gav mig ut att i skogen vandra

Där mötte jag min gode granne bland andra

Och grannen han frågade: ”Hur står det till?”

”Jo tack, jag mår väl precis hur jag vill!”

Grannen han nicka’, jo, så var det nog

För honom det kvittade om jag så dog!

Jag hade strax återupptagit min gång

När plötsligt jag hörde en underbar sång

Då gick jag dit, var från sången ljöd

Där satt det en flicka, så fager och röd

Med sången hon redan fångat mitt hjärta

Nu fylldes mitt bröst av båd’ glädje och smärta

Jag kunde ej tiga; jag hov upp min röst

Och gav ljud åt det som tryckte mitt bröst

”Du har vunnit min kärlek, o, väna mö

så ge mig din hand, eller låt mig få dö!"

Hon svara’ när mot mig sitt finger hon rikta’:

"Jag tager dig blott om du slutar att dikta!"

Så nu lever vi lyckligt i alla da’r

Om inte jag åter till pennan tar

Ja, nu lever vi lyckligt i alla tider

Om inte

jag diktar

nå’t mer vad det lider…

A man walks into a … job interview.

"Time" av Salvatore Vuono, hämtad från FreeDigitalPhotos.net FreeDigitalPhotos

Oscar knackade lätt på dörren, vred om handtaget och klev in på Ms. Gildenshines kontor.

Hans bistra chef lade på luren och lyfte blicken från sina skrivbordspapper. ”Ja?” utropade hon på sitt tvära och avmätta sätt.

Oscar höll upp sin stora fullskrivna kalender: ”Klockan är fem i två, Ms. Gildenshine. Ni har en ny arbetssökande inbokad klockan två.”

”Javisst, javisst!” Hon sköt sin pappershög åt sidan. ”Tack, Oscar! Har du din Notebook redo? Nå, ta stolen där och sätt dig där du brukar! Vem är det nu?”

”Mr. Kennel. Kenneth Kennel. Fina meriter och en personlig rekommendation från direktör Craenward.”

”Ja, det låter ju lovande.” Ms. Gildenshine såg upp på klockan på väggen. ”Men det ser inte så lovande ut för honom.”

Oscar följde hennes blick och visste precis vad hon menade. Ms. Gildenshine hade mycket strikta krav på sina arbetssökande. Den första och sista regeln var att man inte fick komma för sent till sin anställningsintervju. Absolut inte. På inga villkor. Kom man inte i tid behövde man inte komma alls. Kenneths chanser höll på att ticka iväg för gott.

Nostalgi

Fortsättning på lördagstemat: Nätvideor.

Vet inte varför jag kom att tänka på denna låt för ett tag sedan. Jag fick leta en del för att hitta den via mitt bredband. Att söka på "Street Dance" var ju hopplöst, som väl var kom jag ihåg några ord ur texten. Det gav namnet på gruppen, och sedan gick det att hitta en video. (Spotify har den inte.)

Break Machine - Street Dance

Mera robotar ...

Kämpande androider.

Robotics

Android 207

En fantastisk saga i enkla bilder ...

Android 207

Save the antilope!

Ett av mina absoluta favoritklipp:

http://www.extremefunnyhumor.com/movie.php?id=98

TV-underhållning ...

Legitimerar en TV-kamera vad som helst? Alltså vilket uppträdande som helst.

Jag tänker på program som "Ballar av stål" och annat som nyliga TV-trailers fått mig att tro är på gång. (Jag tittar inte på skiten.) Dolda-kameran-program sådana de en gång började tycker jag är helt OK, och roliga, men när man verkligen är elak och helt respektlös mot oskyldiga offer -- är det fortfarande kul?

Tydligen, för många. Men är det legitimt? Och om offret blir upprört, får det skylla sig självt, har det bara inget sinne för skoj, då?

Här har vi en film som åskådliggör detta fenomen på ett roligt och talande sätt:

http://www.extremefunnyhumor.com/movies/kickinthenuts.wmv

Tema idag!

Idag sätter jag ett litet lördagstema på bloggen: Nätvideor.

Det finns en del kul och intressant därute i cyberrymden, även om jag inte har en särskilt imponerande koll på läget. Något kan jag i alla fall dela.

Svarta tårar

Håll skärpan uppe, för här kommer en gåta:

sedan jag blev vuxen har ingen sett mig gråta

Kan det bero på att jag aldrig haft någon sorg?

Eller passar jag på när jag är ensam i min borg?

Nej, svarta tårar rinner alltid inåt – de syns och hörs ej

men är desto bittrare på andra sidan, om du frågar mig

för svarta tårar sparas för evigt, i hjärtats djupa dalar

de skvalpar runt och svärtar ned i alla minnets salar

I hemlighet inom mig där finns ett svart och stormigt hav

och det är på detta som min själ för länge sedan gick i kvav

De svarta tårarna, de vill visst aldrig torka

de väger dessutom mycket mer än vanligt vatten

Så länge som de tynger, kan sinnet inget orka

och känslorna som finns där simmar vilsna runt i natten

En del säger att ett kusligt skratt kan ge dem kalla kårar

men det mest otäcka som finns är kanske tysta svarta tårar?

I put a spell on you

Your beautiful heart and soul

body and mind

To capture this is my goal

to forever bind

I really want you to be mine

so I say these words, I sing this song

Because then you’ll think it’s just fine

that to you forever I’ll belong

Putting a ring around your finger

that, you see, will be the token

with me you’ll forever linger

a bond, never to be broken

I’ll be captured now, just like you

I will always be true

What I hold you to, I must do

You will never be blue

Yes, to you I will now and forever be bound

for the spell works the same the other way around

Ett annat perspektiv

Detta var andra gången far var försenad till kvällsmålet. Ingrid ställde grytorna på bordet och sprang ut ur stugan. Hon fann honom på åkern där han stod på knä och hackade i jorden. Att se honom så fick det att värka i hjärtat – och inte blev det bättre av att se hur lite han fått gjort sedan hon lämnade honom.

”Far! Far! Det är dags för kvällsmål!” Hon gick fram till honom. ”Låt mig hjälpa dig upp. Är det ryggen nu igen?” Hon visste mycket väl att det var ryggen – att det alltid var ryggen. Far sa sällan något, men det syntes att värken aldrig släppte honom längre. Som bäst var den lite mildare.

”Jo – lugn flicka, jag kan resa mig själv!” Han tog spjärn med hackan i jorden och lyckades komma på fötter. ”Jo, nog sätter det åt lite åt det hållet.” Ett sådant medgivande betydde att Ingrid inte skulle ha behövt se de blanka ögonen för att förstå hur oerhört plågad han var.

Far såg sig om på åkern och noterade samma sak som Ingrid. ”Har du redan kvällsmålet färdigt? Kan det inte vänta en liten stund. Jag behöver bli färdig här.”

Att detta var sant visste Ingrid, men hon visste också att det inte skulle gå. Frustrationen fick henne att vara ovanligt rättfram mot honom: ”Kvällsmålet blir redan sent som det är. Det mörknar nu. Far, vi får inte mer gjort här idag, det vet du. Kom nu innan maten kallnar!” Hon såg hans förtvivlan. ”Vi tar igen det imorgon, far. Det här kommer att lösa sig, jag lovar!”

”Jo. Jovisst, det löser sig. Vi tar nya friska tag imorgon.” Fars röst var tillkämpat stadig och stark. Han tog ledningen hemåt mot stugan och slapp därmed att se vem som nu hade blanka ögon.

Nu kommer strax ännu en novell upp.

En fortfarande färsk novell, som redan fått flera bra omdömen på K1. Lika bra då att ta den direkt hit också.

Far, får får får?

Min lillebror (El sueco loco)  och jag skrev en gång för länge sedan en text baserad på gamla klassiska talesätt om får. Vi byggde ut och kring. Förutom i talesätten är allt skrivet med allitteration på "F".

 Läs om den femårige fårforskaren Fridolf:

Särsk riv ningar #2

Här tänker jag gå in lite närmare på vad som för mig är en klassisk särskrivning.

Först: Rubriken ovan är inte en "riktig" särskrivning, den är egentligen rent nosens, men jag anv änder den för att kanske kunna förme dla till särskrivare hur jag kän ner det när de särskri ver.

Vad är då en riktig, klassisk särskrivning? För mig är det när man delar på ordsammansättningar som egentligen är förkortningar av uttryck. Eller, bättre formulerat: ... där ett ord ger en bestämning till det andra.

Något som är skrivet isär(i sär?)=> särskrivning

Något som har satts/sitter samman=> sammansättning

Ett exempel som är typiskt för det jag vill få sagt=> typexempel

Olé! – Qué?

Jag är gammal och grå

och jag väger som två

Du tror mig väl knappt när du hör det

men en gång var jag ung

bara hälften så tung

De’e aptiten och tiden som gör det

Tänk, en gång var jag rik

egen båt; egen vik!

och alltid omsvärmad av flickor

Men nu finns inte en

som vill vara min vän

bortsett från två tomma fickor

Har du läst den än?

"Min stora förebild" är en humoristisk satirtext. Den siktar in sig på världen sådan den kan te sig genom skvallerpressens förmedling.

Texten har fått omdömet "kul och träffande" av en läsare på K1. Ibland går humorn kanske lite lägre jämfört med annat jag skriver, men det var svårt att undvika på grund av ämnet.

Klicka på etiketten "Humortext" i kolumnen till höger, så hittar du den lätt.

Bortbytingen

Flickan i den långa vida klänningen gick genom skogen med snabba, men försiktiga steg. Med famnen full av ris och pinnar sicksackade hon sig fram från trädstam till trädstam. Hela tiden såg hon sig ängsligt om.

Hon hoppade till när en lång gestalt plötsligt uppenbarade sig bakom ett buskage, men blev fort lugn igen. Det var ju sonen på herrgårn, Käcka Palle kallad; han var mycket väl känd av alla i dessa trakter, även dem som han själv inte kände.

Palle var en yngling som var i farten ifrån tidig morgon till sen kväll. Han lämnade visserligen sällan herrgårn, utom för täta utfall till marknadsplatsen, som låg omkring två fjärdingsväg från gården. Herrgårn var grundlagd av Palles far, Pål Styvnacke, endast något år innan Palle själv föddes och såväl Mor Seldrika som de båda männen hade ännu fullt upp med att göra en riktig gård av huset och de omgivande markerna.

Härnäst ...

... tror jag att jag ska lägga upp Bortbytingen för läsning. Den har legat högt på K1:s Boktoppen ett bra tag.

Särsk riv ningar

Märkligt vad många olika sorters öl det finns nu för tiden. Gå och titta i vilket snabbköp som helst! Det finns massor av spännande ölsorter, vissa med annorlunda färger, ex: blåbärs, andra hämtar av okänd anledning sin karaktär ifrån djurriket, ex: björnbärs, tranbärs. Tidigare visste jag inte ens att det fanns en hybrid mellan öl och vin: vinbärs. Svart vinbärs verkar vanligast.

Först förstod jag inte varför det stod ”dryck” efter ölnamnen (ex: Svart vinbärs dryck), men sedan upptäckte jag till min stora förvåning att man faktiskt kan få sin bärs som soppa också (ex: Blåbärs soppa). Häftigt!

Min stora förebild

Frisören: Sitter du bra?

B: Ja, tack!

F: Du, ursäkta min påflugenhet, men visst är du Botoxa?

Det börjar arta sig.

Har börjat bekanta mig med denna bloggtjänst och dess funktioner. Känner mig rätt nöjd med utformningen av min blogg nu, efter mycket huvudbry och arbete, men inget är laminerat ännu ... Jag blir glad för hjälpsamma synpunkter.

Min första text är upplagd. En humoristisk dikt. Så snart jag får någon typ av reaktion på den lägger jag upp en ny text.

Man och fru – ingen förstår mig som du!

Kom här nu vänner så ska jag berätta om min man.

Jag tror att ingen annan är så tjänstvillig som han.

Han är alltid lika redo att få rycka ut och hjälpa!

Men ibland kan jag nog tycka det blir mera som att stjälpa!

_ _ _

Igår kom jag tillbaka ifrån jobbet ganska tagen.

Jag hade gått omkring och längtat hem mest hela dagen.

I köket stod min klippa och lade upp på faten.

Jag ställde mig helt nära och luktade på maten.

”Välkommen hit hem, min kära fru!

Är det något jag kan göra för dig nu?”

”Ja, det skulle göra gott att bara ta en stund och prata.”

”Men då går jag och hämtar grannen, för han tjattrar som en skata!”

”Jaha, tack, det var det, det...”

_ _ _

Efter maten fick vi äntligen lite tid att ta det lugnt.

Maken gick till TV-soffan och där satte han sig tungt.

Jag gick tacksamt efter och kröp upp så tätt intill.

Han ville genast veta: ”Är det någonting du vill?

Säg mig vad du önskar, min kära fru!

Är det något jag kan göra för dig nu?”

”Nej, nu känner jag nog bara för att sitta här och mysa.”

”Men då går jag och hämtar filten, så slipper du att frysa!”

”Jaha, tack, det var det, det...”

_ _ _

Själv gick han iväg, att ta itu med disk och stök,

Men till slut kom han tillbaka in från vårat kök.

Jag gav honom en tacksam kram: ”Du är en svärmorsdröm!”

Han log så varmt men duckade sen undan mitt beröm.

”Berätta hur det är, min kära fru!

Är det något jag kan göra för dig nu?”

”Jo, jag vill nog inget hellre än att stanna här och kela.”

”Men då går jag och hämtar katten, så löser sig det hela!”

”Jaha, tack, det var det, det...”

_ _ _

Han kom in till mig i badrummet en stund senare.

Jag hade borstat tänder tills de aldrig varit renare.

Då gick han fram till spegeln för att torka bort all imma.

Där möttes våra blickar; han såg mina ögon glimma.

”Önskar du nå’t mer, min kära fru?

Är det något jag kan göra för dig nu?”

”Nej, nu kan det va’ min tur, jag vill gärna ge en kyss!”

”Men då går jag och hämtar lillan, hon vaknade ju nyss!”

”Jaha, tack, det var det, det...”

_ _ _

Jag kramade och pussade och busade med ungarna

och läste för dem sagor om prinsessorna och kungarna

Men till slut så sov de alla, de kära små liven.

Då började jag faktiskt att känna mig uppgiven.

_ _ _

Jag tänkte om min make: ”Att han aldrig kan förstå!”

Försökte gå förbi och smita undan till vårt rum.

Men han ställde sig i vägen, och lät mig inte gå.

Visst kan han va’ trög ibland – men inte är han dum.

”Har jag gjort något fel, du verkar nästan stött?”

”Nej, förlåt mig kära man, jag är nog bara trött.

Jag tror att det är dags för mig att krypa ned i sängen.”

”Men då går jag och gör det samma, för nu fattar jag poängen!”

”Joho, tack, det tror jag, det...”

_ _ _

Men – så märkligt – när jag sitter här och delar allt med er,

det är som om i efterhand man mycket bättre ser.

Inte blev allting som jag tänkt mig det direkt...

Men sällan har en eftermiddag varit mer perfekt!

Jag fick en pratstund med grannen

– oj, vad han är rolig, den mannen.

Jag satt och myste under vår fina filt,

ja, den som är rutig som en kilt.

Jag kelade ett tag med katten;

slät som sammet, svart som natten.

Jag fick kyssa och krama våran lilla

– tro mig, det är inte alls så illa.

Och när maken väl fattade poängen...

ja, hm, vi hade ganska trevligt i sängen...

Jag är trots allt så lycklig, därför att det blev just han!

Nu ska jag skynda hem igen, och säga till min man:

”Ingen kan så nå mig, ingen kan förstå mig – som du!

Det har jag lärt mig nu...”

Syfte?

Jaha, ja. Den här bloggen är tänkt att vara min egen sida på nätet. Främst tänker jag använda den till att lägga upp mina egna texter (noveller, dikter, m.m.). Sedan kommer det säkert en och annan fundering -- djup, galen, rolig eller alltihop.

Vi får se vad som händer och hur det kommer att fungera.

Jaha, nu har jag min egen sida.

Vi får se vad (om) det blir av detta. Nu är det sent ...