Då han svek henne

Borde han straffas för det han gjorde?

Men hon är nog ändå inte bitter.

Kanske för att hon inte borde,

men mest för att hon inte gitter.

Det fanns aldrig någon plan,

nej, allting var en lek.

Solen lyste den där da'n.

Dagen då han svek.

Man kan undra vad han tänkte på.

Han som just gett henne sin ring.

Men han blev väl vårdslös då,

och tänkte på just ingenting.

En hård dom kan man tycka:

Ska man så straffas för det man gör,

om man lever i sin lycka,

alltför mycket för att se sig för?

Det tycktes ju som att hela världen

i välvilja log,

den där dagen då han svek henne

och gick och dog.

Det ultimata vapnet

Jag suckade tungt där jag satt vid mitt stora elfenbenskrivbord. Fullskrivna papper låg i travar över hela skivan. Rapport efter rapport om folk som på ett eller annat sätt ville trotsa mig. Jag kastade grymtande det senaste bidraget på en av högarna och tittade upp på Lackey som stod på post innanför dörren.
  ”Om nu alla är så noga med att kalla mig en maktfullkomlig diktator, varför envisas de ändå med att inte alls göra som jag säger?”
  Lackey skakade på huvudet och ryckte på axlarna. ”De måste väl helt enkelt vara mycket tröga, min herre.”
  Jag suckade igen och trummade med fingrarna på min nya förgyllda pistol, som låg ovanpå en av de mindre pappershögarna.

Just då hördes en öronbedövande knall, samtidigt som jag kände en stark krutlukt och hela rummet blev disigt av rök. Lackey skrek och rusade fram för att skydda mig, men såg ut att springa emot något och föll till golvet. Röken samlade sig över honom, för att i nästa ögonblick tätna till en gestalt. Ovanför en kvardröjande molnslöja svävade nu överkroppen av en mycket muskulös man i kamoflagegrönt linne och med en officersmössa på huvudet. Figuren bugade mot mig och började tala: ”Vad önskar min herre?”
  ”Ve-Vem är du?”
  ”Jag är vapnens ande, som du kallade på när du knackade på pistolen du nu håller i handen, min herre. Jag är kapabel och förpliktigad att utföra varje destruktiv önskan min herre yttrar till mig.”

Spårkod AA398HT7G

Jag kommer alltid att minnas det som att det var fyra personer närvarande. Så var det inte riktigt. Där var en gammal Tipol-veteran – slätstruken och anonym, som alla blir med tiden. Där var en mordisk galning till förrädare i en Tipol-rekryts gröna uniform. Där var en liten förskrämd, förvirrad, förtvivlad och förgrymmad gosse.
  Där var också kroppen av en som inte längre var närvarande. Den viktigaste människan i världen. Min far. Den finaste människan världen har skådat.
  Jag minns att jag var den där lille pojken. Ännu idag minns jag precis hur gossen upplevde den stunden. Jag kom in genom dörren just som galningen mördat min far. Jag såg min fars kropp rasa ihop och galningen respektlöst lägga ned den på golvet.
  Den äldre mannen dök samtidigt upp i dörröppningen mittemot. Så veteran han var kom han för sent. För en sådan försummelse kan man väl nästan säga att han förtjänade det som hände sedan. Han måste själv ha tyckt så, i alla fall. Han blev stående helt handfallen och tycktes mumla för sig själv. Mördaren gick fram, tog tag i honom och satte munnen till hans öra. Strax därpå låg även veteranen död på golvet.