Allt som finns kvar att säga

Varför? Jag har ju inte … Kom inte närmare! Hon viskade så vackert, när hon ville. Och regnet. Var det regnet? Eller rann det blod?

Det var de blåa som jag tyckte bäst om. När de seglade. När vi flög – efter er. Man kan bara inte äta kakan och ha den kvar. Det ringer, ringer, men ingen svarar. Inte jag.

Det är klart att det rann blod! Knivar kan göra så. Var det då mitt fel? Bodde jag faktiskt där? Nu finns det ingenting på den platsen, just där en gång allting fanns. De hade allt. Jag fick låna. Lånta tårar. Lånta tårar, vad är det för snack? De var alltid mina, jag behöll dem ju alltid inom mig.

En del himlar var gråa. Ibland var de svarta. Blinkande prickar som stirrade. I nattluften var det svalt. Tyst. Längre bort var det barnen som svalt. Maten? Den hade jag svalt. Oftast.

Jag har inte alltid varit lika galen. Det kryper liksom på en. När man är beredd. När man vet att det blir så. Det som man fruktar. Det blir möjligt. Låter det vettigt? Då menade jag nog något annat. Jag minns inte vad hon hette, inte ens hennes ansikte. Längre. Kanske syntes det alltid på mig. Vad jag gjorde i regnet. Var det kniven jag lånade? Kan inte någon svara! Få tyst på signalen. Är det ett alarm?

”Du borde inte vara här!” Det var det som hon viskade. Varje gång. Men det var inte varje gång hon ville. Varför är jag så ensam här? Kom inte närmare, sa jag ju! Hallå, är det någon där? Ni borde inte lämna oss ensamma.

Det närmar sig, nu.

Ja, jag talar förstås om årets intressantaste boksläpp.

Jag behöver inte skriva mer när jag kan hänvisa till den här utmärkta länken!

Koto kommer upp sig

Apan Titalin satt på en tjock gren som sträckte sig ut över floden och stirrade oupphörligt uppåt mot någonting bortom vattnet. Hennes kompis Koto kom och satte sig bredvid.

”Vad gör du, Titalin?”

”Du, titta på det stora Kungsträdet där på andra sidan”, uppmanade Titalin. ”Det som står precis vid flodbanken. Titta högt uppe i kronan. Vad ser du?”

Koto tittade och tittade. ”Är det inte en stor apa som sitter och gungar på en gren?”

”Jo, precis. Så stor, så hög, så nöjd. Upphöjd över alla andra. Aporna på andra sidan floden är så högfärdiga. De tror bestämt att de är bättre än vi på den här sidan. Bara för att de har så många fina höga träd att sitta i. Lätt för dem att sitta där och vara högfärdiga. Jag skulle önska att någon ville visa dom där borta att det finns apor från den här sidan också som kan ta sig lika högt.”

”Ja”, svarade Koto, ”någon borde allt lära dem en läxa.”

”Exakt!” Titalin kliade sig frenetiskt under armen ett ögonblick. Så vände hon sig om och svingade sig ned på grenen under. ”Nej, nu är jag hungrig. Det finns visst fina mogna syltfrukter i ett träd borta på Tjatterkullen. Ska du med?”

”Nej.” Koto menade inte att vara oartig. Hon vände sig hastigt om och dolde tänderna mot sin vän. ”Jag menar: Nej tack, jag har precis ätit.”

Ligger lågt ...

P.g.a. att jag för närvarande sover dåligt på nätterna är jag inte särskilt aktiv på eftermiddagarna efter jobbet. Det går ut över aktiviteten på denna blogg, men jag kommer nog igen så småningom.

Det kommer att dyka upp en ny novell här, så snart jag kan offentliggöra den.

I bästa fall är det inte heller så långt kvar till att vi har Vildsint Skymningslandet i tryck.

Vi hörs.   /Olle

Vad fattas dig, broder?

Där var det igen. Klottrat på badrumsväggen. En lång rad av bokstäver huller om buller. Precis som på papperslapparna han tryckt i mina händer. Då, när han tittade på mig med det där bedjande uttrycket i ögonen. Som om något fattades honom. Min bror. Vad skulle fattas? Har jag inte gjort allt för honom?

Duschvisa

När jag smyger i bushen,

då hörs det inte ett knyst.

Men när jag står i duschen,

då kan jag inte va’ tyst!

När jag kryper på ängen,

ej ett grässtrå synes gunga.

Men när jag är i bassängen,

så måste jag bara få sjunga!

"Bathtime" by Paul Brentnall,
from freedigitalphotos.net

När jag rör mig om natten,

då ingen alls mig märker.

Men när jag spolas av vatten,

jag väsnas så öronen värker!

Visa mig guldet som blänker,

det frestar mig inte en gång.

Men när jag plaskar och stänker,

då måste jag sjunga en sång!

Hör jag så tigrar som ryter,

mig kan man inte skrämma.

Men när jag i badkaret flyter,

av rörelse darrar min stämma!

Om jag än brändes på bål,

jag skulle ej klaga alls.

Men när jag är löddrig av tvål,

då måste jag bara ge hals!

Gå inte!

Jag lyssnar när du säger: – Jag undrar så

vart i all världen det är jag borde gå

Man kan gå och fara på så många sätt

men är alla lika bra, kan alla leda rätt?

Ska man gå ensam eller följa efter andra?

Det är lätt att börja, men vad händer sen?

Ack, så förvirrande att genom livet vandra!

O, kan du inte råda mig, käre gamle vän?

Framåt, bakåt, höger eller vänster? – Nej!

Hjärtat, du går aldrig vilse om du stannar här hos mig!

Hör på nu när jag säger: jag undrar så

varför hela världen måste gå och gå

Irra, virra, bara för att komma rätt

Låt dig inte luras, när svaret är så lätt

Du behöver inte alls göra som de andra

Det som vi redan börjat kan vi göra om igen

Ska det va’ så tvunget att ge sig ut och vandra?

Säg, vad skulle fattas dig, du som har en vän?

Vi två – jag, du – vi kör vår egen grej!

Hjärtat, du går aldrig vilse om du stannar här hos mig!

Vakna, här är jag, kära du: hej!

Jag står ju här intill dig, ser du mig ej?

Säg nu – kan du? O, vill du inte bli min tjej?

Hjärtat, du går aldrig vilse om du stannar här med mig!

Hjärtat, du går aldrig vilse, för du stannar här med mig!

På vers, en rimmad saga: Om kungen, som fick kärlek jaga

Det var en gång en sagokung,

som var satt att över sitt rike vaka.

Men vår sagas kung var väldigt ung,

han hade ännu ej funnit nå’n maka.

Ynglingen fick ej någon ro i sin sal,

varje dag var för honom en plåga.

Ensamheten blev till hemska kval,

i längtan efter kärlekens låga.

Och plötsligt en dag hans tålamod brast;

i salen han kunde ej längre bli kvar.

Den natten en ryttare flydde med hast;

på morgonen riket kungalöst var.

Vid hovet blev stämningen bister:

Nu var goda råd dyra.

Man utnämnde snabbt en minister,

som i kungens namn fick styra.

Kvinnan, fasan och räddningen

I den vida skogen växer de höga träden tätt

och varje stig är smal.

Där finns bara någon enstaka solbelyst plätt,

eller lövtäckt sal.

En ung kvinna rör sig bland skuggorna.

Skogen beskrivs bäst som dunkel och skum.

Varhelst man trampar finns där en knagglig rot.

Varje gren på träden är knotig och krum

Och många av trädstammarna är svarta som sot.

Trevande med händer och fötter snubblar kvinnan framåt mellan träden.

Den Mörka rör på sig, börjar att hasa;

kravlar allt fortare fram.

Lämnar efter sig ett spår av ren fasa,

där mellan sten och stam.

Den unga kvinnan stelnar till, lyssnar, sniffar i luften. Fastän underlaget egentligen inte tillåter det börjar hon springa.

Tävlingsbidrag

Ja, nu är tävlingen "Vändpunkten" över på K1. Jag deltog med två bidrag. Eftersom man tävlar anonymt så kunde jag inte ha texterna uppe någon annanstans så länge tävlingen pågick.

Nu har jag publicerat mitt första bidrag här på bloggen. "Det behövde skrivas".

Nästa kommer snart också. Båda bidragen är också inlagda i samlingsboken "Kort och gott" på K1.

Jo, "Kvinnan, fasan och räddningen" kom fyra och "Det behövde skrivas" sjua bland femton tävlande bidrag. Personligen tycker jag att det var en hög och jämn nivå på de flesta bidrag. En trevlig tävling som leddes av en kär K1-profil: Marilin.

Samtliga bidrag kan läsas via denna länk.

Röstresultaten kan du se via denna länk.