Ena utbrast: "O titta, en katt!"
Vännen varnade: "Ja, det är Frasse, en övergiven katt. Akta dig för den där, han har loppor och varar ur både ögon och öron!"
Ena svarade: "Det bryr jag mig inte om, han är en katt i nöd och älskad precis som han är." Så Ena tog upp Frasse i sin famn och gick hem.
Jag tror att i princip alla djurvänner tycker att Ena visade villkorslös kärlek och gjorde det rätta i det här scenariot.
Scenario två:
"När tänker du ta katten till veterinären? Han har loppor och varar ur både ögon och öron."
Förnärmad utbrast Ena: "O, jag skulle aldrig utsätta Frasse för något sådant! Jag älskar honom precis som han är! Se hur nöjd han är i min famn."
André svarade: "Det är klart att han är glad åt att vara i din famn. Men förstår du inte att han har varit i det här skicket så länge att han inte är medveten om något annat? Du och jag, vi vet emellertid att han kan bli frisk och det är vad jag önskar att han ska få vara."
André tog Frasse i sin famn och gick och badade honom. Sedan tog han Frasse till veterinären som undersökte och behandlade honom. André fick med sig medicin hem som han skulle behandla Frasse med tills hans ögon och öron blivit friska. Frasse var inte särskilt glad när André badade honom. Han var inte särskilt glad över att vara hos veterinären. Han var inte så glad när André behandlade honom med medicinen. André fortsatte ändå envist med allt tills Frasse var helt frisk.
I det här scenariot tror jag att de flesta djurvänner skulle hålla med om att det inte var Ena utan André som faktiskt levde ut villkorslös kärlek gentemot Frasse, även om Frasse aldrig beklagade sig i Enas famn så som han ibland gjorde i Andrés.
Vad händer om vi lämnar liknelsen med djurvännerna och tänker oss att vi är "människovänner"? Om han vore en människa, hur skulle vi visa sann villkorslös kärlek mot Frasse? För min del lovordar jag varje kyrka som vittnar för alla människor - oavsett vilket skick de är i - att de är villkorslöst älskade av Gud själv! Men vi får inte sluta där. I sin kärlek till oss önskar Gud att vi ska bli återupprättade och bli sådana som han ursprungligen skapade människan att vara.
Mitt intryck är att många kristna och hela kyrkor idag har förväxlat villkorslös kärlek med "kravlös kärlek" - vilket i själva verket inte är kärlek alls. I sann kärlek finns alltid en önskan om det allra bästa för den som är älskad - även bortom vad de själv uppfattar som "det bästa".
Genom hela Guds Ord, alltså Bibeln, kan vi se att Gud aldrig drog sig för att vara obekväm för oss människor, i sin strävan efter det allra bästa för oss. Som Jesus lärjungar har vi efter hans exempel ett uppdrag att både vittna om och leva ut Guds kärlek till människan. Om vi aldrig är obekväma för dem vi betjänar är det ett tecken på att något är fel i vår tjänst.
Naturligtvis ska vi inte sträva efter att vara obekväma i sig, men vi måste stå fast vid och inte kompromissa med den gudomlig kärlek som Gud presenterar i sitt Ord. En annan sak att tänka på när vi jämför med vår liknelse är att Gud har gett människan en stor integritet. Gud tvingar sig inte på människor mot deras vilja och det får så klart vi inte heller göra.
Däremot har vi ett ansvar att möta dem med fullkomlig uppriktighet i vår kärlek. Detta kan till och med leda till något så "hårt" som att varna vår nästa att det kommer en dom en dag. Det må kännas hårt, men om människan aldrig görs medveten om sitt fallna tillstånd, kan hon inte heller ta emot den återlösning som Jesus så dyrt köpt åt oss.
