Vådan av …

Så hade den äntligen kommit, dagen för VD:ns årliga besök i Östra Avdelningen. Maximilian Heibriis, chef för Mellansektorn, ansvarade för dagens program och skulle leda presentationen. Han tog själv emot VD:n i dörren.

”Goddag, goddag, välkommen!”

”Tack, Max. Är gänget samlat?”

”De är här allihop och alla är redo att visa vad de går i.”

”För.”

”Va?”

”Vad de går för, menar du kanske?”

”Ja just precis, som sagt! Jag har samtalat med dem via mejl de senaste månaderna för att försäkra mig om att de har något intressant och säljande att presentera idag.”

”Via mejl? Har det gått bra? Du vet vad jag har sagt till dig: Du blir lite svårbegriplig i dina texter ibland.”

”Äsch! Det har gått jättebra! Det här är jordnära människor, precis som jag. Kommatering och annat sånt tjafs är inget som spelar någon roll för dem, det är orden som är viktiga, och är det något jag vågar säga om den här skaran så är det att de tar mig på orden. Jag har mycket plikttrogna unders... underlydande.”

”Jaha, ja, vi får se …” VD:n vände sig om: ”Låt mig presentera Styrelseordförande Rickard Lindberg, som är med mig idag.”

”Goddag, goddag, välkommen!”

Är jag ensam? :-(

(Även publicerat på K1:s forum.)

"Genom sitt djurliknande utseende älskar hunden att leka med [hundleksaken]."

"Med sitt minimala mått ... räcker det med bara en hand för att både bläddra och hålla i boken."

Meningar som dessa hör eller läser jag titt som tätt. Är det bara jag som tycker att syftningsfelen är larmande uppenbara och störande?

Är allt vad korrekturläsare heter utdöda? Eller är dessa formuleringar allmänt vedertagna nu, för att "man fattar ändå vad som menas, skit i grammatiken"?

Eller är jag alltså ensam: "Vad yrar Olle om, här finns ju inga fel?" (Finns det någon som kan rekommendera en lämplig sten att krypa ned under? "Med sin vikt på två ton kommer Olle att bli kvar därunder för gott ...")

Allmänbildning: Matematiklektion

Det cirkulerar en omröstningsfråga på internet, nämligen följande:
40+40*0+1 = ?

Om man nu låter bli att se detta som en demokratisk fråga, utan bryr sig om hur en matematiker ser på det numeriska uttrycket ifråga (vilket kan vara bra om du vill bli matematiker själv, eller åtminstone ha en gnutta chans att begripa hur i hela världen de tänker egentligen) ...

När allegori sina egna skor

Detta är berättelsen om Anton. Anton är förlamad från midjan och nedåt. Han kan inte känna, eller röra på, sina ben.

Anton ringer till chefen för byggfirman där han jobbar:

"Sjukanmälan? Har du feber, Anton? Nähä. Ingen feber, ingen sjukanmälan. Vem känner sig inte lite halvtaskig en måndagsmorgon, asså. Masa dig hit nu!"

Så småningom får Anton träffa en läkare:

”Jaha ja, Anton, du hade visst lite problem med att gå, enligt mina anteckningar. Ja, ja, vi har fått tillbaka lite provsvar här och allt ser bra ut, inga infektioner eller så. Puls, hm, andning, hm, blodtryck – allt verkar normalt där. Låt se, hm. Jo, Anton, nu har jag undersökt dig i en kvart och kommit fram till att du har alla lemmar i behåll, inklusive benen. Du är frisk som en nötkärna. Ja, tyvärr, jag kan inte göra mer för dig – varsågod nästa!”

Antons kompisar kommer fram till honom där han sitter.

Bengan lutar sig över honom. ”Nämen, Anton, vad du ser låg ut. Ryck upp dig nu och res dig till vår nivå!”

Cedrik Hurtig vill peppa: ”Vet du, om du tog och sprang en kilometer några gånger i veckan så skulle du säkert må mycket bättre. Alla mår faktiskt bättre av att springa lite – tänk egentligen så lite det behövs för att vi ska må bra!”

Dennis delar gärna med sig av sin filosofi: ”Du vill inte tillräckligt mycket, Anton. Om du bara ville ställa dig upp så skulle du kunna göra det. Jag praktiserar detta så fort jag vaknar varje morgon och det funkar alltid. Förresten, vill du öppna min öl, så är du snäll – du vet hur valna mina fingrar alltid är.”

Felix är medkännande: ”Vi vill verkligen hjälpa dig på alla sätt vi kan, Anton – jag förstår att du har det tufft. Jag finns här för dig. Men som grabbarna säger: du får ju också jobba på detta om det ska vara till någon nytta. Jag drar gärna upp dig på fötter, men sedan måste du ju själv se till att stå på benen.”

”Va?” tänker du. Nä, så är det väl inte många som behandlar den som sitter i rullstol? Man ser ju att han lider av något som han inte kan rå för. Jo. Men hur reagerar du om du träffar någon som ibland är förlamad från nacken och uppåt?

Tänk om han faktiskt är sjuk, även om han inte har feber? Tänk om han inget hellre vill än att kunna springa omkring som sina kamrater, men han kan ändå inte, även om alla lemmar sitter på plats. Tänk om han redan har hört alla goda råd till leda, av dig eller av andra; tänk om han kanske till och med försökt följa dem, åtminstone de flesta, mer än en gång.

Tänk om han just idag kanske skulle må bättre av att du godtog honom som han är, osynligt(?) handikapp och allt, och bara lyssnade på hur han ser på sin situation. Tänk om du var villig att för ett ögonblick huka dig ned till hans nivå? Tänk om du till och med var beredd att fråga honom vad han tror att du skulle kunna hjälpa honom med just för ögonblicket.

”Va?” säger du igen. Nä, men så kan det ju heller aldrig vara? Förlamad från nacken och uppåt? Det kan bara inte vara riktigt. Det har i alla fall aldrig hänt dig. Nej, var glad för det du!

Ny version av senaste inlägg tillgänglig i Singnerat S:t Olle.

Har det inte gått total inflation i detta med uppdateringar av datorapplikationer? Jag har t.ex. Spotify och Skype installerat på min dator. Allt som oftast dyker det upp ett meddelande om ny uppdatering för något av dessa, eller någon annan applikation, och sedan, när det är gjort, kan jag i en majoritet av fallen inte märka någon skillnad alls i hur de ser ut och fungerar.

Det må vara en lättnad många gånger, men då kunde jag lika gärna ha fått bli lämnad i fred med min befintliga version. Pågår det en tävling i att vara som mest uppdaterad, eller vad?

Min egen sida på nätet, "Signerat S:t Olle", uppdateras å andra sidan alltför sällan, måste jag med beklagan konstatera. Men när den uppdateras så kan du garanterat se att det tillkommit något nytt, vare sig du gillar det eller inte.

SNÄLLA GRYMMA VÄRLD

Snälla, snälla världen

allt jag har önskat

och bett dig om

är att du lämnar mig ifred

men inte att du lämnar mig ensam

Men ack

grymma grymma värld

du lämnar mig aldrig ifred

men alltid

ensam

Ishmails avgörande fynd

Ishmail ville inte se den, ville inte se någonting, ville bara gå på för att komma hem. Det gick inte – den var alldeles för vacker. Han var tvungen att stanna och huka sig invid den.

Den var ännu vackrare på nära håll. En liten guld- och silverglittrande nyckel, som samtidigt såg spröd och oförstörbar ut. Det tunna gyllene axet liknade till formen de välvda bladen på de gamla stridsyxor som prydde väggen i hotellbaren. Greppet var en gyllene oval, som man kunde trä fingret igenom. Skaftet som förenade delarna var av någon glänsande metall, till synes nästan lika vit som pärlemor.

Verklig kärlek

 Karolina låste upp ytterdörren och klev in i hallen. Julius, som precis höll på att ställa in dammsugaren i städskåpet, vände sig om och log. ”Hej, älskling! Du är tidig. Hur var det på kontoret?”

”Jäktigt! Som alltid.” Hon sparkade av sig skorna och skyndade vidare in i lägenheten. ”Vi ska skriva nytt avtal redan i morgon och plötsligt inser jag att jag har hälften av alla nödvändiga papper här hemma. I femtioelva olika pärmar. Hoppas att allt finns där.”

Julius stängde skåpet och tog ett par steg efter henne. ”Oj, då! Kul! Jobbigt! Lugn, du hittar nog allt du behöver. Du är duktig på att spara papper, ju.” Hans halvkonstlade skratt lät dämpat, eftersom han vänt sig om igen. ”Jag går ned till tvättstugan ett ögonblick”, ropade han.

Karolina grymtade mekaniskt inifrån kontoret. Skrivbordet var i stort behov av att städas. De flesta papper som hon skulle behöva till imorgon satt säkert prydligt i pärmarna som stod i dubbla rader på hyllorna ovanför, men inte allt. Hon hade haft något framme häromdagen. Det fanns nu någonstans i röran. Lika bra att ta itu med skrivbordet på en gång.

Jag läser en bra bok ...

Vilken det är och vad jag tycker kan du läsa om du klickar här. Men kanske du har gissat redan? (^_^)

Nu är de här!

Nu har jag fått hem mina ex av VILDSINT Skymningslandet. (Se mer i föregående inlägg.)

Jag tror att detta är första gången mitt namn står innanför pärmar med ISBN-nummer på. En trevlig känsla.

En röd tråd. 44 noveller, 44 författare. Minst 44 stilar. Över 350 sidor ren läsupplevelse. Här finns garanterat något som faller dig i smaken! Även bortsett från mitt bidrag ...
Boken är snygg också! Perfekt för pendlare.

Jag ser särskilt fram emot att läsa vår gästförfattare Anders de la Mottes bidrag, eftersom jag inte har läst det innan. (De andra har jag läst i urvalsprocessen.)

 Det går fortfarande att köpa boken av mig. Hör av dig!