Det går att motivera en kreationistisk verklighetsuppfattning på många sätt, men jag menar att det enklaste sättet att närma sig den är från endera av två synbarligen skilda håll: det vetenskapsmotiverade eller det bibelmotiverade. Båda är lika giltiga och nödvändiga, de måste förenas för att formulera en specifikt kristen kreationism, men de hämtar sin respektive motivering ur två olika källor, och många har hittat in i kreationismen från endera av dessa håll.
I det ena fallet har man observerat världen man lever i med vetenskapliga metoder och utifrån observationerna kommit fram till slutsatsen att det observerade måste ha designats och framställts av en oerhört kreativ och mäktig skapare, som man därför vill lära sig mer om. I det andra fallet har man börjat med att läsa om en namngiven Skapare i Bibeln och kommit fram till slutsatsen att den beskrivna skapelsen handlar om just den värld man själv lever i, och att allt däri därför måste relateras till skapelseberättelsen och Skaparen.
Själv kom jag ursprungligen in i kreationismen utifrån den senare motiveringen. Jag har sammanställt tre texter där jag försöker beskriva varför jag uppfattar att Bibeln motiverar det som många specifikt kallar en ungjords-kreationistisk hållning.
Del 2: Grunden för min bibeltro och varför jag insisterar på att Bibeln är historiskt sann.
Under olika tillfällen i livet har jag utifrån mina ståndpunkter som så kallad ungjordskreationist hamnat i diskussioner med kristna som haft annorlunda ståndpunkter. Ibland har det då förvånat mig hur svårt vi kan ha att förstå varandra, eller hur en part hänger upp sig på en detalj som för den andra parten tycks oväsentlig för diskussionen. På senare tid har jag börjat förstå att många har så mycket svårare för att se var vi (ungjords-)kreationister ”kommer ifrån”, än vad jag som är så hemma i ståndpunkterna kunnat inse. Därför har jag bestämt mig för att försöka förklara så mycket jag kan om grunden i min gudstro och omfattningen av min bibeltro, vilka ligger under och helt innesluter det som jag lägger in i begreppet ”kreationism” som ett specifikt vetenskapligt förhållningssätt, och inte bara den mest allmänna betydelsen, att man tror att världen är skapad på ett eller annat sätt.
Jag är alltså en del av vad vi brukar kalla en kreationistisk rörelse, som betonar att vi tror att världen är skapad av Gud så som Bibeln beskriver det. När jag nu vill förklara våra ståndpunkter djupare än så måste jag först göra reservationen att jag egentligen bara kan redogöra för min egen grund för min tro. Jag har inte gjort en empirisk studie kring vilka grunder medkreationister har för sina ståndpunkter. Att jag ändå tror mig tala för fler än mig själv kommer ur det faktum att vi praktiskt taget aldrig diskuterar just detta. Det framstår nämligen som att vi redan är på det klara med dessa bitar, trots att att vi, efter vad det verkar, var och en på egen hand har kommit fram till väldigt likartade utgångspunkter.
Det är förmodligen just detta att vi meningsfränder så självklart möts i dessa ömsesidiga men vanligen outtalade utgångspunkter som kan göra det svårt för oss att se precis hur mycket vi behöver förtydliga för andra. Jag får väl också lägga till här att även om jag gör antagandet att mina medkreationister skulle hålla med mig om det mesta jag förklarar utifrån mig själv här nedan, betyder det inte att de skulle ha formulerat allt på samma sätt, om det varit de som skrev texten.
Min ambition är att nu försöka måla upp grunderna för min bibeltro, vilket är nyckelordet för vad jag vill förklara här, först genom att använda de stora ”penseldragen” för att ge helhetsbilden, innan jag efter mina begränsade förmågor försöker gå in på finare detaljer med förklarande och belysande ”penseldrag”.
Den första grunden är att jag tror på Gud (med stort G), Herren, den Evige, Skaparen, alltings ursprung och upphov. För mig är detta integrerat med tron att Bibeln är Guds Ord. Generellt sett är Bibeln det främsta sättet som Gud uppenbarar sig för oss på. För den oinvigde är det viktigt att framhålla att ”ordet” i Bibliska termer handlar om något mycket djupare än bara bokstäver eller uttalade stavelser på rad. Guds Ord är auktoritet. Det är Sanning, i en bredd och ett djup av betydelser. Bibeln består av en mängd olika böcker, författade av väldigt olika personer, men alla texter som är samlade i den är inspirerade av Gud på ett unikt sätt som gör dem till Guds Ord, som likt Gud själv är synonymt med Sanning.
Dessa trons grundvalar är inte något jag kommer fram till genom enbart intellektuellt resonemang. Om vi bara ska resonera på det viset hamnar vi lätt i ett cirkelresonemang. Förenklat: ”Bibeln lär oss sanningen om Gud och Gud ger Bibeln dess auktoritet som Sanning.” Denna tro är kanske snarare ett axiom jag fått i mig genom Bibelns och tillbedjans ”modersmjölk”. Eller, om jag uttrycker det mindre krystat: genom uppenbarelse.
För mig innebär det faktum att Bibeln är Sanning ganska naturligt att även det som Bibeln berättar är sant. Det kan för all del utifrån olika kontexter handla om sanning på olika vis. Här finns emellertid en i sammanhanget viktig grund i min bibeltro: När Bibeln berättar historia så är denna historiskt sann – tillsammans med, men också oskiljaktigt från, alla övriga sätt den är sann på. Bibeln berättar väldigt mycket historia och när den gör det ser jag den alltså som en pålitlig historiebok. På motsvarande sätt ser jag den som pålitlig (men inte alltid lättbegriplig) när den talar om framtiden. Det är också så jag ser Bibelns upplägg: Den ger oss historia från A till Ö, för att låna bilden från det svenska alfabetet. Bibeln börjar rakt av med att berätta för oss att ”I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden” – meningen inkorporerar grunderna för existensen av vårt universum: tid, rum, materia – och går vidare till hur skapelsen bringas till ordning under de sex skapelsedagarna. Den fokuserar sedan på människans skapelse, hennes ganska omedelbara fall i synd, vilket introducerar döden och lägger hela skapelsen i ett fallet tillstånd (”under förbannelse”), och hennes fortsatta historia i relation till Gud. I den sista boken, tillsammans med en del texter på vägen, berättar den om en framtid där synden och döden utplånas och hela skapelsen återupprättas till dess ursprungliga tillstånd av ”mycket gott”.
Som sista delen i helhetsbilden av min bibeltro vill jag framhålla att denna tro formar både hur jag lever och hur jag ser på mitt liv och min tillvaro här och nu. En del verkar få för sig att om jag tror att det Bibeln (Guds ”särskilda uppenbarelse”) berättar är sant, så får jag inte lov att utforska världen med mina egna sinnen och mitt eget förstånd. Tvärt om, säger jag! Bibeln ger oss fascinerande många detaljer, men långt ifrån alla. Jag menar att vi är inbjudna att utforska Gud och oss själva och vår tillvaro också i ”den allmänna uppenbarelsen”: Hans Skapelse. För mig är det bara en självklar inställning att vi måste göra det med utgångspunkt (med referensramar) i de sanningar vi redan har fått från Guds Ord. Studien av skapelsen (vetenskap) är underordnad Skaparen, inte tvärt om. Så var det för de ursprungliga ”fäderna” till den moderna vetenskapen. Till skillnad från sina samtida med en annan filosofisk utgångspunkt – en kaotisk värld i klorna på kaotiska gudar – utgick dessa från Bibelns beskrivning av en ordningens (och skönhetens och kreativitetens) Gud och sökte att studera denna ordning även i det skapade.
Nu kommer vi till att fylla i bilden med detaljer och förklaringar. Jag ska tala om varför jag håller så ”strängt” på Bibelns historicitet. Det tog mig ett tag i mina tankeprocesser kring denna text att formulera den för mig så självklara ingången, men till slut utkristalliserades ett nyckelord i mina tankar: Relationer! För att göra detta begripligt måste jag nog åter börja från grunden:
Baserat på många olika bibelord formulerade den tidiga kyrkan läran om Guds treenighet. Vi tror på en Gud, men samtidigt på tre personer i Gudomen: Fadern, Sonen, den Helige Anden. När vi ska förstå Ordet att Gud är kärlek, refererar många till treenigheten: I Gud Är en evig fullkomlig kärleksrelation. Detta förklarar också för mig hur Bibeln är upplagd. Ibland kan jag ha haft undringar i varianter på: ”Varför står det så mycket mer textmässigt om människor än direkt om Gud i hans Ord, där han förväntas presentera sig själv? Varför har vi inte bara en uppräkning rad på rad av vem/vad/hur Gud är och vad han önskar av oss?” Svaret jag kommer fram till blir: för att vi ska förstå hur oerhört viktigt allt som berör begreppet ”relationer” är för Gud. Inte bara relation inom Gud. Inte bara relationen Gud – människa. Relationerna mellan människor är också viktiga inför Gud!
Därför berättar Bibeln sida upp och sida ner om relationer. Väldigt mycket om vad som framstår som rent mänskliga relationer, men allt detta börjar och slutar med – och återknyts ständigt till – relationen till Gud. När jag läser Bibeln uppfattar jag det som så tydligt att varje relation den refererar till är en verklig relation, inte minst när det handlar om Gud. En verklig, sann Gud uppenbarar sig för och interagerar på riktigt med en verklig människa.
För att fördjupa denna tanke vill jag referera till ett bibelord för att sedan låna och parafrasera det, för att belysa vårt aktuella sammanhang. Jesus säger i Lukasevangeliet 20:37-38 (jag hämtar bibelcitaten från Svenska Kärnbibeln): ”Att de döda uppstår har Mose helt klart visat i berättelsen om törnbusken. Här kallar Mose Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en Gud för de döda utan för de levande, för honom lever alla.” Jag vill på ett likartat sätt hävda att Gud interagerar och har relationer med riktiga levande människor, inte några litterära påhitt.
Vi är alltså skapade till att ha harmonisk relation till Gud och även till varandra. Bibeln berättar hur Gud skapar och interagerar personligt med den första människan. Relationen i dess fulla, rena form bryts och görs omöjlig, vilket får konsekvenser för alla efterföljande människor, liksom för hela skapelsen, något som Gud ser till att förklara för människan. Redan i detta textsammanhang kommer emellertid också den första förutsägelsen som pekar mot Messias, som kommer att återupprätta de brustna relationerna. Gud fortsätter också att följa och observera människorna, Adams barn, i alla deras relationer. Han uppenbarar sig återkommande för och genom enskilda verkliga människor, i nya försök att återknyta en relation mellan människan och sig själv. Så småningom kommer vi fram till berättelsen om människan Messias (den smorde). Här börjar den så många gånger utlovade upprättelsen, och vi ser ännu framåt mot dess utlovade fullbordan.
Många av Bibelns texter, särskilt de vi kallar profetior, pekar alltså framåt, mot något kommande, både sådant som redan har kommit när vi läser idag och sådant som vi ännu väntar på – och många gånger båda alternativen – men av dessa profetior pekar också många lika mycket bakåt, och anknyter till ett tidigare skeende. Ibland beträffande något som profeten upplevt, men också många gånger en händelse från långt innan profetian ges. Om inte denna historiska referens är något verkligt, var finns grunden till antagandet att det framåtpekande löftet är eller var verkligt? Utan A, B, C och Å, Ä, Ö, så har vi inte ett svenskt alfabet. Utan Ordets A och Ö, saknar ordet relevans i sin helhet, menar jag.
Jag upplever därmed att Bibelns texter står i relation till varandra på många likvärdigt anmärkningsvärda sätt. Låt oss ta ett exempel: Jag tror att Nya Testamentets berättelser om Jesus är sanna. Vi läste tidigare att Jesus sa att Abraham är levande, så jag tror att berättelsen om honom i 1 Moseboken är sann. Då går jag till den berättelsens inledning, 1 Mos 11:27: ”Detta är Terachs fortsatta historia. Terach blev far till Abram, Nachor och Haran.”
Orden ”fortsatta historia” är en översättning av det hebreiska ordet ”toledot”. I Kärnbibelns förklarande texter läser jag att ”toledot härstammar från ordet för 'att föda fram' eller 'ge upphov till' (hebr. jalad). Ordet toledot används som en markör för en ny enhet. I Första Moseboken förekommer toledot-formeln elva gånger (1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2).” Ordet toledot länkas till en person, eller allra första gången till ”himlarna och jorden”, sedan följer en text där det/den namngivnas existens redan är etablerad, men nu presenteras det nya som kommer efter. Detta kan vara en förhållandevis enkel släktlista eller en omfattande berättelse.
Om alltså berättelsen om Abraham är Terachs ”fortsatta historia” – eller den berättelse som Terach ger upphov till – då måste väl även Terach, Abrahams far, vara en verklig person? Går vi tillbaka i bibeltexten upptäcker vi att Terach och hans söner i sin tur utgör avslutningen på Sems fortsatta historia, som är en släktlista med flera namn och åldrar.
Alla samlade ”toledot” i 1 Moseboken knyter i själva verket obrutet samman de nyss skapade ”himlarna och jorden” med de fortsatta berättelserna om de första människorna Adam och Eva och vidare deras ättlingar, till exempel berättelserna om Noa och just Abraham, ända fram till Jakobs toledot, som är den sista i Första Moseboken. Kärnbibeln informerar vidare: ”Det ska noteras att det finns ännu en toledot-formel i 4 Mos 3:1: Arons och Moses toledot – från tiden som följer när Gud talat med Mose på Sinai berg. Denna sista toledot omfattar resten av Moseböckerna (från 4 Mos 3:1 och hela Femte Moseboken) och avslutas med att Mose dör. Det innebär alltså att de fem Moseböckerna tillsammans består av 12 övergripande litterära enheter som föregås av skapelseberättelsen, berättelsen om alltings början. Räknar man med den sista innebär det att Jakobs fortsatta historia skulle fortsätta från 1 Mos 37:2 ända till 4 Mos 2:34. I så fall avslutas enheten med Israels första folkräkning, och hur de skulle slå läger enligt sina stammar. En perfekt avslutning på Jakobs (Israels) fortsatta historia.”
Bibelns texter, inte minst alla de historiska berättelserna om människors relationer, relaterar alltså till varandra på ett mångfaldigt men också mycket välordnat sätt. Berättelserna är oskiljaktigt sammanflätade, vilket är en av många anledningar till att jag ser Bibeln i sin helhet som en uppenbarelse från Gud.
I del 3 av denna serie tänker jag fortsätta att gå in på detaljer kring hur olika bibelställen formar min guds- bibel- världs- och vetenskapsbild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar